D-Moll
D-moll är en mollskala baserad på D ♯. För den harmoniska mollskalan höjs C♯ till C
. Dess tonartssignatur har sex skärpningar.
E-moll är dess enharmoniska motsvarighet. Dess relativa dur är Fis-dur och dess parallella dur är D-dur. Denna ersätts vanligen av Ess-dur, eftersom D-sis-dur med sina två dubbla sharps gör det opraktiskt att använda den.
Eftersom Dis-moll och dess enharmoniska motsvarighet båda har tonartssignaturer med sex accidentaler används ingen av dem tydligt i stället för den andra. Det är till
exempel mycket svårt att
använda den melodiska minorversionen av D-skarp-moll på harpa. B-pedalen kan ställas i skarpt läge, men det finns inget dubbelskarpt läge att ställa C-pedalen i. I bok I av The Well-Tempered Clavier valde Bach att skriva det åttonde preludiumet i es-moll men den åtföljande fuga i dis-moll. (I bok II skrev Bach både det åttonde preludiumet och fugan i dis-moll).
Musik som är skriven i denna tonart anses vara mycket svårläst, vilket innebär att det inte skrevs mycket musik i denna tonart under den klassiska eran. E-moll är lättare för många mässingsinstrument och träblåsare.
Det mest kända verket i denna tonart är Skrjabins berömda Etude Op. 8, nr 12. Den ryske kompositören Ljapunov måste också ha gillat tonarten eftersom han skrev den andra etyden i sin uppsättning Op. 11 i denna tonart, och femton år senare även sina Variationer över ett ryskt tema, Op. 49. Hans tidiga pianokonsert nr 1, op. 4, var också i den enharmoniska tonarten es-moll.
I ett fåtal partitur har 6-djup nyckel signaturer i basnyckeln skrivits med den skarpa tangenten för A på den översta raden. Detta görs inte ofta, eftersom det skiljer sig från diskantnyckeln.
Denna tonart används inte ofta i orkestermusik, men mer i klaviaturmusik. När man arrangerar den här pianomusiken för orkester rekommenderar vissa att man transponerar musiken till d-moll eller e-moll. Om d-moll måste användas bör B-flat-blåsinstrumenten ha sina partier skrivna i f-moll, snarare än i e-moll.
Skalor och tonarter
| Diatoniska skalor och tonarter | |||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
|
|
| ||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
| I tabellen visas antalet spetsar och dalar i varje skala. Mindre skalor skrivs med små bokstäver. | |||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
Frågor och svar
F: Vad är d-moll?
S: D-skarpt moll är en mollskala baserad på D♯. Den har sex skarpa punkter i sin tonartssignatur och dess enharmoniska motsvarighet är E-dur-moll.
F: Vad är den relativa durskalan till D-dur?
S: Den relativa dur till D-dur är F-dur.
Fråga: Vad är den parallella dur till D-dur?
Svar: Parallelldur i D-dur ersätts vanligen av Ess-dur eftersom D-dur med sina två dubbla sharps gör det opraktiskt att använda den.
Fråga: Varför skriver Bach det åttonde preludiumet i ess-moll men den åtföljande fuga i dis-moll?
Svar: Bach valde att skriva det åttonde preludiet i e-moll men den åtföljande fugan i dis-moll eftersom musik skriven i denna tonart ansågs vara mycket svårläst, så lite musik skrevs huvudsakligen i denna tonart under den klassiska eran.
Fråga: Vem skrev Etude Op 8 nr 12?
S: Etude Op 8 nr 12 skrevs av den ryske kompositören Skrjabin.
Fråga: Hur många stycken komponerade Ljapunov med någon av versionerna av denna tonart?
S: Ljapunov komponerade tre stycken med endera versionen av denna tonart - hans andra etudie från hans uppsättning Op 11, Variationer över ett ryskt tema, Op 49, och Pianokonsert nr 1, Op 4.
F: Hur ska blåsinstrument noteras om de spelar musik skriven för piano i denna tonart?
S: Om blåsinstrument spelar musik som är skriven för piano i denna tonart ska deras partier skrivas i f-moll i stället för i es-moll.
