Suverän stat

Vad en suverän stat är

Det finns ingen regel som säger vad som exakt utgör en stat. Vanligtvis är de saker som en stat måste ha främst politiska, inte juridiska. Tjeckerna och polackerna betraktades som separata stater under första världskriget, trots att de ännu inte existerade som stater. L.C. Green förklarade detta genom att säga att "erkännande av statlighet är en fråga om skönsmässig bedömning, det är öppet för varje existerande stat att acceptera som stat vilken enhet som helst som den vill, oavsett om det finns ett territorium eller en etablerad regering".

Detta innebär att det är upp till varje stat som redan existerar att behandla varje annan grupp som en stat. Detta erkännande kan vara direkt eller underförstått. När en stat gör detta innebär det vanligtvis att gruppen också kommer att behandlas som en stat för saker som hänt i det förflutna. Ibland innebär det att staten vill ha diplomatiska förbindelser med den andra gruppen, men inte alltid.

Suveränitet är ett ord som ofta används felaktigt. Lassa Oppenheim sade att det inte finns någon idé vars innebörd är mer kontroversiell än suveränitet. Ingen ifrågasätter det faktum att det från det att begreppet suveränitet användes för första gången inom statsvetenskapen fram till i dag aldrig har funnits en innebörd som alla har varit överens om. Domare Evatt vid Australiens högsta domstol säger att "suveränitet är varken en sakfråga eller en rättsfråga, utan en fråga som inte alls uppstår".

Även om ordet suveränitet ofta innefattar alla typer av regeringar, gamla och moderna, har den moderna staten vissa kopplingar till den typ av regering som först uppträdde på 1400-talet, då termen "stat" också först betydde det som den gör idag. På grund av detta används ordet ofta för att endast hänvisa till moderna politiska system.

Vi använder ofta orden "land", "nation" och "stat" som om de betyder samma sak, men det finns faktiskt en skillnad:

• En nation är en grupp människor som tros ha gemensamma seder, ursprung och historia. Adjektiven nationell och internationell används dock om vad som är en strikt suverän stat, som i nationell huvudstad, internationell lag.
• En stat är en regering och andra stödjande grupper av människor som har suveränitet över ett landområde och en befolkning.

Eftersom ordets betydelse har förändrats med tiden och tidigare författare ofta använt ordet "stat" på olika sätt är det svårt att säga exakt vad en stat är. Michail Bakunin använde ordet helt enkelt för att betyda en styrande organisation. Andra författare använde ordet "stat" för att beteckna varje lagstiftande eller brottsbekämpande organ. Karl Marx sade att staten var det som användes av den härskande klassen i ett land för att kontrollera styret. Enligt Max Weber är staten en organisation som är de enda som får använda våld inom ett visst område.

Konstitutiv teori om statsbildning

Vid Wienkongressen 1815 erkände slutakten endast 39 suveräna stater i Europa. På grund av detta sade man att nya stater i framtiden skulle behöva erkännas av andra stater. I praktiken innebar detta erkännande av ett eller flera av de mäktigaste länderna.

Denna konstitutiva teori utvecklades på 1800-talet för att beskriva vad som är och inte är en stat. Enligt denna teori beror behovet av att följa internationell rätt på om andra suveräna regeringar erkänner gruppen. På grund av detta kunde nya stater inte bli en del av det internationella samfundet eller vara bundna av internationell rätt omedelbart, så erkända nationer behövde inte respektera internationell rätt i sina kontakter med dem.

År 1912 hade en expert följande att säga om den konstitutiva teorin: "Internationell rätt säger inte att en stat inte existerar så länge den inte erkänns, men den tar inte hänsyn till den innan den erkänns. Endast och uteslutande genom erkännande blir en stat en internationell person och ett föremål för internationell rätt".

Ett av de största problemen är den förvirring som uppstår när vissa stater erkänner en ny grupp, men andra stater inte gör det. Hersch Lauterpacht, en av de viktigaste personerna som stödde teorin, föreslog att det är en stats uppgift att bevilja erkännande som en möjlig lösning. En stat kan dock använda vilken uppsättning regler som helst när den bedömer om den ska ge erkännande.

Deklarativ teori om statsbildning

Ett av de kriterier som oftast används av mikronationer är Montevideokonventionen. Montevideokonventionen undertecknades den 26 december 1933 av Förenta staterna, Honduras, El Salvador, Dominikanska republiken, Haiti, Argentina, Venezuela, Uruguay, Paraguay, Mexiko, Panama, Bolivia, Guatemala, Brasilien, Ecuador, Nicaragua, Colombia, Chile, Peru och Kuba, men den fick aldrig någon internationell konsensus. Montevideokonventionen innehåller fyra villkor som en grupp "bör" uppfylla för att bli en stat:

• en befolkning som bor där
• en bestämd bit mark
• en regering
• Förmågan att inleda förbindelser med andra stater.

Enligt detta är en stats existens inte beroende av att den erkänns av andra stater. Huruvida en grupp uppfyller villkoren eller inte avgörs av andra stater när de beslutar om de ska behandla gruppen som en stat. Vanligtvis erkänns nya stater formellt av åtminstone några andra stater.

De facto- och de jure-stater

De flesta suveräna stater är stater de jure och de facto. Det innebär att de existerar både i lag och i verkligheten. Ibland finns det dock stater som endast är de jure-stater. Det innebär att andra stater ser en grupp som den verkliga regeringen på en plats där de inte har någon faktisk kontroll. Många europeiska stater hade exilregeringar under andra världskriget som fortfarande hade förbindelser med de allierade, trots att deras länder var under nazisternas ockupation. Ett exempel på detta i dag är Sovereign Military Order of Malta, som är FN-observatör och har bilaterala diplomatiska förbindelser med 104 stater. Den har inget eget land, bara ambassader och konsulat. Andra stater kan ha suveränitet över en plats, men erkänns inte av andra stater, dessa är endast de facto stater. Många är överens om att Somaliland är en sådan stat.