Kamikaze (japanska: 神風; bokstavligen: "gudvinden"; vanlig översättning: "gudomlig vind") är ett ord av japanskt ursprung. Det kommer från det namn som japanerna gav åt en tyfon som förstörde mongoliska fartyg på 1200-talet och räddade landet från invasion. I västerländsk kultur används ordet kamikaze för att beteckna självmordspiloter från det japanska imperiet. Dessa piloter attackerade de allierade makternas fartyg under andra världskrigets sista år, under vilka de flög sina flygplan in i fiendens fartyg. Det har också kommit att betyda andra typer av självmordsattacker.

De flesta människor i västvärlden tror att ordet kamikaze var det namn som den japanska militären använde för piloter, men det stämmer inte. Deras korrekta namn var tokubetsu kōgeki tai (特別攻撃隊), vilket bokstavligen betyder "specialattackgrupp". Detta brukar förkortas tokkōtai (特攻隊) i en förkortad form. De självmordsattacker som gjordes av flottans piloter kallades shinpū tokubetsu kōgeki tai (神風特別攻撃隊, "divine wind special attack team"). De amerikanska översättarna använde av misstag en annan uttalsstil i det japanska språket och läste ordet shinpū ("gudomlig vind") som kamikaze, eftersom dessa japanska tecken kan läsas på båda sätt. Namnet blev så känt efter kriget att även japaner började använda det.


 

Ursprung och etymologi

Benämningen kommer från historien om de två tyfoner (”gudavindarna”) som enligt japansk tradition sänkte den mongoliska invasionsflottan 1274 och 1281. I japanskan skrivs uttrycket med tecknen 神 (gud) och 風 (vind), som kan uttalas antingen shinpū eller kamikaze. Under andra världskriget användes formen shinpū i vissa militära sammanhang, men i väst fastnade namnet kamikaze — delvis genom felaktig tolkning av översättare och tidningsskriverier — och ordet blev internationellt känt.

Kamikaze under andra världskriget

De organiserade självuppoffrande flygangreppen började formellt 1944, när Japan stod inför kraftiga förluster och brist på flygplan och bränsle. Militären skapade tokubetsu kōgeki tai (特別攻撃隊), ofta förkortat tokkōtai, för att genomföra attacker där piloten avsiktligt kraschade sitt flygplan med sprängladdning in i ett fartygs däck eller superstruktur.

Attackerna genomfördes främst i Stilla havet, bland annat vid Filippinerna, Leytebukten och Okinawa. Massangrepp mot flottstyrkor genomfördes i vågor för att trötta ut motståndarens försvar och öka sannolikheten för träffar.

Organisation, vapentyper och taktik

  • Enheter: Taktiken samordnades mellan flygvapnet och flottan. De olika enheterna hade ofta egna beteckningar, t.ex. shinpū tokubetsu kōgeki tai för flottan.
  • Vapen: Förutom konventionella flygplan användes specialkonstruerade lösningar, bland annat raketdrivna sprängflygaren Ohka (MXY-7) och själva flygplan fyllda med sprängmedel. Det fanns också manövrerade torpeder (kaiten) och snabba självmordsbåtar (shinyo).
  • Taktik: Piloternas mål var att med maximal noggrannhet träffa hangarfartyg, kryssare eller andra viktiga mål. Eftersom piloterna inte förväntades återvända, prioriterades enkel lastning med sprängladdningar och hög stötkraft.

Motivation, träning och propaganda

Motiven bakom enskilda piloters beslut att delta varierade. Statlig propaganda betonade heder, lojalitet och offret för kejsaren, med kopplingar till traditioner som bushidō. Men det fanns också andra faktorer: tvång eller starkt socialt och militärt tryck, bristfällig information om uppdragens överlevnadschanser samt en önskan att skydda nära och kära från invasion. Träningen var ofta kort och fokuserad på prickskytte mot fartyg och navigation mot bestämda mål.

Effekt och förluster

Historiker uppskattar att tusentals japanska piloter deltog och dog i kamikazeoperationer; exakta siffror skiljer sig, men omkring 3 000–4 000 piloter är ofta nämnda i litteraturen. På allierad sida led man betydande materiella förluster: ett antal fartyg sänktes och många skadades. Samtidigt var den strategiska effekten begränsad — Japan kunde inte vända krigets förlopp med dessa attacker, även om de försenade eller försvårade vissa operationer.

Eftermäle och tolkningar

Kamikaze är ett laddat begrepp som i efterkrigstiden diskuterats ur många perspektiv: som uttryck för patriotisk uppoffring, bevis på militär desperation, och exempel på hur nationalism och militarism kan påverka individers val. I Japan finns minnesmärken och museer som hedrar döda soldater, samtidigt som många debatterar hur historien ska berättas – om man ska betona offrens människovärde eller kritiskt granska den ideologi som ledde till självmordsuppdragen.

Modern användning av ordet

I dag används ordet kamikaze också i allmänspråket som metafor för riskfyllda eller självdestruktiva handlingar, ofta utan den historiska tyngden. Det är viktigt att skilja på populär användning och historisk verklighet: de verkliga kamikazeoperationerna var komplexa fenomen med både ideologiska, sociala och militära drivkrafter.

Vidare läsning och minnesplatser

För den som vill fördjupa sig rekommenderas att läsa mångsidiga historiska arbeten som behandlar både japanska och allierade arkiv, samt att besöka museer och minnesplatser i Japan och i länder som deltog i stillahavskriget. Diskussioner om tolkning och minne fortsätter både i Japan och internationellt.