Oregon Trail – Pionjärernas 3 500 km långa väg västerut

Ingen reste ensam på Oregon Trail. Resenärerna bildade istället grupper för att kunna hjälpa och skydda varandra. Ofta reste släktingar eller personer från samma stad tillsammans. De anlitade en guide som kände till leden och valde ledare. De grupper som klarade sig bäst på leden skrev författningar eller regler som de kunde använda för att lösa meningsskiljaktigheter eller problem på leden.

Förnödenheter

Djur

Människor som färdades på Oregon Trail kunde använda tre typer av djur för att dra sina vagnar: oxar, mulor och hästar. De flesta använde oxar. De var billigare än hästar och mulor och mindre envisa än mulor. ^{pp. 79–80}

De kunde äta gräs längs leden, till skillnad från hästar som behövde specialfoder. Oxar var lätta att träna, och de färdades vanligtvis i en jämn takt på 3 km i timmen, även i lera och snö. ^{pp. 79–80}

Livsmedel

Det var mycket viktigt för resenärerna att ha tillräckligt med mat och vatten med sig för resan. Men maten för resan var dyr. För att mätta fyra personer i sex månader skulle maten kosta ungefär 150 dollar - över 4 500 dollar i dagens penningvärde. ^p. 274

Resenärerna tog ofta med sig mycket torkat kött och "bröd" (som mjöl, kex och hardtack). Det var svårt att koka vatten på leden, så det var inte alltid möjligt att laga mat. Vissa resenärer tog också med sig andra livsmedel, som ris, ärtor, torkade bönor eller torkad frukt.

Längs leden kunde resenärerna fiska och jaga för att få mat. Bison, antilop och hjort var de bästa djuren att jaga för att få mat. Resenärerna åt också bär som växte längs leden, delvis för att förebygga skörbjugg.

Vagnar

De flesta resenärer använde täckta vagnar för att färdas längs leden. Det fanns några olika typer av täckta vagnar. En vanlig stil, som kallas "Independence-style"-vagn, var vanligen cirka 11 fot lång, fyra fot bred och två fot djup. Träbitar höll upp ett lock, tillverkat av något som liknade torkat oxskinn, som höjde sig ungefär en halv meter över vagnens botten.

Det fanns många faror längs Oregon Trail, bland annat sjukdomar, dåligt väder, drunkning vid flodöverfarter, attacker från indianer och många andra.

Det är svårt att veta hur många som dog längs Oregon Trail. Många resenärer begravde sina döda i omärkta gravar och döljde gravarna. De begravde till exempel människor mitt i en stig och lät sedan sina oxar köra över gravarna. De gjorde detta för att djur och rövare inte skulle gräva upp gravarna. På grund av detta kan historiker bara uppskatta det totala antalet människor som dog längs Oregon Trail.

Sjukdomar

Sjukdomar var den vanligaste dödsorsaken på leden. Även om resenärerna vanligtvis tog med sig några mediciner, var de oftast inte särskilt hjälpsamma.

Kolera

Kolera var den vanligaste sjukdomen och dödsorsaken på leden. Mellan 1849 och 1855 fanns det en koleraepidemi längs leden. Upp till 3 % av alla resenärer under denna tid kan ha dött av kolera. En av orsakerna till epidemin var att det inte fanns några sanitära förhållanden längs leden.

Resenärerna gillade till exempel att slå läger vid Platte River i Colorado, där de lätt kunde få tag på färskvatten. Men eftersom tusentals resenärer använde samma campingplatser om och om igen, hamnade avloppsvatten från resenärer med kolera i Platte River. Efter detta kunde alla resenärer som drack vatten från Platte River eller lagade mat med det vattnet få kolera. Ofta var kolerasymptomen så svåra att resenärerna dog inom 12 timmar efter att de insjuknat.

Andra sjukdomar

Andra sjukdomar som var vanliga på stigen var bland annat:

• Dysenteri och andra sjukdomar som orsakar diarré. Resenärerna behandlade dessa sjukdomar med ricinolja.
• "Fjällfeber", som kan ha varit Rocky Mountain spotted fever, tyfus, tyfus och/eller scharlakansfeber. Resenärerna använde kininvatten för att behandla dessa sjukdomar.
• Mässling
• Livsmedelsförgiftning
• Skörbjugg, som resenärerna försökte förebygga genom att äta bär längs leden och dricka citronsyra. Men eftersom de åt mest kött och bröd längs leden fick många resenärer inte tillräckligt med C-vitamin. Vissa dog av skörbjugg och många andra hade skörbjugg när de kom fram till slutet av leden.
• Smittkoppor
• Lunginflammation

Resenärerna använde terpentin (ett gift), vinäger och whisky för att behandla huvudvärk, muskelsmärtor och hosta.

