Kubansk musik

Översikt

Ett stort antal afrikanska slavar och europeiska (främst spanska) invandrare kom till Kuba och tog med sig sina egna musikformer till ön. Europeiska danser och folkmusiker som zapateo, fandango, paso doble, menuett, gavotte, contradanza och vals dök upp bland de vita i städerna.

De afrikanska slavarna och deras ättlingar tillverkade många slagverksinstrument och bevarade rytmer som de hade känt i sitt hemland. De viktigaste instrumenten var trummorna. Viktiga är också claves, två korta stavar av lövträ, och cajón, en trälåda som ursprungligen tillverkades av lådor. Claves används fortfarande ofta, och cajoner (cajones) användes flitigt under perioder då trumman var förbjuden.

Spanjorernas stora instrumentala bidrag var deras gitarr, men ännu viktigare var traditionen av europeisk musiknotering och tekniker för musikalisk komposition.

Fernando Ortíz beskrev Kubas musikaliska innovationer som ett resultat av samspelet mellan afrikanska slavar som bosatte sig på stora sockerplantager och spanjorer eller kanarieöbor som odlade tobak på små gårdar.

De afrikanska trosuppfattningarna och sedvänjorna påverkade definitivt Kubas musik. Polyrytmiskt slagverk är en naturlig del av afrikanskt liv och afrikansk musik, precis som melodin är en del av europeisk musik. Typiskt är också synkopering, som hörs i cinquillo, en grundläggande rytm i habanera, danzón, argentinsk tango och andra danser.

I den afrikanska traditionen är slagverk också kopplat till sång och dans och till en särskild social miljö. Det är inte bara underhållning som läggs till livet, det är livet. Resultatet av mötet mellan europeiska och afrikanska kulturer är att den mesta kubanska populärmusiken är kreoliserad (sammansmält). Denna kreolisering av det kubanska livet har pågått under lång tid, och på 1900-talet var inslag av afrikansk tro, musik och dans väl integrerade i populära och folkliga former.

Den kubanska musiken har haft ett enormt inflytande i andra länder och bidragit till utvecklingen av jazz och salsa, men också till argentinsk tango, ghanansk highlife, västafrikansk afrobeat och spansk Nuevo flamenco.

Översikt

Ett stort antal afrikanska slavar och europeiska (främst spanska) invandrare kom till Kuba och tog med sig sina egna musikformer till ön. Europeiska danser och folkmusiker som zapateo, fandango, paso doble, menuett, gavotte, contradanza och vals dök upp bland de vita i städerna.

De afrikanska slavarna och deras ättlingar tillverkade många slagverksinstrument och bevarade rytmer som de hade känt i sitt hemland. De viktigaste instrumenten var trummorna. Viktiga är också claves, två korta stavar av lövträ, och cajón, en trälåda som ursprungligen tillverkades av lådor. Claves används fortfarande ofta, och cajoner (cajones) användes flitigt under perioder då trumman var förbjuden.

Spanjorernas stora instrumentala bidrag var deras gitarr, men ännu viktigare var traditionen av europeisk musiknotering och tekniker för musikalisk komposition.

Fernando Ortíz beskrev Kubas musikaliska innovationer som ett resultat av samspelet mellan afrikanska slavar som bosatte sig på stora sockerplantager och spanjorer eller kanarieöbor som odlade tobak på små gårdar.

De afrikanska trosuppfattningarna och sedvänjorna påverkade definitivt Kubas musik. Polyrytmiskt slagverk är en naturlig del av afrikanskt liv och afrikansk musik, precis som melodin är en del av europeisk musik. Typiskt är också synkopering, som hörs i cinquillo, en grundläggande rytm i habanera, danzón, argentinsk tango och andra danser.

I den afrikanska traditionen är slagverk också kopplat till sång och dans och till en särskild social miljö. Det är inte bara underhållning som läggs till livet, det är livet. Resultatet av mötet mellan europeiska och afrikanska kulturer är att den mesta kubanska populärmusiken är kreoliserad (sammansmält). Denna kreolisering av det kubanska livet har pågått under lång tid, och på 1900-talet var inslag av afrikansk tro, musik och dans väl integrerade i populära och folkliga former.

Den kubanska musiken har haft ett enormt inflytande i andra länder och bidragit till utvecklingen av jazz och salsa, men också till argentinsk tango, ghanansk highlife, västafrikansk afrobeat och spansk Nuevo flamenco.

