Federalism i Förenta staterna

Bakgrund

Koloniala regeringen

När Amerika var en koloni i det brittiska imperiet styrdes det av kung George III. Många amerikanska kolonister ansåg att denna regering var korrupt och inte brydde sig om kolonisternas rättigheter.

USA:s grundare började tro på en idé som de kallade republikanism. Enligt denna idé skulle folket i ett land kunna välja sin regering. Den sa att regeringens uppgift var att skydda människors naturliga rättigheter, och om regeringen inte gjorde detta hade folket rätt att störta den. År 1775 var dessa idéer vanliga i det koloniala Amerika.

På 1760- och 1770-talen började den brittiska regeringen stifta lagar som tvingade kolonisterna att betala skatt på saker som trycksaker och saker som tillverkades utanför kolonierna. För många amerikaner var detta exempel på korruption och orättvisa i regeringen. Regeringen tvingade dem att betala skatt, men kolonisterna hade inget att säga till om när det gällde vilka skattelagar som stiftades, eller ens vad deras pengar användes till.

År 1775 började det amerikanska revolutionskriget. Året därpå antog kolonierna Förenta staternas självständighetsförklaring, vilket gjorde dem till det nya landet Förenta staterna. Tack vare hjälp från Frankrike, Spanien och vissa indianstammar vann USA 1783 kriget och sin självständighet från det brittiska imperiet.

Första konstitutionen

Det brittiska styret hade dock fått de flesta amerikaner att misstro de federala regeringarna. Många amerikaner gillade inte tanken på att människor långt borta från dem skulle kunna bestämma över deras liv, som den brittiska regeringen hade gjort. De såg regeringen som det största hotet mot deras frihet. På grund av detta gav USA:s första konstitution, Article of Confederation, det mesta av makten till delstaterna. Artiklarna skapade en federal regering, men gav den väldigt lite makt. Artiklarna tillät till exempel den kontinentala kongressen att underteckna fördrag och förklara krig, men den kunde inte höja skatter för att betala för en armé. Dessutom krävdes det för alla viktiga beslut att alla delstatsregeringar var överens. Detta gjorde det mycket svårt för den federala regeringen att få något gjort.

Federalismen i de tidiga Förenta staterna

Grundlagsfäderna - och vanliga amerikaner - började se att konfederationsregeringen inte fungerade bra. Några av grundlagsfäderna började föreslå federalism som en lösning på problemen med konfederationsartiklarna.

Många fler amerikaner började stödja federalismen efter Shays' uppror 1786-1787. Shays' uppror började som en protest från fattiga bönder i västra Massachusetts och slutade som ett väpnat uppror. Varken den federala regeringen eller delstatsregeringen hade tillräckligt med soldater eller pengar för att betala för en armé som kunde stoppa upproret. Köpmännen i Massachusetts var tvungna att betala för en privat armé för att stoppa upproret. Under upproret tog också Massachusetts delstatsregering bort människors rätt till habeas corpus (så att de kunde hålla folk i fängelse utan rättegång) och deras rätt att säga dåliga saker om regeringen. Många amerikaner började inse att deras regering under konfederationsartiklarna inte kunde skydda dem eller deras rättigheter. Detta var inte den republikanska regering som de hade kämpat för.

Skapa en ny federalistisk regering

År 1787 möttes 55 delegater i det konstitutionella konventet i Philadelphia. Där skapade de idéer om en ny typ av regering, kallad federalism. I den här typen av regering beslutade de:

• Den federala regeringen skulle få mer makt än tidigare. Makten skulle dock delas mellan delstaterna och den federala regeringen, så den federala regeringen skulle inte vara allsmäktig.
• Delstaterna skulle få representanter i den federala lagstiftande församlingen, Förenta staternas kongress. Deras representanter skulle tala för vad folket i varje delstat behövde och ville, och de skulle kunna rösta om alla federala lagar.
• Små och stora stater skulle få lika många representanter i USA:s senat, för att förhindra att de stora staterna fick all makt.
• Den nya federala regeringen skulle ha tre separata avdelningar som skulle dela upp och balansera makten mellan sig. Var och en skulle se till att de andra två inte fick för mycket makt.

Delegaterna i konstitutionskonventet skrev en ny konstitution. Den sista delen av konstitutionen, artikel 7, säger att nio stater måste ratificera (godkänna) konstitutionen för att den ska träda i kraft. Den federalistiska rörelsen började arbeta för att få konstitutionen ratificerad.

En ny konstitution

Några av grundlagsfäderna argumenterade starkt för federalism, särskilt James Madison, Alexander Hamilton och John Jay. De skapade det starkaste försvaret av den nya konstitutionen i en bok som kallas The Federalist Papers. Detta var en samling av 85 essäer som stödde federalismen. Syftet var att övertyga människor att rösta för att ratificera konstitutionen. Även om de publicerades anonymt vid den tiden (utan att någons riktiga namn angavs) var essäerna skrivna av Madison, Hamilton och Jay. Uppsatserna förklarade den nya konstitutionen och alla de skydd som fanns i den. De besvarade många av argumenten mot federalismen och förklarade hur konstitutionen skulle bidra till att skydda människors rättigheter. I "Federalist No. 10" skrev James Madison till exempel att federalismen skulle bidra till att skydda de republikanska värderingar som de flesta amerikaner stödde, som vikten av personliga friheter.

Personer som inte stödde den nya konstitutionen kallades "anti-federalister". Bland anti-federalisterna fanns grundlagsfäder som Patrick Henry och George Mason. De oroade sig för att den federala regeringen var för stark och hade för mycket makt över delstaterna i den nya konstitutionen. De ville att delstaterna skulle ha mer makt. De gillade inte heller att konstitutionen inte innehöll någon rättighetsförklaring. Utan en sådan var de oroliga för att den federala regeringen skulle ta ifrån dem deras rättigheter.

Efter att federalisterna lovade att lägga till en rättighetsförklaring till konstitutionen efter att den ratificerats och efter att George Washington sagt att han stödde den nya konstitutionen, ratificerade staterna konstitutionen.

Ändringar

Den nya konstitutionen trädde i kraft den 4 mars 1789. Samma år skrev och föreslog kongressen tolv ändringar av konstitutionen. Tre fjärdedelar av staterna skulle behöva ratificera dessa ändringar för att de skulle kunna läggas till i konstitutionen. Staterna ratificerade tio ändringar den 15 december 1791. Tillsammans blev de Bill of Rights. Det tionde tillägget fastställde riktlinjerna för federalismen i Förenta staterna. Det sade att alla befogenheter som konstitutionen inte gav den federala regeringen tillhörde delstaterna. Detta var tänkt att lugna människors oro för att den federala regeringen skulle försöka ta mer och mer makt från delstaterna.