Gideon v. Wainwright – rätten till offentlig försvarare i USA

Mellan midnatt och 08:00 den 3 juni 1961 bröt sig någon in i Bay Harbor Pool Room i Panama City, Florida. Personen bröt upp en dörr, slog sönder en cigarettmaskin och en skivspelare och stal mynt från en kassaapparat. Senare samma dag sade ett vittne att han hade sett Clarence Earl Gideon i poolrummet omkring halv sex på morgonen. Vittnet sade att Gideon hade lämnat platsen med en vinflaska och pengar i fickorna. Endast på grundval av denna information grep polisen Gideon och anklagade honom för inbrott med avsikt att begå ringa stöld. Detta åtal innebär att en person bröt sig in på en plats, dvs. för att stjäla någon annans egendom. (I Florida innebar "småstöld" vid den här tiden att personen stal något som var värt mindre än 50 dollar). Enligt Floridas lag kunde Gideon, om han befanns skyldig, få fängelse i upp till fem år.

Lagar om rätten till rådgivning

I statliga domstolar

År 1961 var de statliga domstolarna tvungna att följa Högsta domstolens beslut i Betts mot Brady. I detta fall beslutade domstolen att om en svarande anklagades för ett dödsstraff måste han tilldelas en advokat om han inte kunde betala för en sådan. Så länge den tilltalade inte anklagades för ett dödsbrott behövde dock inte delstaterna tilldela gratis advokater till alla tilltalade som inte hade råd med dem. Domstolen ansåg att det inte var en grundläggande rättighet att ha en advokat och att det inte var nödvändigt för en rättvis rättegång.

I sitt beslut fastslog domstolen att det finns särskilda fall där en domstol bör utse en advokat. I dessa särskilda fall skulle det vara svårt för den tilltalade att få en rättvis rättegång om han eller hon inte hade en advokat. Dessa "särskilda omständigheter" innefattade saker som att en svarande inte hade utbildning eller inte kände till domstolens regler.

Betydelse

Detta innebar att 1961 hade de flesta åtalade i hela delstaten Florida ingen advokat. De hade två val: att erkänna sig skyldiga eller att försvara sig själva vid en rättegång. En advokat i Florida minns att "[före] 1963 var det troligt att advokater endast dök upp i Floridas rättssalar för de rika".

I ett brev från fängelset skrev Gideon en gång:

Överklagande

Först lämnade Gideon in en stämning av habeas corpus till Floridas högsta domstol. Detta är en begäran om att bli befriad från orättvist fängelsestraff. Floridas högsta domstol avslog summariskt hans begäran - vilket innebär att de vägrade att ens hålla en domstolsförhandling eller höra Gideons argument.

Från sin fängelsecell, med hjälp av fängelsebiblioteket och genom att skriva med blyerts på fängelsepapper, överklagade Gideon till USA:s högsta domstol. Han bad Högsta domstolen att pröva hans fall "eftersom 'due process clause' i det fjortonde tillägget till konstitutionen och det femte och sjätte tillägget till Bill of Rights har kränkts" sic.

Gideon hävdade att han hade nekats en advokat, vilket stred mot hans rättigheter enligt sjätte tillägget. I Betts mot Brady hade Högsta domstolen beslutat att det sjätte tillägget inte gällde för delstaterna. Gideon hävdade dock att det gjorde det, på grund av det fjortonde tillägget.

Enligt det fjortonde tillägget får ingen stat ta ifrån någon person "liv, frihet eller egendom utan en rättssäker process, och inte heller neka någon person ... lika skydd av lagarna". Gideon hävdade att delstaten Florida, utan att tilldela fattiga svarande advokater, inte gav dessa svarande en rättvis rättegång eller lika skydd enligt lagarna.

Högsta domstolen gick med på att pröva Gideons överklagande. De hade beslutat att fundera på om Betts v. Brady borde "omprövas" (re-thought).