Historia

1700-/1900-tal

Katedralerna i den gamla huvudstaden Santiago de Cuba och Havanna hade båda utmärkta musiker och körledare. De komponerade, undervisade och dirigerade. Detta bidrog till utvecklingen av alla typer av musik. På 1800-talet var Manuel Saumell (1818-1870) fadern till den kubanska criole-musikens utveckling. Han bidrog till att omvandla den europeiska contradanza genom att lägga till afrikanska rytmiska element, och han hade ett finger med i spelet i habanera och danzon, två typiskt kubanska dansformer.

"Efter Saumells visionära arbete återstod bara att utveckla hans innovationer, som alla har haft ett djupt inflytande på de kubanska nationalistiska musikrörelsernas historia". Helio Orovio

I mitten av 1800-talet kom en ung amerikansk musiker till Havanna: Louis Moreau Gottschalk (1829-1869), vars far var en judisk affärsman från London och vars mor var en vit kreole med fransk-katolsk bakgrund. Gottschalk uppfostrades huvudsakligen av sin svarta mormor och sjuksköterska Sally, båda från Dominique. Han var ett underbarn på piano och hade från barnsben lyssnat till musiken och sett dansen på Congo Square i New Orleans. Hans period på Kuba varade från 1853 till 1862, med besök på Puerto Rico och Martinique insprängda. Han komponerade många berömda stycken som var genuint kubanska, eftersom de byggde på traditioner från både vita och svarta.

I februari 1860 producerade Gottschalk det stora verket La nuit des tropiques i Havanna. I verket användes cirka 250 musiker och en kör med 200 sångare samt en trumgrupp från Santiago de Cuba. Året därpå producerade han ytterligare en enorm konsert med nytt material. Dessa föreställningar överträffade troligen allt man sett på ön tidigare eller senare, och var utan tvekan oförglömliga för dem som deltog.

Det var Ignacio Cervantes (1847-1905) som förmodligen påverkades mest av Gottschalk. Han utbildades i Paris och gjorde mycket för att hävda en känsla av kubansk musikalisk nationalism i sina kompositioner. Aaron Copland kallade honom en gång för en "kubansk Chopin" på grund av hans chopinesiska pianokompositioner. Cervantes rykte vilar i dag nästan uteslutande på hans berömda 41 Danzas Cubanas, som Carpentier sade "intar den plats som Griegs norska danser eller Dvořáks slaviska danser intar i sina respektive länders musik".

Historia

1700-/1900-tal

Katedralerna i den gamla huvudstaden Santiago de Cuba och Havanna hade båda utmärkta musiker och körledare. De komponerade, undervisade och dirigerade. Detta bidrog till utvecklingen av alla typer av musik. På 1800-talet var Manuel Saumell (1818-1870) fadern till den kubanska criole-musikens utveckling. Han bidrog till att omvandla den europeiska contradanza genom att lägga till afrikanska rytmiska element, och han hade ett finger med i spelet av habanera och danzon, två typiskt kubanska dansformer.

"Efter Saumells visionära arbete återstod bara att utveckla hans innovationer, som alla har haft ett djupt inflytande på de kubanska nationalistiska musikrörelsernas historia". Helio Orovio

I mitten av 1800-talet kom en ung amerikansk musiker till Havanna: Louis Moreau Gottschalk (1829-1869), vars far var en judisk affärsman från London och vars mor var en vit kreole med fransk-katolsk bakgrund. Gottschalk uppfostrades huvudsakligen av sin svarta mormor och sjuksköterska Sally, båda från Dominique. Han var ett underbarn på piano och hade från barnsben lyssnat till musiken och sett dansen på Congo Square i New Orleans. Hans period på Kuba varade från 1853 till 1862, med besök på Puerto Rico och Martinique insprängda. Han komponerade många berömda stycken som var genuint kubanska, eftersom de byggde på traditioner från både vita och svarta.

I februari 1860 producerade Gottschalk det stora verket La nuit des tropiques i Havanna. I verket användes cirka 250 musiker och en kör med 200 sångare samt en trumgrupp från Santiago de Cuba. Året därpå producerade han ytterligare en enorm konsert med nytt material. Dessa föreställningar överträffade troligen allt man sett på ön tidigare eller senare, och var utan tvekan oförglömliga för dem som deltog.

Det var Ignacio Cervantes (1847-1905) som förmodligen påverkades mest av Gottschalk. Han utbildades i Paris och gjorde mycket för att hävda en känsla av kubansk musikalisk nationalism i sina kompositioner. Aaron Copland kallade honom en gång för en "kubansk Chopin" på grund av hans chopinesiska pianokompositioner. Cervantes rykte vilar i dag nästan uteslutande på hans berömda 41 Danzas Cubanas, som Carpentier sade "intar den plats som Griegs norska danser eller Dvořáks slaviska danser intar i sina respektive länders musik".

