La bohème — Puccinis opera om fattig kärlek i 1800-talets Paris

Henri Murger föddes 1822 som son till en invandrad tysk skräddare i Paris. Han arbetade som sekreterare fram till 1841 då han blev journalist och anslöt sig till de fattiga konstnärer och författare som kallade sig bohemer.

Mellan 1845 och 1848 publicerades Murgers berättelser om det bohemiska livet i Paris i en fransk tidskrift. Boken gav Murger små inkomster. Dramatikern Théodore Barrière föreslog att man skulle göra en pjäs av boken, och Murger accepterade. Pjäsen utkom 1849. Den blev en succé.

Nästan varje kapitel i Murgers bok nämner en händelse eller händelse som har funnits med i Puccinis opera. Kärleksaffären mellan poeten och sömmerskan dyker dock bara upp som en liten berättelse i boken om en skulptör vid namn Jacques och en sömmerska vid namn Francine.

Efter att pjäsen publicerades kom det flera bearbetningar. År 1877 uppfördes en operett i Paris. År 1897 sattes en opera av Ruggero Leoncavallo upp i Venedig. En annan pjäs baserad på boken spelades upp i New York 1896. Den första filmen släpptes 1916, och andra filmer släpptes under de följande åren.

Puccini skrev större delen av La bohème i Torre del Lago, en by i Toscana där han just hade flyttat hem. De flesta beslut om operan fattades genom brev som skickades fram och tillbaka mellan Ricordi (Puccinis förläggare), de två librettisterna och kompositören. Detta arrangemang var inte det bästa för att få arbetet färdigt i tid.

Puccini började leka med tanken på att skriva ett nytt verk som hette La lupa (Vargen). Librettisterna var rasande. Puccini delade upp sin tid mellan två projekt samtidigt som han tog dem i försvar för deras långsamhet i det aktuella projektet. Giacosa klagade över att han använde mer papper och tid på La bohéme än på någon av sina andra dramer.

Hela scener skrevs om, reviderades och förkastades till och med innan de gick igenom cykeln igen. Trots oroligheterna betraktade Puccini David Belascos pjäs Tosca som ännu ett projekt. Han avbröt kortvarigt arbetet med La bohème för att resa till Florens för att se Sarah Bernhardt spela pjäsen.

Puccini och Ruggero Leoncavallo (kompositör av 1892 års opera I pagliacci) valde båda att tonsätta Mürgers bok. Var och en av dem hävdade att han var den förste att fatta detta beslut. Leoncavallos La Bohème uruppfördes 1897, året efter Puccinis opera. Leoncavallos opera nådde aldrig den berömmelse som Puccinis nådde - förmodligen för att Puccinis opera fick en popularitet 1897 som lämnade Leoncavallos opera i sticket.

La bohème uruppfördes i Turin i Italien den 1 februari 1896 på Teatro Regio. Den dirigerades av Arturo Toscanini. År 1946 dirigerade Toscanini en radioföreställning som gavs ut på LP-skivor och senare på cd-skivor. Det är den enda inspelningen av en Puccini-opera av den ursprungliga dirigenten.

Inom några år spelades operan på teatrar i hela Italien, bland annat på La Scala och La Fenice. Den första föreställningen utanför Italien ägde rum i Buenos Aires i Argentina 1896. Andra föreställningar följde under de följande tio åren runt om i världen.

Den första föreställningen i Storbritannien ägde rum i Manchester den 22 april 1897. Den framfördes av Carl Rosa Opera Company på engelska och övervakades av Puccini. Den 2 oktober 1897 gav samma kompani operans första uppsättning på Royal Opera House i London.

Operan uruppfördes i USA av Carl Rosa Opera Company den 14 oktober 1897 i Los Angeles, Kalifornien. I New York uppfördes den på Palmo's Opera House den 16 maj 1898. Metropolitan Opera House satte upp operan för första gången den 26 december 1900.

Första akten

I de fyra bohemernas vindsrum

Första akten utspelar sig i Paris omkring 1830. En grupp bohemer bor i ett rum på en vindsvåning. Marcello målar medan Rodolfo tittar ut genom fönstret. De är så fattiga och så kalla att de bränner ett drama som Rodolfo har skrivit. Filosofen Colline kommer in och ryser och är arg för att han inte har kunnat pantsätta några böcker. Schaunard, gruppens musiker, anländer med mat, ved, vin, cigarrer och pengar. Han berättar för sina vänner att han har fått dessa saker för att han har ett jobb hos en engelsk gentleman. De andra lyssnar knappt eftersom de är så hungriga att de snabbt försöker äta upp maten. Schaunard avbryter dem, tar bort maten och säger att de alla ska fira hans tur genom att äta middag på Café Momus istället.

Medan de dricker kommer hyresvärden Benoit för att driva in hyran. De ger honom massor av vin så att han blir full och börjar berätta sina äventyr om kärlek. Han säger sedan att han är gift, men de andra kastar ut honom ur rummet. Pengarna som skulle ha använts för att betala hyran delas upp bland gruppen så att de kan ha roligt.

