Symfoni nr 7 'Leningrad' (1941) – Dmitrij Sjostakovitj: fakta & historia
Utforska Sjostakovitjs mäktiga Symfoni nr 7 "Leningrad" (1941): fakta, historisk bakgrund, uruppförande, politisk betydelse och musikaliska höjdpunkter.
Symfoni nr 7 i C-dur "Leningrad", op. 60 är en berömd symfoni av Dmitrij Sjostakovitj. Den komponerades 1941. Det är ett mycket långt verk som varar i cirka 75 minuter. Symfonin uruppfördes av Bolsjojteaterns orkester den 5 mars 1942. Sjostakovitj tilldelades ett Stalinpris av den sovjetiska regeringen för symfonin.
Historiskt sammanhang
Symfonin skrevs under de första åren av andra världskriget och förknippas nära med belägringen av Leningrad (nuvarande Sankt Petersburg). Sjostakovitj påbörjade arbetet i Leningrad 1941, men evakuerades senare och fortsatte kompositionen på annan ort — framför allt i Kuybysjev (nu Samara). Verket blev snabbt en symbol för motstånd mot Nazitysklands invasion och tolkades av många som en musikalisk skildring av krigets fasor och stadens kamp.
Form och musikalisk innehåll
Symfonin är stor i omfång och disponerad i fyra satser. Några viktiga musikaliska kännetecken:
- Första satsen är lång och innehåller det berömda repetitiva marsmotivet som ofta kallas "invasionstemat". Temat byggs upp gradvis och skapar en känsla av ansamling och hot.
- Andra satsen har inslag av ett snabbt, ibland karnevaleskt eller sarkastiskt tempo — kontrasterande moment som understryker det ironiska och groteska i krigets absurditet.
- Tredje satsen är långsammare och mer lirisk, med stämningsfulla melodier som ger rum för eftertanke och sorg.
- Fjärde satsen kulminerar i en kraftfull och ofta tolkad som triumferande avslutning, men tolkningarna skiftar — vissa hör seger, andra en mer komplex ambivalens.
Orkestreringen är rik och dynamisk; Sjostakovitj använder stora orkesterstyrkor och dramatiska kontraster mellan solister, tutti och olika instrumentgrupper för att skapa både monumentalitet och intimitet.
Första uppföranden och Leningradkonserten
Uruppförandet ägde rum enligt ovan, men det mest kända tidiga uppförandet hölls i den belägrade staden Leningrad den 9 augusti 1942. Den konserten, med Leningrads radioorkester under ledning av Karl Eliasberg, sändes i radioutsändning både till stadens invånare och utanför murarna som ett moralehöjande meddelande. Uppförandet var dramatiskt — orkestern hade förlorat musiker, och repetitioner skedde under svåra förhållanden — vilket bidrog till symfonins ikoniska status som uttryck för motstånd och överlevnad.
Mottagande och eftermäle
Symfonin fick ett omedelbart politiskt och kulturellt genomslag: den hyllades i Sovjetunionen som ett uttryck för folkets kamp, och den spreds också internationellt som ett anti-fascistiskt manifest. Samtidigt väckte verket musikologisk debatt: frågor om huruvida verket är explicit programmusik eller mer ironiskt och dubbelbottnat i sitt budskap har diskuterats flitigt. Den musikaliska komplexiteten och de dramatiska kontrasterna har gjort verket till en av 1900-talets mest omdiskuterade och ofta uppförda symfonier.
Noterbara uppföranden och inspelningar
Under decennierna sedan uruppförandet har Leningrad-symfonin ingått i repertoaren hos många ledande orkestrar och dirigenter. Det finns ett rikt diskografiutbud med inspelningar som varierar i tolkning — från mycket kraftfulla och monumentala till mer nyanserade och analytiska läsningar. Symfonin fortsätter regelbundet att uppföras, ofta i program som minns andra världskrigets offer eller utforskar konst under politisk press.
Betydelse
Symfoni nr 7 räknas idag som ett av Sjostakovitjs mest kända verk och ett av de viktigaste musikaliska vittnesmålen från andra världskriget. Den fungerar både som konstnärligt uttryck och historiskt dokument: musikaliskt komplext, emotionellt laddad och kulturellt laddad med symbolik som fortfarande väcker starka känslor och nya tolkningar.