Populärmusik

Musikalisk teater

Från 1700-talet till modern tid har populära teaterformer använt sig av musik och dans och gett upphov till musik och dans. Förutom att de kubanska kompositörerna uppförde vissa europeiska operor och operetter utvecklade de gradvis idéer som bättre passade den kreolska publiken. Den kubanska musiken nådde ut i världen genom inspelad musik. Den mest inspelade artisten på Kuba fram till 1925 var en sångare på Alhambra, Adolfo Colombo. Enligt registeruppgifter spelade han in cirka 350 nummer mellan 1906 och 1917, varav mycket få finns kvar idag.

Den första teatern i Havanna öppnade 1776. Den första kubanska komponerade operan uppträdde 1807. Den musikaliska teatern var enormt viktig under 1800-talet och första halvan av 1900-talet. Radion, som startade på Kuba 1922, bidrog till populärmusikens framväxt eftersom den gav publicitet och en ny inkomstkälla för artisterna.

Zarzuela är en lätt operett i liten skala. Den började med importerat spanskt innehåll och utvecklades sedan till en löpande kommentar till Kubas sociala och politiska händelser och problem. En rad framstående kompositörer, som Ernesto Lecuona, producerade en rad succéer för teatrarna i Havanna. Stora stjärnor som vedettan Rita Montaner, som kunde sjunga, spela piano, dansa och spela teater, var de kubanska motsvarigheterna till Mistinguett och Josephine Baker i Paris.

Bufo

Den kubanska Bufo-teatern är en form av komedi, skrikig och satirisk. Den använder sig av typer som kan hittas var som helst i landet. Bufo har sitt ursprung omkring 1800-1815: Francisco Covarrubias "karikatyristen" (1775-1850) var dess skapare. Gradvis kastade de komiska typerna av sig sina europeiska förebilder och blev mer och mer kreoliserade och kubanska. Samtidigt följde musiken med. Slang från slavbaracker och fattiga barrios hittade sin väg in i texterna:

Una mulata me ha muerto!

Och ni tar inte emot den här kvinnan?

Hur man kan bli en levande man

si no prendan a quien matar!

La mulata es como el pan;

se deber como caliente,

que en dejandola enfriar

ni el diablo le mete el diente!

(En mulata har gjort det för mig!

Dessutom griper de henne inte!

Hur kan någon människa leva

Om de inte tar denna mördare?

En mulatta är som färskt bröd

Du måste äta det medan det är varmt.

Om du låter den stå tills den är kall

Inte ens djävulen kan få ett bett!)

Guaracha

Guaracha är en genre med högt tempo och med text. Den har sitt ursprung i den komiska teatern Bufo och spelades i början av 1900-talet ofta på bordellerna i Havanna. Texterna var fulla av slang och handlade om händelser och personer i nyheterna.

Kontradans

Contradanza är en historiskt viktig dans. Den kom till Kuba i slutet av 1700-talet från Europa. Contradanza är en gemensam sekvensdans där dansfigurerna följer ett bestämt mönster. Tempot och stilen i musiken var ljus och ganska snabb. Den tidigaste kubanska kompositionen av en contradanza är San Pascual bailon, som publicerades 1803. Kubanerna utvecklade ett antal kreoliserade versioner, vilket är ett tidigt exempel på inflytande från afrikansk tradition i Karibien. De flesta av musikerna var svarta eller mulatter: redan i början av 1800-talet fanns det många frigivna slavar och blandade personer som bodde i kubanska städer.

"Kvinnorna i Havanna har en rasande smak för att dansa; de tillbringar hela nätter med att höja sig, vara upprörda, galna och svettas tills de faller ut".

Contradanza ersatte menuetten som den mest populära dansen tills den från och med 1842 gav plats åt habanera, en helt annan stil.

Danza

Den här dansen, som är ett barn till contradanza, dansades också i linjer eller rutor. Det var också en livlig form av musik och dans som kunde vara i dubbel- eller trippeltakt. Denna typ av dans ersattes så småningom av danzón, som i likhet med habanera var mycket långsammare och lugnare.

Habanera

Habanera utvecklades ur contradanza i början av 1800-talet. Dess stora nyhet var att den både sjöngs, spelades och dansades. Dess utveckling berodde åtminstone delvis på inflytande från fransktalande invandrare. Den haitiska revolutionen 1791 ledde till att många kolonialfransmän och deras slavar flydde till Oriente. Cinquillo är ett viktigt rytmiskt mönster som uppträdde för första gången vid denna tid.

