B♭-dur (Bess-dur) — definition, tonartsstruktur och kända verk

Utforska B♭-dur: definition, tonartsstruktur och kända verk. Lär dig varför blåsinstrument och mästare som Haydn och Mozart valde denna varma, populära tonart.

B♭-dur (ofta kallad Bess-dur) är en durskala som utgår från tonen B♭. Dess nyckel signatur har två förtecken: B♭ (Bess) och E♭ (Ess). Skalan i grundform skrivs som: B♭ – C – D – E♭ – F – G – A – B♭.

Tonartens struktur

I B♭-dur är intervallmönstret samma som för alla durtonarter (stor sekund, stor ters, liten ters, stor sekund, stor sekund, stor sekund, liten sekund). Skalans diatoniska treklanger (dur/moll/förminskad) är:

• I (tonika): B♭-dur
• ii (supertonika): c-moll
• iii (mediant): d-moll
• IV (subdominant): E♭-dur (Ess-dur)
• V (dominant): F-dur
• vi (submediant): g-moll
• vii° (leading-tone): a° (förminskad)

Den relativa moll till B♭-dur är g-moll. Den parallella molltonarten till B♭-dur är B♭-moll (Bess-moll). Observera att b-moll (si-moll) är en annan tonart och ska inte förväxlas med B♭-moll.

Användning och instrument

B♭-dur är en populär tonart i blåsorkestrar och för instrument som ofta är stämda i B♭. Det gör den bekväm att spela för många trumpeter, klarinetter, saxofoner och vissa flöjter. För transponerande instrument i B♭ betyder det att ett skrivet C låter som B♭ – därför skrivs ofta partiturer så att spelarnas fingerställningar ligger i en "hemtonart". Av denna anledning är många verk för konsertorkestrar och blåsorkestrar skrivna i B♭-dur eller i närbesläktade tonarter som F-dur eller Ess-dur, där fingersättning och klang ligger väl för blåssektionen.

Historiska och kända exempel

Haydns symfoni nr 98 är ofta nämnd som en av de tidiga symfonierna i denna tonart och särskilt noterad för att den innehöll både trumpet och timpani. Joseph Haydn får beröm för att ha skrivit timpani-stämman i verklig tonhöjd (F) i samband med verket, istället för att transponera från C som ibland gjordes tidigare — vilket underlättade både intonation och musikalisk tydlighet. Michael Haydn hade dock tidigare komponerat en symfoni i samma tonart.

Flera klassiska verk och konserter använder B♭-dur tack vare dess tydliga, varma klang. Till exempel är fem av Mozarts pianokonserter skrivna i B♭-dur. Andra kompositörer har också utnyttjat tonartens karakteristiska färg i orkestrala och pianomässiga sammanhang.

Praktiska noteringar

• Klaviatur: På piano ger B♭-dur en öppen, fyllig klang som ofta upplevs varm och festlig.
• Transponering: När man arrangerar för B♭-instrument måste man beakta instrumentens transpositionsintervall (vanligtvis en stor sekund för B♭-instrument).
• Användning i undervisning och orkestrar: Eftersom många skolelever spelar i B♭-instrument är tonarten vanlig i skolornas orkesterrepertoarer och i blåsorkesterliteraturen.

Sammanfattningsvis är B♭-dur en mångsidig och vanligt använd tonart i både solistiska och orkestrala sammanhang, särskilt lämpad för blåsare och ensembler med B♭-instrument.

Frågor och svar

F: Vad är B♭ major?

F: Vad är det relativa mollet till B♭-dur?

F: Vilka instrument passar bra i denna tonart?

F: Varför är många stycken för konsertband skrivna i denna tonart eller i besläktade tonarter?

Fråga: Vem skrev den första symfonin i denna tonart?

Fråga: Hur många pianokonserter skrev Mozart i denna tonart?

Sök med bokstav