A♭-moll (Aess-moll) är en mollskala med grundton A♭. Tonartens notering kräver sju b-förtecken: B♭, E♭, A♭, D♭, G♭, C♭ och F♭ (alltså sju "b").
Dess relativa dur är C♭-dur (Cess-dur). Observera att detta skiljer sig från C-dur, som inte är den relativa duren till A♭-moll. Den parallella durtonarten är A♭-dur (Aess-dur) — inte att förväxla med A-dur. Dess enharmoniska motsvarighet är Gis-moll, vilket ofta skrivs i praktiken eftersom det har en enklare förteckning.
A♭-moll används sällan som huvudtonart i stora verk. Ofta skrivs musik som tonalt motsvarar A♭ som i stället i notskriften uppges i dess enharmoniska form med tonika i Gis-moll, eftersom den har färre och enklare förtecken. Av den anledningen finns det relativt få verk som faktiskt är skrivna i A♭-moll.
Skalan i A♭-moll (naturlig moll) blivitats vanligen så här: A♭ – B♭ – C♭ – D♭ – E♭ – F♭ – G♭ – A♭. I harmonisk moll höjs den sjunde tonen G♭ till G♮ (A♭ harmonisk moll ger alltså A♭ – B♭ – C♭ – D♭ – E♭ – F♭ – G♮ – A♭). I melodisk moll höjs både sjätte och sjunde tonen vid stigande skala: A♭ – B♭ – C♭ – D♭ – E♭ – F♮ – G♮ – A♭ (och vid nedstigande återgår man vanligen till den naturliga mollskalan). Notationstekniskt innebär förekomsten av C♭ och F♭ (som är enharmoniska med B respektive E) samt sju förtecken en del praktiska svårigheter i utskrift och läsning, vilket ytterligare förklarar förkärleken för den enharmoniska formen Gis-moll i många partitur.
I notskrift kan placeringen av de sju b-tecknen i stamnycklar skilja sig något mellan diskant- och basnyckel för att bli läsligare. Ordningen för b-förtecknen är dock alltid densamma: B♭, E♭, A♭, D♭, G♭, C♭, F♭. I vissa partitur för basstämma placeras F♭-tecknet (det sista "b":et) på den andra raden uppifrån för att undvika grafiska krockar och för att hålla notbilden överskådlig.
Sammanfattningsvis är A♭-moll en fullt tänkbar men relativt ovanlig tonart med sju flats i förteckningen, teoretiskt nära besläktad med C♭-dur och enharmoniskt motsvarande Gis-moll, vilken oftare används av praktiska skäl.