Habanera-dansen är långsammare och mer ståtlig än dansen. På 1840-talet fanns det habaneras som skrevs, sjöngs och dansades i Mexiko, Venezuela, Puerto Rico och Spanien. Sedan omkring 1900 har habanera varit en relikdans, men musiken har en tidstypisk charm och det finns några kända kompositioner, som Tu, vars versioner har spelats in många gånger.

Valsen

Valsen (El vals) kom till Kuba 1814. Det var den första dansen där paren inte var sammanlänkade genom ett gemensamt sekvensmönster. Den dansades, och dansas fortfarande, i 3/4-takt med betoning på det första slaget. Den ansågs ursprungligen skandalös eftersom paren stod inför varandra, höll varandra i det "slutna" greppet och så att säga ignorerade det omgivande samhället. Valsen kom in i alla länder i Amerika. Valsen har ett annat kännetecken: det är en "resande" dans, där paren rör sig runt på arenan. I latinska danser är progressiv rörelse av dansare ovanligt, men förekommer i vissa.

Zapateo

En typisk dans för den kubanska campesino eller guajiro En pardans som innebär att man klappar med fötterna, oftast av mannen. Det finns illustrationer från tidigare århundraden, men dansen är numera nedlagd.

Trova

På 1800-talet växte det i Santiago de Cuba upp en grupp ambulerande musiker, troubadorer, som drog runt och försörjde sig genom att sjunga och spela gitarr. De hade stor betydelse som kompositörer, och deras sånger har använts i alla typer av kubansk musik.

Pepe Sánchez (1856-1918) var trovans fader och skaparen av den kubanska boleron. Han hade ingen formell utbildning i musik. Med en anmärkningsvärd naturbegåvning komponerade han nummer i huvudet och skrev aldrig ner dem. Som ett resultat av detta är de flesta av dessa nummer nu förlorade för alltid, även om ungefär två dussin överlevde eftersom vänner och lärjungar transkriberade dem. Han skapade också reklamjinglar innan radion föddes. Han var modell och lärare för de stora trovadores som följde honom.

Den första, och en av de mest långlivade, var Sindo Garay (1867-1968). Han var en enastående kompositör av sånger, och hans bästa har sjungits och spelats in många gånger. Garay var också musikaliskt analfabet - i själva verket lärde han sig själv alfabetet först vid 16 års ålder - men i hans fall har inte bara partitur spelats in av andra, utan det finns även inspelningar. Han sände i radio, gjorde inspelningar och överlevde in i modern tid. Han brukade säga "Inte många män har skakat hand med både José Martí och Fidel Castro!".

Chicho Ibáñez (1875-1981) levde ännu längre än Garay. Ibáñez var den första trovador som specialiserade sig på den kubanska sonen; han sjöng även guaguancos och stycken från abakuá (ett svart hemligt sällskap).

Många av de tidiga trovadores, som Manuel Corona (som arbetade i ett bordellområde i Havanna), komponerade och sjöng guarachas som en balans till de långsammare boleros.

Bolero

Detta är en sång- och dansform som skiljer sig mycket från sin spanska namne. Den uppstod under den sista fjärdedelen av 1800-talet med grundaren av den traditionella trovan, Pepe Sánchez. Han skrev den första boleron, Tristezas, som fortfarande sjungs idag. Boleron har alltid varit en viktig del av trova-musikerens repertoar. Boleron visade sig vara exceptionellt anpassningsbar och ledde till många varianter. Typiskt var införandet av synkopering, vilket ledde till bolero-son, bolero-mambo och bolero-cha. Bolero-son blev under flera decennier den mest populära rytmen för dans på Kuba, och det var denna rytm som den internationella danssamhället tog upp och lärde ut som den felaktigt benämnda "rumba".

Danzón

Det europeiska inflytandet på Kubas senare musikaliska utveckling representeras av danzón, en elegant musikform som en gång var den mest populära musiken på Kuba. Den är en ättling till den kreoliserade kubanska contradanza. Danzón markerar den förändring som ägde rum från den gemensamma sekvensdansstilen i slutet av 1700-talet till senare tiders pardanser. Stimulansen till detta var framgången för den en gång skandalösa walz, där paren dansade med ansiktet mot varandra och oberoende av andra par, inte som en del av en förutbestämd struktur. Danzón var den första kubanska dansen som antog sådana metoder, även om det finns en skillnad mellan de två danserna. Walz är en progressiv dans där paren rör sig runt golvet moturs, medan danzón är en "fickfalsdans" där paren stannar inom ett litet område av golvet.