De andra bohemerna går ut, men Rodolfo stannar ensam en stund för att skriva färdigt en tidningsartikel och lovar att snart komma till sina vänner. Det knackar på dörren och Mimì, en sömmerska som bor i en lägenhet nedanför, kommer in. Hennes ljus har blåst ut och hon har inga tändstickor; hon ber Rodolfo att tända det. Hon tackar honom, men återvänder några sekunder senare och säger att hon har tappat bort sin nyckel. Båda ljusen slocknar. Det är mörkt och paret försöker känna sig fram. Rodolfo vill tillbringa tid med Mimi. Han hittar nyckeln, men berättar inte för henne utan stoppar den i fickan. I två mycket kända arior (Rodolfos "Che gelida manina - Vilken kall liten hand" och Mimis "Sì, mi chiamano Mimì - Ja, de kallar mig Mimì") berättar de för varandra om sina olika bakgrunder. Rodolfos vänner ropar på honom. Han skulle föredra att stanna där med Mimì men hon bestämmer sig för att de båda ska åka tillsammans. De går ut och sjunger om sin kärlek till varandra.

Andra akten

Quartier Latin på julafton

Gatorna är fulla av glada människor. Rodolfo köper en mössa till Mimi. Vännerna går in på ett café. Musetta, som tidigare var Marcellos älskling, kommer in på caféet tillsammans med Alcindoro, en rik, gammal man. Hon är trött på honom. Hon sjunger en stygg sång i hopp om att Marcello ska lägga märke till henne.

Marcello blir galen av svartsjuka. För att bli av med Alcindoro för en stund låtsas Musetta att hon har en trång sko och skickar honom med den till skomakaren. Musetta och Marcello faller sörjande i varandras armar.

Ljudet av en militärparad hörs. Marcello och Colline bär ut Musetta på sina axlar medan alla applåderar. Alcindoro återvänder med den lagade skon. Servitören ger honom notan. Han blir förvånad över hur mycket han måste betala och sjunker ner i en stol.

Tredje akten

Vid en tullstation en månad eller två senare

Mimì passerar genom tullporten. Hon hostar. Hon hittar Marcello, som bor i en liten taverna nära porten. Hon berättar för honom om sitt hårda liv med Rodolfo, som har lämnat henne den kvällen.

Rodolfo kommer ut från värdshuset och letar efter Marcello. Mimì gömmer sig. Hon hör Rodolfo berätta för Marcello varför han lämnade henne. Först säger han att Mimì inte älskar honom, men sedan säger han att han lämnade henne för att hon är döende av en sjukdom.

Rodolfo är fattig och kan inte göra mycket för att hjälpa Mimì. Han hoppas att en rik man ska bli kär i henne och betala för att hon ska få medicinsk behandling. Av godhet mot Mimì försöker Marcello stoppa Rodolfo, men hon har redan hört allt.

Hon måste hosta och Rodolfo upptäcker henne. De sjunger om sin förlorade kärlek och kommer överens om att de ska skiljas åt. De älskar varandra så mycket och kommer överens om att hålla ihop till våren. Marcello och Musetta hörs bråka i bakgrunden.

Akt 4

Vindsvåningen

Marcello och Rodolfo är båda ledsna över att ha förlorat sina nära och kära. Schaunard och Colline anländer med en liten bit mat. De låtsas att de har en stor fest och alla dansar. Musetta anländer med nyheter: Mimi, som hade hittat en rik herre, har nu lämnat honom och vandrar omkring på gatorna och känner sig mycket sjuk och svag.

Musetta har tagit med sig Mimi tillbaka till vindsrummet. Mimi får hjälp att sätta sig i en stol. Musetta och Marcello går för att sälja Musettas örhängen för att köpa medicin, och Colline går för att pantsätta sin rock. Schaunard går i tysthet för att ge Mimi och Rodolfo tid tillsammans. Lämnade ensamma minns de två sin tidigare lycka.

De minns sitt första möte. Rodolfo ger Mimi den rosa huva han köpt till henne och som han har behållit som en souvenir av deras kärlek. De andra återvänder med en muff för att värma Mimis händer och lite medicin och berättar för Rodolfo att en läkare har kallats, men att det är för sent. Medan Musetta ber dör Mimi. Rodolfo faller ihop i tårar.

La bohème är skriven för den tidens standardorkester:

• stråkar: violiner I, II, viola, cello, kontrabas
• träblåsare: 2 flöjter, piccoloflöjt, 2 oboer, cor anglais, 2 klarinetter i A och B, basklarinett i A och B, 2 fagotter
• mässing: 4 horn i F, 3 trumpeter i F, 3 tromboner, bastrombon
• Slagverk: harpa, timpani, lur, triangel, cymbaler, bastrumma, xylofon, glockenspel, klockspel, klockspel.

1965 släpptes en västtysk filmversion av operan. Den spelades in på plats i Milano och München. Filmen producerades av dirigenten Herbert von Karajan och designades av Franco Ziffirelli. I huvudrollerna spelades Mirella Freni som Mimi, Adriana Martino som Musetta, Gianni Raimondi som Rudolpho och Rolando Panerai som Marcello. Filmen vann 1966 National Board of Review för bästa utländska film.