Australiens förhistoria: Aboriginernas ursprung och 50 000-årig historia

Upptäck Australiens förhistoria: aboriginernas ursprung, DNA-bevis och 50 000-årig kultur — en fascinerande resa genom tid, migration och hav.

Ancient Australia (även kallad Australiens förhistoria) omfattar tiden från det att de första människorna kom till Australien till den första flottans ankomst 1788. Perioden kännetecknas av långvarig mänsklig närvaro, stora klimatförändringar och en rik kulturell utveckling bland kontinentens ursprungsfolk.

Ankomst och tidiga migrationer

Artefakter från ursprungsbefolkningen på Rottnest Island har daterats från 6 500 till mer än 30 000 år sedan, men senare och bredare bevis tyder på att människor var bosatta i regionen för omkring 50 000 år sedan eller ännu tidigare. Under pleistocen var havsnivåerna mycket lägre än i dag, vilket skapade samband mellan kontinentala landmassor. Den sammanhängande landmassan som omfattade det som i dag är Australien, Tasmanien och Nya Guinea kallas ofta för Sahul.

Migrationerna från Asien till Australien gick genom den mellanliggande ökedjan som kallas Wallacea och krävde flera sjööverfarter. Dessa överfarter kunde innebära sträckor på upp till cirka 90–100 km öppet hav och visar att de tidiga australierna var skickliga sjöfarare. Det är osäkert vilken typ av farkoster som användes, men vissa teorier föreslår enkla flottar eller båtar, eventuellt byggda av material som bambu. Dessa resor gör de första bosättarna till några av världens tidigaste havsresenärer.

Arkeologiska fynd och datering

Den äldsta kända boplatsen i Australien är Malakunanja II i Northern Territory, med spår av mänsklig aktivitet för omkring 55 000 år sedan. De tidigaste mänskliga kvarlevorna i Australien, funna vid Lake Mungo i New South Wales, är ungefär 15 000 år yngre än Malakunanja II och är berömda för tidiga begravningsritualer och användning av ockra. Andra viktiga arkeologiska platser som bidrar till bilden av de tidiga australierna är Lake Mungo, Kow Swamp, Coobool Creek, Talgai och Keilor.

Fynden består av stenverktyg, eldstäder, benrester, samt spår av fiskefällor och jordbruksliknande landskapshantering. Dateringsmetoder som radiokoldatering och luminescens används för att fastställa åldern på dessa lämningar och lagelement.

Genetik och ursprung

Genetiska studier visar att folken i Australien och Nya Guinea är nära besläktade och att deras gemensamma förfäder lämnade Afrika för ungefär 50 000–70 000 år sedan. Forskning antyder att en tidig gren av moderna människor nådde Sahul betydligt tidigare än de grupper som senare bosatte sig i Europa och delar av Asien, vilket gör de australiensiska aboriginerna till en av de äldsta kontinuerligt existerande populationslinjerna utanför Afrika.

DNA-data visar också att huvudströmmen av migration till Australien i stort sett upphörde för cirka 50 000 år sedan, och att de människor som fanns kvar därefter utvecklades relativt isolerat. När landbron mellan Australien och Nya Guinea översvämmades av stigande havsnivåer för omkring 8 000 år sedan (separationen av Sahul), förstärktes denna isolering.

Utseende, levnadssätt och samhällsstruktur

De första australierna hade enligt arkeologiska och antropologiska tolkningar mörk hud och svart hår. De flesta grupper levde som jägare och samlare och utnyttjade det lokala djur- och växtlivet. Många grupper var nomadiska människor som följde säsongernas resurser, men det fanns också mer bofasta samhällen vid rikare kust- och flodmiljöer där fiske och komplexa fiskefällor utvecklades.

De utvecklades till många olika etniska grupper och språkgrupper med egna traditioner och sociala strukturer. Uppskattningar för situationen kring år 1788 varierar: beroende på hur man räknar fanns det omkring 250–300 tydligt skilda språk, eller uppåt cirka 500 lokala språkgrupper och klanenheter. Dessa mindre grupper samlades regelbundet vid ceremonier, handelsutbyten och ritualer.