Danzón exporterades till hela Latinamerika, särskilt till Mexiko, och fick stor popularitet. Den är nu en relik, både i musik och dans, men dess mycket orkestrerade efterföljare lever vidare.

Son

Songen, säger Cristóbal Díaz, är den viktigaste genren i den kubanska musiken, men också den minst studerade. Man kan med rätta säga att son är för Kuba vad tangon är för Argentina eller sambon för Brasilien. Dessutom är den kanske den mest flexibla av alla former av latinamerikansk musik. Dess stora styrka är dess fusion mellan europeiska och afrikanska musiktraditioner. De mest karakteristiska instrumenten är den kubanska gitarren, känd som tres, och den välkända dubbelhuggna bongó, som finns med från början till idag. Typiska är också claves, den spanska gitarren, kontrabasen och tidigt även kornett eller trumpet och slutligen pianot.

Sonen uppstod i Oriente, öns östra del, där den spanska gitarren och de lyriska traditionerna smälter samman med afrikansk slagverk och rytmer. Vi vet nu att dess historia som en distinkt form är relativt ny. Det finns inga bevis för att den går längre tillbaka än till slutet av 1800-talet. Den flyttades från Oriente till Havanna omkring 1909, med hjälp av medlemmar av Permanente (armén), som av politiska skäl skickades ut från sina ursprungsområden. De första inspelningarna gjordes 1918.

Det finns många olika typer av soner. Odilio Urfé känner igen dessa varianter:

son montuno

changuí

sucu-sucu

pregón

bolero-son

afro-son

son guaguancó

mambo

och man kan säkert lägga till

salsa (till stor del)

timba

Dessutom har sonen gång på gång ändrat den äldre danzón för att göra den mer synkoperad och kreolisk i stilen, med början 1910 genom danzón-mambo och cha-cha-cha till komplexa moderna arrangemang som är nästan omöjliga att kategorisera.

Son varierar mycket i dag, men det viktigaste kännetecknet är en synkoperad baspuls som kommer före downbeat, vilket ger sonen dess distinkta rytm; detta är känt som den förväntade basen.

Kubansk jazz

Jazzens historia på Kuba var under många år dold, men det har blivit tydligt att jazzens historia på Kuba är nästan lika lång som i USA.

Man vet nu mycket mer om de tidiga kubanska jazzbanden, även om en fullständig bedömning är svår att göra på grund av bristen på inspelningar. Migrationer och besök till och från USA och det ömsesidiga utbytet av inspelningar och noter höll musikerna i de två länderna i kontakt med varandra. Under den första delen av 1900-talet fanns det nära förbindelser mellan musiker på Kuba och musiker i New Orleans. Orkesterledaren i den berömda Tropicana Club, Armando Romeu Jr, var en ledande person i den kubanska jazzens utveckling efter andra världskriget. Fenomenet cubop och jam sessions i Havanna och New York skapade genuina fusioner som påverkar musikerna än i dag.

Rita Montaner 1938 under inspelningen av El romance del palmar.


Claves


Sexteto Occidente, New York 1926 tillbaka: Maria Teresa Vera (gitarr), Ignacio Piñeiro (kontrabas), Julio Torres Biart (tres): Miguelito Garcia (clavé), Manuel Reinoso (bongó) och Francisco Sánchez (maracas).

Populärmusik

Musikalisk teater

Från 1700-talet till modern tid har populära teaterformer använt sig av musik och dans och gett upphov till musik och dans. Förutom att de kubanska kompositörerna uppförde vissa europeiska operor och operetter utvecklade de gradvis idéer som bättre passade den kreolska publiken. Den kubanska musiken nådde ut i världen genom inspelad musik. Den mest inspelade artisten på Kuba fram till 1925 var en sångare på Alhambra, Adolfo Colombo. Uppgifterna visar att han spelade in cirka 350 nummer mellan 1906 och 1917, av vilka mycket få finns kvar idag.

Den första teatern i Havanna öppnade 1776. Den första kubanska komponerade operan uppträdde 1807. Den musikaliska teatern var enormt viktig under 1800-talet och första halvan av 1900-talet. Radion, som startade på Kuba 1922, bidrog till populärmusikens framväxt eftersom den gav publicitet och en ny inkomstkälla för artisterna.