Historisk sammansättning
Sjostakovitj gav symfonin sin titel eftersom den handlar om vad som hände i Leningrad 1941. Det var under andra världskriget och den tyska armén hade invaderat Sovjetunionen och blockerat kommunikationen mellan staden Leningrad (som nu heter Sankt Petersburg) och resten av världen. Förhållandena var fruktansvärda: människorna hade knappt någon mat att äta och det var mycket kallt på vintern. Ungefär en miljon människor dog under belägringen.
Sjostakovitj levde i rädsla större delen av sitt liv, för om Josef Stalin, den sovjetiska diktatorn, inte gillade hans musik kunde han ha hamnat i fängelse eller blivit dödad. Ibland gjorde regeringen Sjostakovitj till hjälte och ibland fick han höra att hans musik inte var bra eftersom den inte var i den stil som regeringen tyckte att han skulle skriva den i. Symfonin var till en början mycket populär i de länder som stred på samma sida som Ryssland i andra världskriget, liksom i Ryssland. Den framfördes många gånger i USA och Storbritannien. Många människor i dessa länder gillade symfonin eftersom den verkade visa ryssarna som hjältar som kämpade för att rädda sin stad från tyskarna. Senare, under det kalla kriget, var det många människor i samma länder som inte gillade verket särskilt mycket, eftersom ryssarna nu var deras fiender och de trodde att den musik som skrevs där var propaganda avsedd att visa Ryssland och dess ledare som bättre än andra länder och deras ledare. På senare år har folk återigen ändrat uppfattning om musikens betydelse. En del människor som studerar musik anser nu att musiken visar hur grym Stalin var och vilken skräck den nazistiska invasionen innebar. Andra tror fortfarande att musiken var avsedd att stödja den ryska regeringen och armén när de kämpade mot tyskarna och att minnas de människor som dog i kampen.
En av anledningarna till att det är så svårt att veta vad symfonin betyder är att folk inte är överens om när Sjostakovitj började skriva den. Om han påbörjade den innan kriget började handlar den förmodligen åtminstone delvis om den sovjetiska regeringen, men om han påbörjade den under kriget kanske den bara handlar om kriget.
Efter den första föreställningen den 5 mars 1942 i Kuybisjev (numera Samara) spelades den snart i Moskva och sedan i Leningrad, som fortfarande var omringat av den tyska armén vid den tiden. En kopia av musiken smugglades ut till väst på mikrofilm. Den framfördes av Sir Henry Wood i London i BBC:s studior den 22 juni och veckan därpå vid en Promenadkonsert. Den 19 juli spelades den i New York av NBC:s symfoniorkester under ledning av Arturo Toscanini i en studiokonsert som spelades i radio i hela USA.
Musiken
Verket består av fyra satser:
- 1 Allegretto
- 2 Moderato (poco allegretto)
- 3 Adagio
- 4 Allegro non troppo
Den första satsen är en lång, dramatisk sats. Satsens mittparti är en marsch med en upprepad rytm på lurendrejeriet, som börjar mycket mjukt och vars melodi först hörs av strängarna som spelar "pizzicato" (plockar på strängen i stället för att spela med stråken). För varje gång melodin spelas blir den högre. Folk brukade tro att detta tema handlade om den invaderande tyska nazistarmén, men nu tror vissa att det i stället kan handla om hur den sovjetiska regeringen förändrade staden Leningrad, eller om båda dessa saker. Den andra satsen kallas för scherzo. Det är en mer lättsam sats efter spänningen i den första satsen. Den tredje satsen är långsam och full av starka känslor. Kompositören sa att den skulle visa Leningrad i solnedgången. Den sista satsen är snabbare igen och tar tillbaka delar av musiken från tidigare i stycket, men det är inte klart om slutet är allvarligt eller inte.
Orkestern är mycket stor och har partier för flöjt, piccolo, oboe, cor anglais, klarinett, basklarinett, fagott, kontrafagott, valthorn, trumpet, trombon, tuba, piano, harpa, violin, viola, cello och kontrabas samt många slagverk.
Sök