Sjöborrar — havets igelkottar: fakta, anatomi och livsmiljö

Upptäck sjöborrarnas fascinerande värld — fakta, anatomi, Aristoteles lykta, femfaldig symmetri och livsmiljöer hos havets igelkottar.

Sjöborrar tillhör klassen Echinoidea i fylumet Echinodermata. Liksom resten av Echinodermerna, som bokstavligen betyder "spikskinnade", är de helt och hållet marina. De är vanligen klotformade och skyddade av kalkplattor och taggar.^p65 Urchin är ett gammalt ord för igelkott, och på många främmande språk kallas dessa djur för "havsigelkottar".

Liksom andra tagghudingar har de femfaldig symmetri (så kallad pentamerism) och rör sig med hjälp av hundratals små, genomskinliga, självhäftande "rörfötter". Symmetrin är inte uppenbar hos det levande djuret, men är lätt synlig i det torkade provet.

Sjöborrar livnär sig främst på alger och smådjur. De har en speciell tuggapparat som kallas Aristoteles lykta, efter den grekiske filosofen Aristoteles som var fascinerad av sjöborrar. Med denna apparat kan de skrapa organismer som sitter fast på den yta som igelkottet rör sig över.

Anatomi och utseende

Sjölkroppen, kallad test, består av sammanfogade kalkplattor och bär taggar som varierar i längd, form och antal beroende på art. Taggarna används till försvar, rörelse och ibland för att gräva. Utöver taggarna finns små gripklor, pedicellariae, som hjälper till att hålla rent på testet genom att plocka bort parasiter och alger.

Aristoteles lykta är en avancerad käkstruktur med fem kalktänder som kan slitas ner och ersättas. Rörfötterna (ambulakralfötter) används för att fästa vid underlaget, förflytta sig och transportera små partiklar till munnen. Sjöborrar saknar huvud och hjärna i traditionell mening, men har ett nervnät och ljuskänsliga celler som ger orientering.

Storleken varierar kraftigt mellan arter: vissa blir bara några millimeter stora, medan andra, inklusive långtaggade arter, kan nå decimetermått med taggar inräknade. Vissa arter, som Strongylocentrotus franciscanus, kan leva i flera decennier — det finns rapporter om individer som överstigit 100 år.

Livsmiljö och utbredning

Sjöborrar finns i alla världshav, från grunda tidvattenzoner och klippstränder till djuphavsmiljöer flera hundra meter ner. De trivs ofta på klippor, i tångbälten, på korallrev och i sandiga eller stenarbottnar beroende på art. Vissa arter föredrar kalla tempererade vatten, andra tropiska regioner.

Ekologi och beteende

Sjölkroppen är huvudsakligen växtätande och betar på makroalger och mikroalger. I stora mängder kan sjöborrar omvandla tångskogar till kala bottnar — så kallade "urchin barrens" — vilket påverkar hela ekosystemets struktur. Populationsbalansen hålls normalt av predatorer som sjöutter, vissa fiskar, krabbor och sjöstjärnor.

• Föda: alger, böjliga bottendjur och ibland dött organiskt material.
• Rörelse: rörfötter och taggar, ibland nattaktivitet för att undvika predatorer.
• Försvar: taggar, pedicellariae och att gömma sig i sprickor eller under stenblock.

Fortplantning och utveckling

Många sjöborrar är yttre befruktare: honor och hanar släpper ägg och spermier i vattnet där befruktning sker. De börjar livet som planktoniska larver (pluteus) som lever i vattnet och genomgår flera utvecklingsstadier innan de sätter sig på botten och genomgår metamorfos till en bentisk juvenil sjöborre. Larvans tid i planktonet kan variera från veckor till månader och påverkar spridning och genetisk utbyte.

Vissa arter vårdar eller ruvar sina ägg, och det finns variation i reproduktionsstrategier beroende på art och miljö.

Människan och sjöborrar

Sjöborre-rom (känd som "uni" i Japan) är en uppskattad delikatess i många länder. Fiske av sjöborre är därför ekonomiskt viktigt, vilket ibland leder till överfiske och lokala beståndsminskningar. Sjöborrar används också som modellorganismer inom utvecklingsbiologi tack vare deras lättillgängliga ägg och tydliga embryonalutveckling.

Exempel på mänsklig påverkan och användning:

• Fiske och akvakultur för konsumtion.
• Vetenskaplig forskning och undervisning.
• Påverkan på kustekosystem vid obalanser i populationer.

Hot och bevarande

Sjöborrar påverkas av överfiske, habitatförlust, sjukdomsutbrott och klimatförändringar. Havsförsurning gör det svårare för dem att bygga sina kalkskelett, och stigande temperaturer kan förändra utbredningsområden och fortplantningsfenologi. I vissa områden pågår restaureringsinsatser, som kontroll av urchin-populationer, återintroduktion av predatorer (t.ex. sjöutter) och skyddade områden för att främja återväxt av tångbälten.

Att observera sjöborrar

Om du hittar sjöborrar i naturen är det bäst att iaktta dem utan att plocka upp dem. Taggarna kan göra ont och vissa arter kan ha giftiga pedicellariae. I akvarier eller vid dykning är det vanligt att se dem gömma sig under stenar eller beta på tång under natten.

Sammanfattningsvis är sjöborrar fascinerande och ekologiskt viktiga marina djur med komplex anatomi, varierande levnadssätt och en betydande roll i kustekosystem. Deras framtid hänger nära samman med hur vi hanterar kustmiljöer, fiske och klimatpåverkan.

Ekologi

Sjöborrar livnär sig främst på alger, men kan också äta sjögurkor och ett stort antal ryggradslösa djur, t.ex. musslor, polychaeter, svampar, spröda stjärnor och crinoider. Sjöborrar är en av sjöutterns favoritföda och är även vargålar. Om man inte kontrollerar sjöborrarna kan de ödelägga sin miljö och skapa en öken med sjöborrar som saknar makroalger och tillhörande fauna. Sjöuttrar har återvänt till British Columbia och förbättrar dramatiskt kustekosystemens hälsa genom att äta sjöborrar.

Echinothrix calamaris, en sjöborre med enorma bandade taggar. Kärnan, högst upp i mitten, är dess anus.

Frågor och svar

Fråga: Vilken klass tillhör sjöborrarna?

F: Hur skyddas sjöborrar?

Fråga: Varför kallas sjöborrar för igelkottar på många främmande språk?

F: Vad har sjöborrar för symmetri?

F: Hur rör sig sjöborrar?

F: Vad kallas den speciella tuggapparaten hos sjöborrar?

F: Vad livnär sig sjöborrar på?

Sök med bokstav