Zarzuela är en lätt operett i liten skala. Den började med importerat spanskt innehåll och utvecklades sedan till en löpande kommentar till Kubas sociala och politiska händelser och problem. En rad framstående kompositörer, som Ernesto Lecuona, producerade en rad succéer för teatrarna i Havanna. Stora stjärnor som vedettan Rita Montaner, som kunde sjunga, spela piano, dansa och spela teater, var de kubanska motsvarigheterna till Mistinguett och Josephine Baker i Paris.

Bufo

Den kubanska Bufo-teatern är en form av komedi, skrikig och satirisk. Den använder sig av typer som kan hittas var som helst i landet. Bufo har sitt ursprung omkring 1800-1815: Francisco Covarrubias "karikatyristen" (1775-1850) var dess skapare. Gradvis kastade de komiska typerna av sig sina europeiska förebilder och blev mer och mer kreoliserade och kubanska. Samtidigt följde musiken med. Slang från slavbaracker och fattiga barrios hittade sin väg in i texterna:

Una mulata me ha muerto!

Och ni tar inte emot den här kvinnan?

Hur man kan bli en levande man

si no prendan a quien matar!

La mulata es como el pan;

se deber como caliente,

que en dejandola enfriar

ni el diablo le mete el diente!

(En mulata har gjort det för mig!

Dessutom griper de henne inte!

Hur kan någon människa leva

Om de inte tar denna mördare?

En mulatta är som färskt bröd

Du måste äta det medan det är varmt.

Om du låter den stå tills den är kall

Inte ens djävulen kan få ett bett!)

Guaracha

Guaracha är en genre med högt tempo och med text. Den har sitt ursprung i den komiska teatern Bufo och spelades i början av 1900-talet ofta på bordellerna i Havanna. Texterna var fulla av slang och handlade om händelser och personer i nyheterna.

Kontradans

Contradanza är en historiskt viktig dans. Den kom till Kuba i slutet av 1700-talet från Europa. Contradanza är en gemensam sekvensdans där dansfigurerna följer ett bestämt mönster. Tempot och stilen i musiken var ljus och ganska snabb. Den tidigaste kubanska kompositionen av en contradanza är San Pascual bailon, som publicerades 1803. Kubanerna utvecklade ett antal kreoliserade versioner, vilket är ett tidigt exempel på inflytande från afrikansk tradition i Karibien. De flesta av musikerna var svarta eller mulatter: redan i början av 1800-talet fanns det många frigivna slavar och blandade personer som bodde i kubanska städer.

"Kvinnorna i Havanna har en rasande smak för att dansa; de tillbringar hela nätter med att höja sig, vara upprörda, galna och svettas tills de faller ut".

Contradanza ersatte menuetten som den mest populära dansen tills den från och med 1842 gav plats åt habanera, en helt annan stil.

Danza

Den här dansen, som är ett barn till contradanza, dansades också i linjer eller rutor. Det var också en livlig form av musik och dans som kunde vara i dubbel- eller trippeltakt. Denna typ av dans ersattes så småningom av danzón, som i likhet med habanera var mycket långsammare och lugnare.

Habanera

Habanera utvecklades ur contradanza i början av 1800-talet. Dess stora nyhet var att den både sjöngs, spelades och dansades. Dess utveckling berodde åtminstone delvis på inflytandet från fransktalande invandrare. Den haitiska revolutionen 1791 ledde till att många kolonialfransmän och deras slavar flydde till Oriente. Cinquillo är ett viktigt rytmiskt mönster som uppträdde för första gången vid denna tid.

Habanera-dansen är långsammare och mer ståtlig än dansen. På 1840-talet fanns det habaneras som skrevs, sjöngs och dansades i Mexiko, Venezuela, Puerto Rico och Spanien. Sedan omkring 1900 har habanera varit en relikdans, men musiken har en tidstypisk charm och det finns några kända kompositioner, som Tu, vars versioner har spelats in många gånger.

Valsen

Valsen (El vals) kom till Kuba 1814. Det var den första dansen där paren inte var sammanlänkade genom ett gemensamt sekvensmönster. Den dansades, och dansas fortfarande, i 3/4-takt med betoning på det första slaget. Den ansågs ursprungligen skandalös eftersom paren stod inför varandra, höll varandra i det "slutna" greppet och så att säga ignorerade det omgivande samhället. Valsen kom in i alla länder i Amerika. Valsen har ett annat kännetecken: det är en "resande" dans, där paren rör sig runt på arenan. I latinska danser är progressiv rörelse av dansare ovanligt, men förekommer i vissa.

