Fiss-dur (F♯-dur) – tonart med sex korsförtecken; relativ moll: Diss-moll
Upptäck Fiss-dur (F♯-dur): tonart med sex korsförtecken, dess skala, ackord och relation till Diss-moll samt enharmoniska samband — perfekt för musiker och teoristudenter.
Fiss-dur (F♯-dur) är en durskala som bygger på tonen F♯. Dess nyckel signatur har sex korsförtecken: F♯, C♯, G♯, D♯, A♯ och E♯. Detta ger en ljus, skarp klang som ofta uppfattas som klar och briljant.
Dess relativa moll är D♯-moll (diss-moll). Parallell moll är F♯-moll (fiss-moll). Den enharmoniska motsvarigheten till F♯-dur är G♭-dur, vilket betyder att de låter lika men noteras olika.
Skalan
Tonerna i F♯-dur är (i ordning från grundtonen):
- F♯ (tonika)
- G♯ (steg 2)
- A♯ (steg 3)
- B (steg 4)
- C♯ (steg 5)
- D♯ (steg 6)
- E♯ (steg 7, enharmoniskt F)
- F♯ (oktav)
Tonal funktion och vanliga ackord
I harmonisk funktion är de vanligaste treklangerna i F♯-dur:
- I (tonika): F♯-dur
- IV (subdominant): B-dur
- V (dominant): C♯-dur (ofta som C♯7 i funktionell harmonik)
Relativa mollstämningar och sekundära ackord som D♯-moll, A♯-moll och andra förekommer naturligt vid harmonisering och modulation.
Notering och användning
I notationen förekommer E♯ i stället för F naturligt i denna tonart; det är viktigt för att följa durens intervallstruktur (stor ters mellan tonika och ters). Eftersom F♯-dur innehåller sex korsförtecken väljer ibland kompositörer eller arrangörer att skriva enharmoniskt som G♭-dur (med flats) när det är praktiskt vid större moduleringar eller för instrument som underlättas av flats.
F♯-dur används i både klassisk och modern musik. På vissa instrument (t.ex. vissa blås- och konsertorgan) kan tangentinstruktioner och fingerställningar påverka vilken notationsform som föredras. På gitarr och piano är tonarten fullt möjlig att spela, men innehåller många korsade toner som kan påverka fingersättning och ackordgrepp.
Användning av denna nyckel
Denna tonart används inte ofta i orkestermusik utom för att modulera. Den används oftare i pianomusik, till exempel i Skrjabins sonater. När pianomusik i denna tonart ska arrangeras för orkester är det ibland bättre att ändra den till F- eller G-dur. Om F-dur måste användas bör transponerande instrument i B-dur få sin musik skriven i Ess-dur, inte G-dur.
Scenen Presentation of the Rose i andra akten av Richard Strauss opera Der Rosenkavalier är skriven i Fis-dur. F-dur är tonarten i Beethovens pianosonat op. 78, i Chopins Barcarolle, i Liszts ungerska rapsodi nr 2, i Mahlers oavslutade tionde symfoni, i Erich Korngolds symfoni op. 40 och i Skrjabins fjärde sonat.
I ett fåtal partitur är F-dur-tangenten i basnyckeln skriven med den skarpa tonen för A på den översta linjen.
| · v · t · e Diatoniska skalor och tonarter | |||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
|
|
| ||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
| I tabellen visas antalet spetsar och dalar i varje skala. Mindre skalor skrivs med små bokstäver. | |||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
Sök