Nautilus är det gemensamma namnet på bläckfiskar i familjen Nautilidae. De är de enda levande medlemmarna i underklassen Nautiloidea och har en kroppsform och ett skal som har ändrats mycket lite under miljontals år. Termen kammarnautilus används ofta för alla arter i Nautilidae.
Många biologer betraktar dem som "levande fossiler" eftersom de är de enda nu levande ättlingarna till den grupp som en gång gav upphov till ammoniterna under paleozoisk tid. Fossila nautiloider har funnits i hundratals miljoner år och visar på en långvarig, relativt oförändrad kroppsplan.
Utseende och anatomi
Nautilusskalet är kraftigt, spiralsnurrat och indelat i kammare. Ungdjur fyller varje ny kammare med kroppsvävnad tills de bygger en ny framkammare; därefter avgasas tidigare kammare och används som flytkammare. En tunn, central säck kallad siphuncle reglerar gas- och vätskebalansen mellan kamrarna och ger nautilusen dess förmåga att ändra flytförmåga.
Yttre kännetecken och anatomi i övrigt:
- Skalets diameter: Nautilus pompilius kan bli upp till 27 cm i diameter, de flesta andra nautilusar överstiger dock sällan 20 cm. Nautilus macromphalus är en av de mindre arterna och mäter ofta omkring 16 cm.
- Huvudet bär många tentakler (upp till cirka 60–90 beroende på art), som saknar sugkoppar och i stället är täckta av klibbiga ytor för att gripa föda.
- Radulan (en rasp-liknande tunga) är bred och varje radiala rad innehåller ofta nio tänder.
- Andningsorgan: nautilusar har två gälar (ett par) som skiljer dem från vissa andra bläckfiskar.
- Ögon: enklare än hos moderna bläckfiskar—mer som en linslös kamera utan glasögonliknande struktur i vissa arter—vilket ändå fungerar väl i det relativt dunkla ljus där de lever.
Arter och släkten
Det finns idag ungefär sex levande arter fördelade på två släkten: Nautilus och Allonautilus. Klassificeringen kan variera mellan auktoriteter, men vanliga arter inkluderar Nautilus pompilius, Nautilus macromphalus och andra regionalt begränsade taxa. N. pompilius från områden kring västra Australien är den största och mest kända.
Livsmiljö och beteende
Nautilusar lever i Indo-Stillahavsområdet, ofta nära korallrev och branta havssluttningar. De uppehåller sig vanligtvis på djup mellan cirka 100 och 700 meter under dagen, och gör nattliga uppstigningar till grundare vatten för att leta föda. Denna vertikala migration skyddar dem mot rovdjur samtidigt som de kan utnyttja rikare födotillgångar nattetid.
Föda och fortplantning
Nautilusar är allätare och åtlar sig ofta på dött fisk- och ryggradslöst material, men de fångar också små kräftdjur, fiskar och andra ryggradslösa djur. De använder sina många tentakler för att fånga och manipulera föda och för in bytet till munnen.
Fortplantningen är långsam: nautilusar lägger relativt få, men näringsrika, skalade och hårda ägg som ofta tar många månader—ibland upp till ett år—att kläckas. Ungarna föds som fullt utvecklade små nautilusar och bär direkt ett litet skal med flera initiala kammare.
Hot och bevarande
Nautiluspopulationer hotas av överfiske (skalfångst till souvenir- och dekormarknader), habitatförändringar och lokalare miljöproblem. På grund av deras långsamma tillväxt och sena könsmognad är de särskilt känsliga för överexploatering. Flera bestånd har visat tecken på nedgång, och arterna övervakas i vissa regioner av bevarandeorganisationer.
Intressanta fakta
- Begreppet "kammarnautilus" syftar på de inre kamrarna i skalet som används för att reglera flytkraften.
- Nautilus skiljer sig tydligt från moderna bläckfiskar som bläckfiskar och bläckfiskar (octopoder) genom sitt yttre skal och enklare ögon och tentakler.
- De räknas ofta som naturhistoriska fönster tillbaka till forntida hav eftersom deras kroppsplan bevarats så länge.
Sammanfattningsvis är nautilusar unika och långsamt levande bläckfiskar med karaktäristiska kammarskal, enkla men effektiva sinnen, och ett ekologiskt sätt att leva som gör dem både fascinerande och sårbara. Forskning och bevarandeinsatser behövs för att säkerställa att dessa "levande fossil" finns kvar i haven för framtida generationer.
