Nautilus (kammarnautilus) – levande fossil: arter, utseende och fakta

Upptäck nautilus (kammarnautilus) — levande fossil: arter, utseende, storlekar och fascinerande fakta om evolution, habitat och beteende.

Nautilus är det gemensamma namnet på bläckfiskar i familjen Nautilidae. De är de enda levande medlemmarna i underklassen Nautiloidea och har en kroppsform och ett skal som har ändrats mycket lite under miljontals år. Termen kammarnautilus används ofta för alla arter i Nautilidae.

Många biologer betraktar dem som "levande fossiler" eftersom de är de enda nu levande ättlingarna till den grupp som en gång gav upphov till ammoniterna under paleozoisk tid. Fossila nautiloider har funnits i hundratals miljoner år och visar på en långvarig, relativt oförändrad kroppsplan.

Utseende och anatomi

Nautilusskalet är kraftigt, spiralsnurrat och indelat i kammare. Ungdjur fyller varje ny kammare med kroppsvävnad tills de bygger en ny framkammare; därefter avgasas tidigare kammare och används som flytkammare. En tunn, central säck kallad siphuncle reglerar gas- och vätskebalansen mellan kamrarna och ger nautilusen dess förmåga att ändra flytförmåga.

Yttre kännetecken och anatomi i övrigt:

• Skalets diameter: Nautilus pompilius kan bli upp till 27 cm i diameter, de flesta andra nautilusar överstiger dock sällan 20 cm. Nautilus macromphalus är en av de mindre arterna och mäter ofta omkring 16 cm.
• Huvudet bär många tentakler (upp till cirka 60–90 beroende på art), som saknar sugkoppar och i stället är täckta av klibbiga ytor för att gripa föda.
• Radulan (en rasp-liknande tunga) är bred och varje radiala rad innehåller ofta nio tänder.
• Andningsorgan: nautilusar har två gälar (ett par) som skiljer dem från vissa andra bläckfiskar.
• Ögon: enklare än hos moderna bläckfiskar—mer som en linslös kamera utan glasögonliknande struktur i vissa arter—vilket ändå fungerar väl i det relativt dunkla ljus där de lever.

Arter och släkten

Det finns idag ungefär sex levande arter fördelade på två släkten: Nautilus och Allonautilus. Klassificeringen kan variera mellan auktoriteter, men vanliga arter inkluderar Nautilus pompilius, Nautilus macromphalus och andra regionalt begränsade taxa. N. pompilius från områden kring västra Australien är den största och mest kända.

Livsmiljö och beteende

Nautilusar lever i Indo-Stillahavsområdet, ofta nära korallrev och branta havssluttningar. De uppehåller sig vanligtvis på djup mellan cirka 100 och 700 meter under dagen, och gör nattliga uppstigningar till grundare vatten för att leta föda. Denna vertikala migration skyddar dem mot rovdjur samtidigt som de kan utnyttja rikare födotillgångar nattetid.

Föda och fortplantning

Nautilusar är allätare och åtlar sig ofta på dött fisk- och ryggradslöst material, men de fångar också små kräftdjur, fiskar och andra ryggradslösa djur. De använder sina många tentakler för att fånga och manipulera föda och för in bytet till munnen.

Fortplantningen är långsam: nautilusar lägger relativt få, men näringsrika, skalade och hårda ägg som ofta tar många månader—ibland upp till ett år—att kläckas. Ungarna föds som fullt utvecklade små nautilusar och bär direkt ett litet skal med flera initiala kammare.

Hot och bevarande

Nautiluspopulationer hotas av överfiske (skalfångst till souvenir- och dekormarknader), habitatförändringar och lokalare miljöproblem. På grund av deras långsamma tillväxt och sena könsmognad är de särskilt känsliga för överexploatering. Flera bestånd har visat tecken på nedgång, och arterna övervakas i vissa regioner av bevarandeorganisationer.

Intressanta fakta

• Begreppet "kammarnautilus" syftar på de inre kamrarna i skalet som används för att reglera flytkraften.
• Nautilus skiljer sig tydligt från moderna bläckfiskar som bläckfiskar och bläckfiskar (octopoder) genom sitt yttre skal och enklare ögon och tentakler.
• De räknas ofta som naturhistoriska fönster tillbaka till forntida hav eftersom deras kroppsplan bevarats så länge.

Sammanfattningsvis är nautilusar unika och långsamt levande bläckfiskar med karaktäristiska kammarskal, enkla men effektiva sinnen, och ett ekologiskt sätt att leva som gör dem både fascinerande och sårbara. Forskning och bevarandeinsatser behövs för att säkerställa att dessa "levande fossil" finns kvar i haven för framtida generationer.

Skalet

Nautilus är de enda bläckfiskarna som har ett yttre skal. Detta är ett ursprungligt eller basalt kännetecken. Djuret kan dra sig tillbaka helt och hållet in i sitt skal. Det kan stänga öppningen med en läderartad huva som bildas av två speciellt vikta tentakler. Skalet är hoprullat och kalkhaltigt, med pärlemor som foder. Det är tryckbeständigt, men imploderar på ett djup av ca 800 m. Nautilusskalet består av två lager: det yttre lagret är mattvitt, medan det inre lagret är slående vitt med iriserande skimmer. Den innersta delen av skalet är pärlemorskimrande, blågrått. En osmenapärla är inte en pärla, utan en smyckesprodukt som erhålls från denna del av skalet.

