Fiss-dur (F♯-dur) är en durskala som bygger på tonen F♯. Dess nyckel signatur har sex korsförtecken: F♯, C♯, G♯, D♯, A♯ och E♯. Detta ger en ljus, skarp klang som ofta uppfattas som klar och briljant.
Dess relativa moll är D♯-moll (diss-moll). Parallell moll är F♯-moll (fiss-moll). Den enharmoniska motsvarigheten till F♯-dur är G♭-dur, vilket betyder att de låter lika men noteras olika.
Skalan
Tonerna i F♯-dur är (i ordning från grundtonen):
- F♯ (tonika)
- G♯ (steg 2)
- A♯ (steg 3)
- B (steg 4)
- C♯ (steg 5)
- D♯ (steg 6)
- E♯ (steg 7, enharmoniskt F)
- F♯ (oktav)
Tonal funktion och vanliga ackord
I harmonisk funktion är de vanligaste treklangerna i F♯-dur:
- I (tonika): F♯-dur
- IV (subdominant): B-dur
- V (dominant): C♯-dur (ofta som C♯7 i funktionell harmonik)
Relativa mollstämningar och sekundära ackord som D♯-moll, A♯-moll och andra förekommer naturligt vid harmonisering och modulation.
Notering och användning
I notationen förekommer E♯ i stället för F naturligt i denna tonart; det är viktigt för att följa durens intervallstruktur (stor ters mellan tonika och ters). Eftersom F♯-dur innehåller sex korsförtecken väljer ibland kompositörer eller arrangörer att skriva enharmoniskt som G♭-dur (med flats) när det är praktiskt vid större moduleringar eller för instrument som underlättas av flats.
F♯-dur används i både klassisk och modern musik. På vissa instrument (t.ex. vissa blås- och konsertorgan) kan tangentinstruktioner och fingerställningar påverka vilken notationsform som föredras. På gitarr och piano är tonarten fullt möjlig att spela, men innehåller många korsade toner som kan påverka fingersättning och ackordgrepp.