Tekniker som användes omfattade avancerad stenverktygstillverkning, eldhushållning (bland annat så kallad ”fire-stick farming” för att påverka landskapet), fiskeredskap, samt konstformer som skal- och benornament, målningar och ristningar i klippa. Ett rikt utbyte av myter, sånger och berättelser – ofta benämnda som Dreamtime eller skapelseberättelser – band samman människor, land och kunskap.

Kulturell kontinuitet och muntliga traditioner

Det finns starka muntliga traditioner bland många aboriginska grupper som beskriver ursprung och migrationer. I norra Australien berättar flera berättelser att folken kom över havet från andra sidan — berättelser som i flera fall stämmer väl överens med den arkeologiska bilden av tidiga överfarter.

Även om den materiella kulturen har förändrats över tid och arkeologiska bevis inte alltid kan visa en obruten kulturell praxis i alla avseenden, är den australiensiska aboriginska befolkningen sannolikt en av världens äldsta kontinuerligt existerande kulturer. Deras djupa kunskap om land, klimatcykler och ekologisk förvaltning har bevarats i muntliga traditioner, ceremonier och konstformer.

Sammanfattningsvis visar kombinationen av arkeologi, genetik och muntliga traditioner att människor har levt i Australien i tiotusentals år, utvecklat komplexa samhällen och anpassat sig till en mängd olika miljöer över kontinenten.

Eld, megafauna och havsnivåer

Arkeologer har funnit att bränderna ökade när människorna kom hit. Jägare och samlare använder elden som ett verktyg för att driva vilt, för att skapa ny växtlighet som lockar djur och för att röja bort buskage. Täta skogar blev mer öppen skog och öppen skog blev gräsmark. Arter som kunde överleva branden började ta över: särskilt eukalyptus, akacia och gräs.

Förändringarna i faunan var ännu mer dramatiska. Megafaunan, arter som är mycket större än människan, försvann, liksom många av de mindre arterna. Omkring 60 olika ryggradsdjur dog ut, bland annat Diprotodon-familjen (mycket stora pungdjur som såg ut som flodhästar), flera stora flyglösa fåglar, köttätande kängururur, en fem meter lång ödla och Meiolania, en sköldpadda stor som en liten bil.

Den direkta orsaken till massutrotningen av megafaunan är osäker. Det kan ha varit eldsvådor, jakt, klimatförändringar eller en kombination av allt detta. Utan stora växtätare som åt upp vegetationen gjorde det extra bränslet att bränderna blev hetare, vilket ytterligare förändrade landskapet.

Mellan 18 000 och 15 000 år sedan blev Australien torrare, med lägre temperaturer och mindre nederbörd. Mellan 16 000 och 14 000 år sedan steg havsnivån snabbt. En forskare har uppskattat att havsnivån steg med 15 meter på 300 år. I slutet av pleistocenet, för cirka 13 000 år sedan, skar den stigande havsnivån av landtillgången över Torres sundet till Nya Guinea, Bass sundet mellan Victoria och Tasmanien och till Kangaroo Island.

De tasmanska aboriginerna var avskurna från resten av Australien. För 9 000 år sedan fanns det inte längre några människor som bodde på de små öarna i Bass Strait eller Kangaroo Island.

Studier av språk och gener visar att det har funnits en långvarig kontakt mellan australiensare i den nordligaste delen av landet och befolkningen på dagens Nya Guinea och öarna. Detta verkar huvudsakligen ha varit handel med en del blandäktenskap. Macassan praus finns också med i aboriginernas berättelser från Broome till Carpentariaviken. Några halvpermanenta bosättningar upprättades, och det fanns fall där aboriginska bosättare hittade ett hem i Indonesien.

Tasmaniens och Victorias kustlinje för cirka 14 000 år sedan, när havsnivån steg, med några av människans arkeologiska platser.

Frågor och svar

F: Vad är det gamla Australien?

F: Hur länge har aboriginerna bott i Australien?

Fråga: Hur flyttade de till Australien?

Fråga: När blockerades landbron mellan Australien och Nya Guinea av stigande havsnivåer?

Fråga: Vad visar DNA-bevisen om de australiska aboriginerna?

F: Vad säger många berättelser från aboriginerna om hur de kom till Australien?

F: Vad avslöjar arkeologiska fyndplatser om livet under den här perioden?

Sök med bokstav