Den rättsliga frågan

Den grundläggande frågan som Högsta domstolen måste besvara hade att göra med det sjätte tillägget. De hade redan beslutat att enligt det sjätte tillägget hade alla som anklagades för ett brott i en federal domstol rätt att få en advokat, även om de inte kunde betala för en. Nu måste de avgöra om det sjätte tillägget gällde för delstaterna på samma sätt som för den federala regeringen. Med andra ord, hade varje person som anklagades för ett brott i en delstatsdomstol rätt till en advokat?

Argument

För Gideon

Högsta domstolen hade tilldelat Gideon en välkänd advokat från Washington D.C. vid namn Abe Fortas. (År 1965 skulle Fortas bli domare i USA:s högsta domstol.)

Fortas hävdade att det var omöjligt för en person att få en rättvis rättegång utan advokat. Han hävdade att enligt det fjortonde tilläggets krav på "rättvis rättegång" måste staterna ge en person en rättvis rättegång innan de tar ifrån honom eller henne friheten. Genom att förvägra Gideon en advokat förvägrade delstaten Florida honom en rättvis rättegång och kränkte hans rätt till en rättvis rättegång enligt det fjortonde tillägget.

Mot Gideon

En advokat vid namn Bruce Jacob argumenterade mot Gideon inför Högsta domstolen. Han framförde några olika argument.

Jacob hävdade att konstitutionen tillåter staterna att fastställa sina egna regler för brottmålsförfarandet (hur brottmålsrättegångar ska gå till). Han talade om federalism - den maktfördelning mellan federala och delstatliga regeringar som finns inskriven i konstitutionen. Genom att införa en regel som säger att delstaterna alltid måste ge fattiga åtalade gratis advokater skulle den federala regeringen överskrida sina befogenheter. Delstaterna skulle inte kunna fastställa sina egna regler, och detta skulle ta bort en rättighet som delstaterna har fått i konstitutionen.

Jacob hävdade också att en person inte behöver en advokat för att få en rättvis rättegång. Han sade att domare och även åklagare bidrar till att skydda rättigheterna för personer som försvarar sig själva i domstol.

Dessutom sade Jacob att om domstolen skulle döma till förmån för Gideon skulle effekterna bli skadliga. Om domstolen slog fast att en advokat behövs för en rättvis rättegång skulle staten också behöva ge fattiga svarande gratis advokater för andra typer av rättegångar, som överklaganden och civilrättsliga rättegångar. Staten skulle aldrig ha tillräckligt med advokater för detta eller tillräckligt med pengar för att betala dem, sade han. Dessutom hade 65 procent av Floridas 8 000 fångar - 5 200 fångar - inte haft några advokater. Jacob hävdade att många av dessa fångar skulle kunna gå fria om domstolen dömde till förmån för Gideon.

Den 18 mars 1963 röstade Högsta domstolen med 9-0 för att Gideon hade rätt. Hans rättigheter hade kränkts.

Domstolen beslutade att det sjätte tilläggets rätt till en advokat gäller för delstaterna. Den motiverade detta med att en person utan advokat inte kan få en rättvis rättegång. Om en person inte får en rättvis rättegång får han eller hon inte den "rättssäkerhet" som garanteras i det fjortonde tillägget. Med andra ord, eftersom människor har rätt till en rättvis rättegång har de rätt till en rättvis rättegång, och eftersom de inte kan få en rättvis rättegång utan en advokat har de också rätt till en advokat.

Domstolen sade också att dess tidigare beslut i Betts mot Brady var felaktigt. Denna dom upphävde Högsta domstolens tidigare beslut i Betts v. Brady (vilket innebär att Bettsbeslutet inte längre var giltigt). Domare Black (som hade varit oenig med Bettsbeslutet när domstolen fattade det) skrev:

Gideon

Högsta domstolens beslut innebar inte att Gideon automatiskt kunde gå fri. Det innebar att han fick en ny rättegång - den här gången med en kostnadsfri advokat.

