Kamikaze — ursprung, etymologi och historia om de japanska självmordspiloterna

Efter attacken mot Pearl Harbor den 7 december 1941 besegrades den japanska flottan och dess flygvapen i flera viktiga slag, som Midway och Filippinska havet. De förlorade många fartyg (inklusive nästan alla japanska hangarfartyg), hundratals jaktflygplan och många av sina bästa piloter. Den japanska industrin var liten och mycket dålig jämfört med den amerikanska industrin. Av denna anledning ersatte USA mycket snabbt sina förlorade fartyg och flygplan med bättre, men Japan kunde bara tillverka få och av dålig kvalitet. Under 1943-44 rörde sig de allierade styrkorna mot Japan. Vid slaget om Filippinska havet den 19-20 juni 1944 pressades de japanska styrkorna tillbaka till Filippinerna.

Den 15 juli intog de allierade styrkorna Saipan (på Nordmarianerna). Erövringen av Saipan gjorde det möjligt för USA:s flygvapen att angripa Japan med hjälp av B-29 Superfortress-bombare. Efter Saipans fall visste de japanska befälhavarna att de allierade skulle försöka erövra Filippinerna härnäst. Filippinerna var mycket viktiga eftersom de låg mellan oljefälten i Sydostasien och Japan. Om Japan förlorade kontrollen över Filippinerna skulle de ha lite bränsle kvar för sina fartyg. Den 17 oktober inledde de allierade attacken mot Filippinerna i slaget vid Leytebukten.

Viceamiral Takijiro Onishi var ansvarig för det japanska flygvapnet i Manila. Han förstod att det var omöjligt att vinna slaget med så få flygplan och utbildade piloter. Därför beslutade han att bilda en självmordsattackstyrka, Special Attack Unit. En grupp på 24 pilotstudenter anmälde sig frivilligt till uppdraget. Specialattackstyrkan organiserades i fyra grupper, Unit Shikishima, Unit Yamato, Unit Asahi och Unit Yamazakura. Namnen är hämtade från en patriotisk dikt (waka eller tanka), skriven av den klassiska japanska poeten Motoori Norinaga: (敷島の 大和心を 人問はば 朝日に匂う 山桜桜花). Dikten lyder: "Shikishima no Yamato-gokoro wo hito towaba, asahi niou niou yamazakura bana".

Japanerna besegrades i slaget vid Leytebukten, men specialattackstyrkan hade stora framgångar. Den första kamikazeattacken ägde rum den 21 oktober 1944 mot den kungliga australiska flottans flaggskepp HMAS Australia. 30 sjömän dog i attacken, däribland dess kapten Emile Dechaineux, och många fler sårades. Den 26 oktober hade ytterligare 47 allierade fartyg attackerats. De flesta av dem skadades svårt eller sänktes, som det amerikanska hangarfartyget USS St. Lo.

Denna tidiga framgång övertygade de japanska befälhavarna om att fortsätta kamikazeattackerna. Många fler piloter rekryterades till kamikazeattacker. Under de följande månaderna utförde mer än 2 000 flygplan sådana attacker. När det japanska lagret av flygplan började ta slut byggdes nya modeller av låg kvalitet för dessa uppdrag. En del av dem, som Nakajima Ki-115 Tsurugi, tillverkades mestadels av trä och använde lager av äldre motorer. Planets landningsställ släppte piloten vanligtvis efter start så att det kunde användas av andra flygplan, eftersom han inte skulle landa igen. Liknande program för självmordsattacker planerades, inklusive raketbomber med piloter (kallade Ohka) och ubåtstorpeder (Kaiten).

Kamikazeattackerna nådde sin höjdpunkt mellan den 6 april och 25 maj 1945 under slaget om Okinawa, i Operation Kikusui ("flytande krysantemum"). Under den tiden ägde sju viktiga anfallsvågor rum, med mer än 1 500 kamikazeplan. Eftersom deras utbildning hade varit för kort och deras flygplan var dåligt tillverkade, var kamikazepiloterna lätta måltavlor för de erfarna allierade piloterna, som också hade mycket bättre flygplan. Men ändå gjorde kamikazepiloterna som klarade sig undan luftvärnseld och fiendens jaktflygplan stor skada på den allierade flottan. De allierade vann slaget, men förlorade många fartyg och män på grund av kamikazeattacker. I slutet av slaget hade minst 21 amerikanska fartyg sänkts av kamikazer. Några fartyg från andra allierade flottor sänktes också och dussintals fler skadades.

