E♭-dur är en musikalisk durskala som börjar på tonen E♭. Dess nyckel signatur har tre flats: B♭, E♭ och A♭. I notation skrivs tonarten ofta som "E♭" eller "Eb".
Skalan E♭-dur (stegvis): E♭ – F – G – A♭ – B♭ – C – D – E♭. På piano motsvarar detta att tre av tonerna (B, E och A) sänks med ett halvt steg.
Relativ och parallell
Begreppet relativa dur förekommer i länktexten ovan; i detta sammanhang är korrekt relation att E♭-dur har c-moll som sin relativa moll (de två tonarterna delar samma tonartsförtecken). Dess parallella moll är däremot E♭-moll (alltså molltonarten som har samma grundton E♭). Observera att e-moll är en annan tonart (E-moll) och inte parallellmoll till E♭-dur.
Diatoniska ackord (treklanger) i E♭-dur
- I (tonika): E♭ (dur)
- ii: Fm (moll)
- iii: Gm (moll)
- IV: A♭ (dur)
- V: B♭ (dur)
- vi: Cm (moll)
- vii°: Ddim (förminskad)
Karaktär och användning
E♭-dur uppfattas ofta som varm och majestätisk och används i många orkester- och brassammanhang eftersom tonarten passar naturligt för bleckblåsinstrument (t.ex. trumpet och valthorn). Den är vanlig i fanfarer, symfonisk repertoar och solokonserter.
Några berömda verk i E♭-dur
- Ludwig van Beethoven – Symfoni nr 3 "Eroica" (E♭-dur)
- Ludwig van Beethoven – Pianokonsert nr 5 "Emperor" (E♭-dur)
- Joseph Haydn – Trumpetkonsert (E♭-dur)
Notering och enharmoniska motsvarigheter
Den enharmoniska motsvarigheten till E♭-dur är D♯-dur, men D♯-dur har ett opraktiskt tonartsförtecken (många kors) och används mycket sällan. Därför föredras E♭-dur i praktisk notation.
För musiker: tänk på att transponerande instrument (t.ex. B♭-klarinett eller B♭-trumpet) kommer att kräva omräkning vid uppspelning eller arrangering; E♭-dur är ett vanligt och bekvämt val för många blåsare.
