A♭-moll (Aess-moll): tonart, tonartssignatur, relativa dur och enharmonik
Upptäck A♭-moll: tonart, tonartssignatur med sju förtecken, dess relativa dur, enharmoniska motsvarighet och varför den sällan används som huvudtonart.
A♭-moll (Aess-moll) är en mollskala med grundton A♭. Tonartens notering kräver sju b-förtecken: B♭, E♭, A♭, D♭, G♭, C♭ och F♭ (alltså sju "b").
Dess relativa dur är C♭-dur (Cess-dur). Observera att detta skiljer sig från C-dur, som inte är den relativa duren till A♭-moll. Den parallella durtonarten är A♭-dur (Aess-dur) — inte att förväxla med A-dur. Dess enharmoniska motsvarighet är Gis-moll, vilket ofta skrivs i praktiken eftersom det har en enklare förteckning.
A♭-moll används sällan som huvudtonart i stora verk. Ofta skrivs musik som tonalt motsvarar A♭ som i stället i notskriften uppges i dess enharmoniska form med tonika i Gis-moll, eftersom den har färre och enklare förtecken. Av den anledningen finns det relativt få verk som faktiskt är skrivna i A♭-moll.
Skalan i A♭-moll (naturlig moll) blivitats vanligen så här: A♭ – B♭ – C♭ – D♭ – E♭ – F♭ – G♭ – A♭. I harmonisk moll höjs den sjunde tonen G♭ till G♮ (A♭ harmonisk moll ger alltså A♭ – B♭ – C♭ – D♭ – E♭ – F♭ – G♮ – A♭). I melodisk moll höjs både sjätte och sjunde tonen vid stigande skala: A♭ – B♭ – C♭ – D♭ – E♭ – F♮ – G♮ – A♭ (och vid nedstigande återgår man vanligen till den naturliga mollskalan). Notationstekniskt innebär förekomsten av C♭ och F♭ (som är enharmoniska med B respektive E) samt sju förtecken en del praktiska svårigheter i utskrift och läsning, vilket ytterligare förklarar förkärleken för den enharmoniska formen Gis-moll i många partitur.
I notskrift kan placeringen av de sju b-tecknen i stamnycklar skilja sig något mellan diskant- och basnyckel för att bli läsligare. Ordningen för b-förtecknen är dock alltid densamma: B♭, E♭, A♭, D♭, G♭, C♭, F♭. I vissa partitur för basstämma placeras F♭-tecknet (det sista "b":et) på den andra raden uppifrån för att undvika grafiska krockar och för att hålla notbilden överskådlig.
Sammanfattningsvis är A♭-moll en fullt tänkbar men relativt ovanlig tonart med sju flats i förteckningen, teoretiskt nära besläktad med C♭-dur och enharmoniskt motsvarande Gis-moll, vilken oftare används av praktiska skäl.
I klassisk musik
- Begravningsmarschen i Ludwig van Beethovens pianosonat nr 12, op. 26
- Ett tidigt avsnitt av sista satsen i Beethovens pianosonat nr 31, op. 110 (även om tonartssignaturen i det här avsnittet endast använder 6 b, inte 7).
- Johannes Brahms Fuga för orgel (ca 1857)
- Max Bruchs konsert för två pianon och orkester, op. 88a (även om åtminstone en transkription av denna för två pianon använder en signatur i 6-dur, på samma sätt som Beethovens exempel op. 110).
- Evocación från bok I i Isaac Albéniz' Iberia.
- Isaac Albéniz' La Vega (ca 1897)
- Leoš Janáček använder den i sin violinsonat och i orgelsolot i sin glagolitiska mässa.
- Moritz Moszkowski använde den för sin pianostudium, opus 72 nummer 13.
- Även Polonaise i a-moll, Chopin
I populärmusik
A-moll används också i Frederick Loewe's partitur till musikalen My Fair Lady från 1956, där den andra tjänarnas kör står i a-moll.
Ett annat exempel på populärmusik i ess-moll är Walkin' on the Sun av Smash Mouth.
Skalor och tonarter
| Diatoniska skalor och tonarter | |||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
|
|
| ||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
| I tabellen visas antalet spetsar och dalar i varje skala. Mindre skalor skrivs med små bokstäver. | |||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
Frågor och svar
F: Vad är a-moll?
S: A-moll är en mollskala som börjar på A♭. Dess tonartssignatur har sju flats.
Fråga: Vad är den relativa durskalan till a-moll?
S: Den relativa durskalan till a-moll är C-moll-dur.
Fråga: Vad är den parallella durformen till a-moll?
S: Den parallella durformen till a-moll är a-dur.
F: Vad är den enharmoniska motsvarigheten till ess-moll?
S: Den förstärkande motsvarigheten till ess-moll är gis-moll.
F: Är det vanligt att använda Ess-moll som huvudtonart i ett musikstycke?
S: Nej, det är inte vanligt att använda ess-moll som huvudtonart i ett musikstycke.
F: Varför finns det få verk i a-moll?
S: Det finns få verk i As-moll eftersom det är vanligare att stycken i en molltonart som har A♭ som tonika skrivs i dess enharmoniska tonart, Gis-moll, som har en enklare tonart.
Fråga: Hur kan ett F anges med en nyckel signatur i basnyckeln "Ess-moll"?
S: I vissa partitur kan ett F anges med en nyckel signatur i basnyckeln "A-moll" genom att placera platttecknet på andra raden uppifrån.
Sök