Zapateo

En typisk dans för den kubanska campesino eller guajiro En pardans som innebär att man klappar med fötterna, oftast av mannen. Det finns illustrationer från tidigare århundraden, men dansen är numera nedlagd.

Trova

På 1800-talet växte det i Santiago de Cuba upp en grupp ambulerande musiker, troubadorer, som drog runt och försörjde sig genom att sjunga och spela gitarr. De hade stor betydelse som kompositörer, och deras sånger har använts i alla typer av kubansk musik.

Pepe Sánchez (1856-1918) var trovans fader och skaparen av den kubanska boleron. Han hade ingen formell utbildning i musik. Med en anmärkningsvärd naturbegåvning komponerade han nummer i huvudet och skrev aldrig ner dem. Som ett resultat av detta är de flesta av dessa nummer nu förlorade för alltid, även om ungefär två dussin överlevde eftersom vänner och lärjungar transkriberade dem. Han skapade också reklamjinglar innan radion föddes. Han var modell och lärare för de stora trovadores som följde honom.

Den första, och en av de mest långlivade, var Sindo Garay (1867-1968). Han var en enastående kompositör av sånger, och hans bästa har sjungits och spelats in många gånger. Garay var också musikaliskt analfabet - i själva verket lärde han sig själv alfabetet först vid 16 års ålder - men i hans fall har inte bara partitur spelats in av andra, utan det finns även inspelningar. Han sände i radio, gjorde inspelningar och överlevde in i modern tid. Han brukade säga "Inte många män har skakat hand med både José Martí och Fidel Castro!".

Chicho Ibáñez (1875-1981) levde ännu längre än Garay. Ibáñez var den första trovador som specialiserade sig på den kubanska sonen; han sjöng också guaguancos och stycken från abakuá (ett svart hemligt sällskap).

Många av de tidiga trovadores, som Manuel Corona (som arbetade i ett bordellområde i Havanna), komponerade och sjöng guarachas som en balans till de långsammare boleros.

Bolero

Detta är en sång- och dansform som skiljer sig mycket från sin spanska namne. Den uppstod under den sista fjärdedelen av 1800-talet med grundaren av den traditionella trovan, Pepe Sánchez. Han skrev den första boleron, Tristezas, som fortfarande sjungs idag. Boleron har alltid varit en viktig del av trova-musikerens repertoar. Boleron visade sig vara exceptionellt anpassningsbar och ledde till många varianter. Typiskt var införandet av synkopering, vilket ledde till bolero-son, bolero-mambo och bolero-cha. Bolero-son blev under flera decennier den mest populära rytmen för dans på Kuba, och det var denna rytm som den internationella danssamhället tog upp och lärde ut som den felaktigt benämnda "rumba".

Danzón

Det europeiska inflytandet på Kubas senare musikaliska utveckling representeras av danzón, en elegant musikform som en gång var den mest populära musiken på Kuba. Den är en ättling till den kreoliserade kubanska contradanza. Danzón markerar den förändring som ägde rum från den gemensamma sekvensdansstilen i slutet av 1700-talet till senare tiders pardanser. Stimulansen till detta var framgången för den en gång skandalösa walz, där paren dansade med ansiktet mot varandra och oberoende av andra par, inte som en del av en förutbestämd struktur. Danzón var den första kubanska dansen som antog sådana metoder, även om det finns en skillnad mellan de två danserna. Walz är en progressiv dans där paren rör sig runt golvet moturs, medan danzón är en "fickfickedans" där paren stannar inom ett litet område av golvet.

Danzón exporterades till hela Latinamerika, särskilt till Mexiko, och fick stor popularitet. Den är nu en relik, både i musik och dans, men dess mycket orkestrerade efterföljare lever vidare.

Son

Songen, säger Cristóbal Díaz, är den viktigaste genren i den kubanska musiken, men också den minst studerade. Man kan med rätta säga att son är för Kuba vad tangon är för Argentina eller sambon för Brasilien. Dessutom är den kanske den mest flexibla av alla former av latinamerikansk musik. Dess stora styrka är dess fusion mellan europeiska och afrikanska musiktraditioner. De mest karakteristiska instrumenten är den kubanska gitarren, känd som tres, och den välkända dubbelhuggna bongó, som finns med från början till idag. Typiska är också claves, den spanska gitarren, kontrabasen och tidigt även kornett eller trumpet och slutligen pianot.