Historikerna är oense om hur många som dog av sjukdomar längs leden. En historiker, John Unruh, uppskattar att 6 000-12 500 resenärer dog av sjukdomar på leden, och ytterligare 300-500 dog av skörbjugg. Enligt USA:s National Park Service kan dock så många som 30 000 personer ha dött av sjukdomar längs leden.

Andra faror

Det fanns många andra faror längs leden. John Unruh uppskattar antalet människor som dog på grund av dessa andra faror:

• 3 000-4 500 från attacker från indianer.
• 300-500 från att frysa ihjäl
• 200-500 från att råka bli överkörda av vagnar.
• 200 till 500 som drunknade när de försökte korsa floder.
• 200-500 om du råkar bli skjuten av misstag (t.ex. vid jaktolyckor).
• 200-500 av andra orsaker, t.ex. mord, blixtnedslag, dödsfall under förlossning, stormtåg, ormbett, översvämningar, fallande träd och sparkar från djur.

Unruh uppskattar att 4 procent av resenärerna på Oregon Trail dog: 16 000 av totalt 400 000 resenärer. National Park Service säger dock följande:

Oregon Trail är landets längsta kyrkogård. Nästan en av tio [resenärer] som gav sig ut på leden överlevde inte.

En vanlig dag på leden började mycket tidigt, strax före gryningen. Ingen åkte faktiskt med i vagnarna om de inte var sjuka eller mycket unga. Färden var för ojämn, för dammig och innebar för mycket arbete för oxarna. Istället gick folk bredvid sina vagnar. Vanligtvis reste grupperna nästan hela dagen, med undantag för en timme runt middagstid för lunch. Sedan fortsatte de att röra sig fram till strax före solnedgången, då de stannade för att slå upp en lägerplats. De flesta grupper reste ungefär 15 miles per dag, men under de bästa dagarna kunde de röra sig 20 miles per dag. Eftersom oxarna rörde sig med en hastighet av ungefär 2 miles i timmen innebar detta att en dagsresa kunde ta upp till tio timmar.

Ungefär 40 000 av de resande var barn. Om de inte var spädbarn gick de bredvid vagnarna och arbetade precis som vuxna. Deras jobb bestod bland annat i att driva boskap, köra vagnar, diska, hjälpa till med måltiderna, vakta de yngre barnen och samla in ved och "buffelspån" (torr buffelgödsel, som kunde användas för att starta eldar om det inte fanns någon ved).

På kvällen flyttade gruppen vagnarna till en cirkel ("circle the wagons") och placerade sina djur i cirkeln. På så sätt kunde de inte vandra iväg, dödas eller stjälas. Om vädret var torrt sov folk utomhus. Om det var blött sov folk under sina vagnar.

Många resenärer var mycket rädda för attacker från indianer. De flesta indianer lät dock resenärerna vara ifred eller hjälpte dem till och med genom att handla med dem och hjälpa dem att korsa floder i kanoter. När indianer attackerade resenärer berättades historierna om och om igen, vilket kan ha fått attackerna att verka vanligare än de egentligen var.

De resenärer som nådde Oregon såg tillbaka på leden med olika känslor. En man vid namn Loren Hastings sade 1847:

Jag ser tillbaka på den långa, farliga och osäkra emigrantvägen med en viss romantik och glädje, men för andra är den deras vänners kyrkogård.

På 1970-talet gjorde tre lärarstudenter i Minnesota ett pedagogiskt dataspel baserat på Oregon Trail. Målet med spelet var att lyckas färdas på leden från Independence, Missouri till Oregon City, Oregon. Farorna på leden var bland annat flodövergångar, sjukdomar, sjuka oxar och hunger. Under de följande två decennierna gjordes nya versioner av spelet med fler alternativ och bättre grafik. Den andra versionen innehöll zombies och oxar. Målet var att överleva så länge som möjligt innan man dog.