Hundratals extra kamikazeplan var redo att försvara Japan mot en invasion. I och med Japans kapitulation den 15 augusti efter atombombningarna av Hiroshima och Nagasaki och Sovjetunionens krigsförklaring användes de dock aldrig mer.

Den viktigaste effekten av attackerna var att skapa rädsla bland de allierade trupperna. När de amerikanska fartygen gick ut i de sista striderna var besättningarna mycket rädda för kamikazepiloter. I slutet av andra världskriget hade den japanska flottan offrat 2 525 kamikazepiloter och flygvapnet hade förlorat 1 387. Enligt den japanska regeringen sänkte uppdragen 81 fartyg och skadade 195. De hävdade också att kamikazeattackerna var orsaken till 80 % av de allierades dödsfall under krigets sista år.

De amerikanska källorna hävdar att kamikaze sänkte färre fartyg än vad japanerna säger. Men de är ändå överens om att de gjorde mycket stor skada. Enligt en källa från det amerikanska flygvapnet sänkte kamikazeattackerna 34 flottfartyg, skadade 368 andra, dödade 4 900 sjömän och skadade över 4 800. I en bok från 2010 säger historikern Robin Rielly att cirka 60 amerikanska fartyg sänktes av kamikazer och att över 400 skadades av dem.

Många kamikazepiloter erbjöd sig som frivilliga för uppdraget. De var vanligtvis mycket unga, mellan 18 och 24 år gamla. Deras övertygelse var att dö när man slog ner Japans och kejsarens fiender var en mycket hedervärd död. Denna princip var traditionell sedan samurajernas dagar och gav stor betydelse åt pliktkänsla och lydnad. Denna idé kallades Giri ("skyldighet") och ingick i de japanska krigarnas uppförandekod sedan medeltiden, Bushido. Många unga män offrade sig av fri vilja eftersom dessa övertygelser och kärleken till hemlandet var det viktigaste för dem. I tokkōtai-pilotens handbok uppmanades piloter att aldrig blunda. Detta berodde på att om en pilot blundade skulle han missa sitt mål. I de sista ögonblicken före kraschen skulle piloten ropa "Hissatsu!" ("Critical Strike!") så högt han kunde.

Många andra gjorde det dock på grund av sociala påtryckningar. Att inte erbjuda sig som frivillig var ett tecken på feghet och vanära. Flera yrkespiloter som beordrades att utföra självmordsattacker gjorde det på grund av militär lydnad, inte på grund av heder. En av de första kamikazepiloterna, löjtnant Yukio Seki, skrev efter att nästan ha tvingats att ställa upp som frivillig:

Japans framtid är blek om man tvingas döda en av sina bästa piloter. Jag åker inte på det här uppdraget för kejsaren eller för imperiet... Jag gör det för att jag har fått order om det.

En särskild ceremoni före stridandet ägde vanligtvis rum. Piloterna drack sake och åt en risboll. De fick medaljer och ett katanasvärd. De satte på sig ett pannband med den stigande solen och en sennibari, ett "bälte med tusen stygn" som gjordes av tusen kvinnor som gjorde ett stygn var. Många gånger tog de med sig böner som skrivits av deras familjer. Enligt legenden flög unga piloter på kamikazeuppdrag många gånger sydväst om Japan över det 922 meter höga berget Kaimon. Piloter på självmordsuppdrag tittade över axeln för att se detta och tog farväl av sitt land. En annan legend säger att kamikazepiloter släppte blommor från luften när de gav sig av på sina sista uppdrag. Vissa platser, som kullarna nära Kikajimas flygplats, sägs ha rabatter med majblommor som blommar i början av maj från den tiden.

Några viktiga militärer som överlevde kriget kritiserade kamikazeplanen flera år senare. Saburo Sakai, en av krigstidens esspiloter, sade:

En kamikaze är en överraskningsattack, enligt vår gamla krigstaktik. Överraskningsattacker lyckas första gången, kanske två eller tre gånger. Men vilken idiot skulle fortsätta samma attacker i tio månader? Kejsar Hirohito måste ha insett det. Han borde ha sagt "stopp".

 

• Mongoliska invasioner av Japan