Sonen uppstod i Oriente, öns östra del, där den spanska gitarren och de lyriska traditionerna smälter samman med afrikansk slagverk och rytmer. Vi vet nu att dess historia som en distinkt form är relativt ny. Det finns inga bevis för att den går längre tillbaka än till slutet av 1800-talet. Den flyttades från Oriente till Havanna omkring 1909, med hjälp av medlemmar av Permanente (armén), som av politiska skäl skickades ut från sina ursprungsområden. De första inspelningarna gjordes 1918.

Det finns många olika typer av soner. Odilio Urfé känner igen dessa varianter:

son montuno

changuí

sucu-sucu

pregón

bolero-son

afro-son

son guaguancó

mambo

och man kan säkert lägga till

salsa (till stor del)

timba

Dessutom har sonen gång på gång ändrat den äldre danzón för att göra den mer synkoperad och kreolisk i stilen, med början 1910 genom danzón-mambo och cha-cha-cha till komplexa moderna arrangemang som är nästan omöjliga att kategorisera.

Son varierar mycket i dag, men det viktigaste kännetecknet är en synkoperad baspuls som kommer före downbeat, vilket ger sonen dess distinkta rytm; detta är känt som den förväntade basen.

Kubansk jazz

Jazzens historia på Kuba var under många år dold, men det har blivit tydligt att jazzens historia på Kuba är nästan lika lång som i USA.

Man vet nu mycket mer om de tidiga kubanska jazzbanden, även om en fullständig bedömning är svår att göra på grund av bristen på inspelningar. Migrationer och besök till och från USA och det ömsesidiga utbytet av inspelningar och noter höll musikerna i de två länderna i kontakt med varandra. Under den första delen av 1900-talet fanns det nära förbindelser mellan musiker på Kuba och musiker i New Orleans. Orkesterledaren i den berömda Tropicana Club, Armando Romeu Jr, var en ledande person i den kubanska jazzens utveckling efter andra världskriget. Fenomenet cubop och jam sessions i Havanna och New York skapade genuina fusioner som påverkar musikerna än i dag.

Rita Montaner 1938 under inspelningen av El romance del palmar.


Claves


Sexteto Occidente, New York 1926 tillbaka: Maria Teresa Vera (gitarr), Ignacio Piñeiro (kontrabas), Julio Torres Biart (tres): Miguelito Garcia (clavé), Manuel Reinoso (bongó) och Francisco Sánchez (maracas).

Buena Vista-upplevelsen

Det världsomfattande intresset för kubansk musik har återuppväckts av ett anmärkningsvärt CD-album med titeln Buena Vista Social Club. En amerikansk gitarrist, Ry Cooder, en brittisk musikproducent, Nick Gold, och en kubansk musiker, Juan Marcos Gonzáles, arbetade tillsammans på ett nytt projekt. De satte ihop en grupp, mestadels bestående av äldre kubanska musiker, med tanken att återskapa den kubanska musiken från 1950-talets gyllene era. Det första albumet, som släpptes 1997, blev en stor succé, sålde i över fem miljoner exemplar och vann en Grammy 1998. År 2003 listades albumet av tidningen Rolling Stone som nummer 260 på deras lista över de 500 största hitsen genom tiderna. Ett dussin fler CD-skivor har följt efter den första, de flesta utgivna av Nonesuch Records eller World Circuit.

En dokumentärfilm, Buena Vista Social Club, regisserad av Wim Wenders, släpptes 1999. Den spelade in 23 miljoner dollar över hela världen 2007. En yngre generation hade upptäckt varför den kubanska musiken var så populär.

Buena Vista-upplevelsen

Det världsomfattande intresset för kubansk musik har återuppväckts av ett anmärkningsvärt CD-album med titeln Buena Vista Social Club. En amerikansk gitarrist, Ry Cooder, en brittisk musikproducent, Nick Gold, och en kubansk musiker, Juan Marcos Gonzáles, arbetade tillsammans på ett nytt projekt. De satte ihop en grupp, mestadels bestående av äldre kubanska musiker, med tanken att återskapa den kubanska musiken från 1950-talets gyllene era. Det första albumet, som släpptes 1997, blev en stor succé, sålde i över fem miljoner exemplar och vann en Grammy 1998. År 2003 listades albumet av tidningen Rolling Stone som nummer 260 på deras lista över de 500 största hitsen genom tiderna. Ett dussin fler CD-skivor har följt efter den första, de flesta utgivna av Nonesuch Records eller World Circuit.

En dokumentärfilm, Buena Vista Social Club, regisserad av Wim Wenders, släpptes 1999. Den spelade in 23 miljoner dollar över hela världen 2007. En yngre generation hade upptäckt varför den kubanska musiken var så populär.