Havsormar: utseende, anpassningar, utbredning och människans relation

De flesta havsormar blir mellan 1,2 och 1,4 meter stora, vissa kan bli 2 meter eller mer. Hydrophis cyanocinctus når 2,5-3 meter. De når en vikt på cirka 0,8 -1,3 kg vid en storlek på 1,8 m. I de flesta fall är honorna större än hanarna.

Alla havsormar har paddelliknande svansar och många har en sidokomprimerad kropp - de ser ut ungefär som ålar. Till skillnad från fiskar har de dock inga gälar och måste regelbundet komma upp till ytan för att andas. Trots detta är de bland de mest fullständigt vattenlevande av alla luftandande ryggradsdjur. I denna grupp finns arter med några av de mest potenta gifterna bland alla ormar. Vissa har ett mjukt temperament och biter bara när de provoceras, medan andra är mycket mer aggressiva.

• Alla ormar är bra simmare, men det är bara riktiga havsormar som lever hela sitt liv i havet. De bor inte bara där, de äter också där och föder till och med sina ungar i vattnet. De flesta kan inte alls leva på land. Om de tvingas in på land av en storm eller kraftiga strömmar kan de inte röra sig. Havsormar har inga scutes (särskilda fjäll på ormarnas bukar som hjälper dem att greppa och glida över marken), så om en havsorm hamnar på en strand kan den inte glida tillbaka ut i havet. I stället har havsormar en paddelformad svans. Med hjälp av svansen kan ormen simma bra.

Havsormar har speciella näsborrar som kan stängas när de går under vattnet och öppnas när de kommer upp för att andas, som blåshålet på en val (forskare kallar detta för ventilerade näsborrar). Näsborrarna finns högt upp på huvudet så att hela ormen kan stanna under vattnet när de kommer upp för att andas. I sitt sökande efter föda kan en havsorm stanna under vatten under lång tid. För att klara detta har havsormar utvecklat en enda lunga som nästan är lika lång som hela kroppen.

De flesta havsormar kan andas genom huden. Detta är ovanligt för reptiler, eftersom deras hud normalt är tjock och fjällig. Försök med den svartgula havsormen Pelamis platurus (en pelagisk art) har visat att denna art kan få i sig ungefär 20 % av sitt syre på detta sätt, vilket gör att den kan dyka längre.

Liksom andra landdjur som har anpassat sig till livet i en marin miljö sväljer havsormar betydligt mer salt än sina släktingar som lever på land. Det gör de genom sin kost och när de oavsiktligt sväljer havsvatten. Njurfunktionen hos fåglar och reptiler är för svag för att avlägsna tillräckligt mycket salt. Hos fåglar, t.ex. pingviner, avlägsnas salt genom näsans körtlar. Havsleguanerna på Galapagosöarna använder samma mekanism. Havssköldpaddor har tårkörtlar som gör att de kan producera mycket salta tårar. Men hos havsormar gör körtlar under och runt tungan att de kan driva ut salt med tungans rörelse.

Naturlig funktion

De flesta havsormar äter fiskar, särskilt ålar. Den senare stelnar och dör inom några sekunder när den blir biten. En art föredrar blötdjur och kräftdjur, t.ex. räkor. Vissa revlevande arter har små huvuden och tunna halsar, vilket gör det möjligt för dem att få tag på små ålar från den mjuka botten där de gömmer sig.

Giftets effekt på människor

Pelamis platurus har ett gift som är starkare än någon annan landlevande ormart i Costa Rica. Ormen är mycket vanlig i vattnen vid Costa Ricas västkust. Trots detta har få dödsfall bland människor rapporterats. Trots detta bör alla havsormar hanteras med stor försiktighet.

Vid bett injiceras endast en liten mängd gift. De symptom som orsakas av giftet kan till en början verka lindriga. Det är vanligtvis liten eller ingen svullnad inblandad, och det är sällsynt att några närliggande lymfkörtlar påverkas. De viktigaste symtomen är en snabb nedbrytning av skelettmuskelvävnad och förlamning. Tidiga symtom är bland annat huvudvärk, en tjockt känd tunga, törst, svettning och kräkningar. Symtom som kan uppstå efter 30 minuter till flera timmar efter bettet är bland annat generaliserad värk, stelhet och ömhet i muskler över hela kroppen. Detta följs senare av symtom som är typiska för andra elapidattacker: en progressiv förlamning av musklerna. Förlamning av muskler som är involverade i sväljning och andning kan vara dödlig. Efter tre till åtta timmar kan myoglobin börja synas i blodplasman. Detta är ett resultat av muskelnedbrytningen. Det kan leda till att urinen får en mörkt rödaktig, brun eller svart färg och så småningom leda till njursvikt. Efter sex till tolv timmar kan allvarlig hyperkalemi leda till hjärtstillestånd. Hyperkalemi är också ett resultat av muskelnedbrytning.

• Den angripna personen kan få illamående, kräkningar, tjock tunga, svårigheter att tala och svälja, suddig syn, svaghet, domningar eller stelhet.
• Svårare symtom kan vara förlamning, hängande ögonlock, mörkbrun urin, kramper, andningssvårigheter, blå läppar och tunga. Ibland kan döden inträffa.