Gis-moll är en mollskala baserad på tonen G♯. I naturlig gis-moll är skalans toner: G♯ – A♯ – B – C♯ – D♯ – E – F♯ – G♯. Dess nyckel signatur innehåller fem kors: F♯, C♯, G♯, D♯ och A♯.
Harmonisk och melodisk form
I den harmoniska mollskalan höjs den sjunde graden (F♯) ett halvt tonsteg till F
, vilket ger skalan: G♯ – A♯ – B – C♯ – D♯ – E – F – G♯. I den melodiska mollskalan höjs både sjätte och sjunde graden vid uppåtgående: G♯ – A♯ – B – C♯ – D♯ – E♯ – F – G♯; nedåtgående återgår man normalt till den naturliga formen: G♯ – F♯ – E – D♯ – C♯ – B – A♯ – G♯. De melodiska och harmoniska versionerna skrivs vanligtvis in med tillfälligheter där det behövs.
Relativ dur och enharmonisk motsvarighet
Dess relativa dur är B-dur (samma nyckelsignatur med fem kors). Den enharmoniska motsvarigheten till gis-moll är as-moll (A♭-moll), som däremot har sju b-förtecken och därför ofta är svårare att läsa i praktiken.
Ackord och funktioner
Vanliga triader i naturlig gis-moll (tonika till septim):
- i (tonika): G♯ – B – D♯
- ii° (liten sekundär): A♯ – C♯ – E
- III (stor terts): B – D♯ – F♯
- iv (liten kvart): C♯ – E – G♯
- v (dominant i naturlig moll): D♯ – F♯ – A♯ (i harmonisk moll blir detta D♯ – F – A♯, vilket ger ett dur- eller förstärkt dominantackord)
- VI: E – G♯ – B
- VII: F♯ – A♯ – C♯
Användning och praktiska noteringsfrågor
Gis-moll används relativt sällan som konserttonart i orkestermusik, förutom vid modulationspassager, eftersom nyckelsignaturen med många kors och förekomsten av dubbelkors (F) kan göra notbilden svåröverskådlig för vissa instrumentgrupper. Skalan är däremot vanligare i klavermusik – inte minst i sena romantiska och tidiga 1900-talsverk – och nämns ofta i samband med verk av bland andra Skrjabins.
Vid orkestrering av pianoskrivna verk i gis-moll transponerar utövare ibland verket till enklare tonarter (till exempel g-moll eller a-moll) för bättre orkesterbalans och läsbarhet. Om man behåller concertpitch i gis-moll måste man också tänka på transponerande instrument. För instrument i B♭ skrivs stämman normalt en helton högre än concerttonarten — teoretiskt blir detta A♯-moll. Eftersom A♯-moll har en olämplig notbild (många kors och eventuella dubbelkors) väljer redaktörer ofta att skriva stämmorna i B♭-moll (enharmonisk förenkling) för att underlätta läsningen.
I ett fåtal partitur har femkors-nyckelsignaturer i basnyckeln placerats med den skarpa teckningen för A på den översta linjen i stället för den vanligare placeringen; detta är en notationsvariation och påverkar inte tonarten, men kan förvirra läsare som förväntar sig standardplaceringen.
Praktiska råd
- Vid spel: var uppmärksam på förändrade sjundegrader (F och E♯) i harmoniska och melodiska passager.
- Vid arrangemang: överväg att transponera tungt korsbelagda partier för blåsinstrument till enharmoniskt enklare nycklar för att undvika onödiga dubbelkors och svårigheter i läsning.
- Vid notläsning: bekanta dig med var dubbelkors kan förekomma (särskilt i harmoniska och melodiska ackord) så att du inte misstar dem för två separata kors.
Sammanfattningsvis är gis-moll en fullt användbar men ibland opraktisk tonart på grund av notationstekniska skäl; den förekommer ofta i klavermusik och i modulerande passager i större verk.