Gideon bad om en advokat vid namn Fred Turner, som hade ett mycket gott rykte, och domaren gick med på det. När Turner argumenterade för fallet tog det juryn mindre än en timme att finna Gideon oskyldig. Gideon släpptes fri samma dag.

Gideon dog den 18 januari 1972 av cancer och tuberkulos. Han begravdes i en omärkt grav i Missouri.

Nästan tretton år senare betalade American Civil Liberties Union för en gravsten på Gideons grav. På gravstenen finns ett citat som bygger på något som Gideon skrev i ett brev till Abe Fortas: "Jag tror att varje epok innebär en förbättring av lagen till förmån för mänskligheten". ^p.78

Resultat

På grundval av Högsta domstolens beslut har alla Floridas 5 200 fångar som dömts utan biträde rätt till en ny rättegång - den här gången med en advokat. Omkring 1 200 av dessa fångar släpptes dock fria utan ny rättegång. Detta skedde på grund av att vittnen i deras fall hade dött eller flyttat, och delstaten Florida hade inte tillräckligt med bevis för att ställa dem inför rätta på nytt.

Samma år som Gideon avgjordes inrättade Floridas lagstiftare sitt system med offentliga försvarare. Under 1960-talet inrättade stater som inte redan hade ett offentligt försvararsystem sådana.

När Gideon avgjordes fanns det fortfarande 13 delstater som inte alltid gav fattiga brottmålsadvokater. Som i Florida fick många av dessa fattiga åtalade inte rättvisa rättegångar eftersom de inte fick hjälp av en advokat. Efter Gideon-beslutet har varje person som anklagas för ett brott, i vilken domstol som helst i USA, rätt till en advokat - även om de inte kan betala för en. De tilltalade kan besluta att de inte vill ha en advokat, men när de gör det ger de upp sin rätt till en advokat för att de vill det.

Fyra år efter Gideon, i fallet Burget mot Texas, beslutade Högsta domstolen att Gideon-beslutet skulle tillämpas "retroaktivt". Det innebär att det gäller även för svarande som dömdes innan Gideon beslutades 1963. Med andra ord medgav domstolen att svaranden borde ha haft rätt till ett juridiskt biträde hela tiden, även före Gideon. Domstolen beslutade i Gideon att människor inte kunde få en rättvis rättegång utan advokater; det gällde lika mycket för människor som dömdes före 1963. Även dessa människor förtjänade nu nya rättegångar, med gratis advokater som kunde hjälpa dem.

Gideon-beslutet garanterar fortfarande gratis rådgivning för varje fattig individ som anklagas för ett brott i USA. Många jurister är dock överens om att det finns många problem med systemet med offentliga försvarare på 2000-talet. På grund av dessa problem, menar de, får många fattiga åtalade inte de rättigheter som Gideon-beslutet gav dem.

Enligt dessa forskare är ett av de största problemen med dagens program för offentliga försvarare att de inte får tillräckligt med pengar från regeringen för att klara av det antal fattiga åtalade som de måste företräda. Detta innebär följande:

• Programmen kan inte anställa tillräckligt många jurister
• Offentliga försvarare måste ta sig an många olika fall samtidigt.
• När advokater har för många ärenden har de väldigt lite tid att arbeta med varje enskilt ärende, och de kan inte utföra sitt arbete lika bra.
• Dessa advokater har dålig lön, och eftersom deras jobb är mycket stressigt stannar många advokater inte länge på jobbet som offentlig försvarare.
• Vissa offentliga försvarare har mycket liten erfarenhet av straffrätt.
• Många fattiga anklagade får gratis rådgivning under rättegången, men får senare veta att de måste betala för advokatens tjänster.

När de offentliga försvararna inte kan utföra sitt arbete på ett bra sätt på grund av att de har för många fall, för lite erfarenhet eller är för överbelastade, får de tilltalade hårdare straff när de döms.

=