Skalet är invändigt uppdelat i kamrar. Alla väggar mellan kamrarna ("septa") är genomborrade i mitten av en kanal, sifunkel. Genom denna kan djuret ändra lufttrycket i kamrarna. När nautilusen mognar rör sig kroppen framåt och sluter varje kammare i tur och ordning med en ny septum (vägg). Den sista helt öppna kammaren, den största, används som livskammare. Antalet kamrar ökar från cirka fyra vid kläckningstillfället till trettio eller fler hos vuxna individer.

Färgen på skalet gör att djuret inte syns i vattnet. Sett uppifrån är skalet mörkare i färgen och markerat med oregelbundna ränder, vilket gör att det smälter in i det mörka vattnet under ytan. Undersidan är nästan helt vit, vilket gör att djuret inte går att skilja från ljusare vatten nära havsytan. Detta sätt att kamouflera sig kallas motskuggning.

Nautilusskalet är ett av de finaste naturliga exemplen på en logaritmisk spiral.

·        

Ett nautilusskal sett uppifrån

·        

Samma skal sett underifrån

·        

Hemishell som visar kamrarna i en logaritmisk spiral.

Nautilusskal: N. macromphalus (vänster), A. scrobiculatus (mitten), N. pompilius (höger)

Naturhistoria

Flytförmåga och rörelse

För att kunna simma drar nautilus vatten in och ut ur livskammaren och använder sig av jetmotorer. När vattnet finns i kammaren tar sifunkeln ut salt ur det och sprider det i blodet. När vattnet pumpas ut anpassar djuret sin flytkraft med den gas som finns i kammaren. Flytförmågan kan kontrolleras genom att gas och vätska pumpas in i eller ut ur kamrarna med hjälp av sifunkeln. Kontrollen av flytkraften på detta sätt begränsar nautiluserna; de kan inte arbeta under extrema tryck.

I det vilda lever nautilus vanligtvis på 300 meters djup och stiger upp till cirka 100 meters djup på natten för att äta, para sig och lägga ägg. Nautilus' skal klarar inte av djup på mer än cirka 800 meter.

Kost och sinnessystem

Nautilus är rovdjur och livnär sig främst på räkor, småfiskar och kräftdjur som fångas av tentaklerna. På grund av den mycket lilla energi som de ägnar åt att simma behöver de dock bara äta en gång i månaden. Till skillnad från andra bläckfiskar har de ingen bra syn; deras ögonstruktur är högt utvecklad men saknar en fast lins. De har en enkel lins med ett "nålhål" genom vilken vatten kan passera. Istället för synen tros djuret använda lukt som det primära sinnesmedlet under födosök, lokalisering eller identifiering av potentiella partner.

Utveckling

Fossilregistren visar att nautiloiderna inte har förändrats mycket (åtminstone inte i sin kroppsform) under de senaste 500 miljoner åren. Nautiloider var mycket vanligare och mer varierade för 200 miljoner år sedan. Många av de tidiga var rakskaliga, som i det utdöda släktet Lituites. De utvecklades under kambriska perioden och blev ett betydande rovdjur i havet under ordovicium. Vissa arter blev över 2,5 meter stora. Den andra underklassen av bläckfiskar, Coleoidea, skilde sig från Nautilidae för länge sedan och nautilus har förblivit relativt oförändrad sedan dess. Utdöda släktingar till Nautilus är bland annat ammoniter, som var mycket viktiga under många miljoner år. Andra grupper var baculiterna och goniatiterna.

Reproduktion och livslängd

Nautilusar är könsdimorfa och förökar sig genom att lägga ägg. Äggen, som sitter fast på stenar i grunt vatten, tar tolv månader att utvecklas innan de kläcks ut och blir cirka 30 mm långa. Honorna leker en gång om året och regenererar sina könskörtlar, vilket gör nautilusar till de enda bläckfiskarna som upprepar sin fortplantning. Livslängden för nautilusar är cirka 20 år, vilket är exceptionellt lång för en bläckfisk.

Distribution

Nautilus finns endast i de tropiska områdena i Indiska oceanen och Stilla havet, från 30° N till 30° S latitud och 90° till 185° V longitud. De lever på de djupa sluttningarna av korallrev.

Nautilusskalet har en framträdande plats i Nya Kaledoniens officiella emblem.


Nautilus tentakler

Frågor och svar

F: Vad är en nautilus?

F: Hur många levande arter av nautilus finns det?

Fråga: Vilken nautilusart är den största och mest välkända?

F: Vad är navelnål?

F: Hur många tänder har nautilusens radula?

F: Hur många par gälar har en nautilus?

Fråga: Varför anses nautiler vara "levande fossil"?

Sök med bokstav