Symfoni nr 7 i C-dur ”Leningrad” (Sjostakovitj)

Sjostakovitj gav symfonin sin titel eftersom den handlar om vad som hände i Leningrad 1941. Det var under andra världskriget och den tyska armén hade invaderat Sovjetunionen och blockerat kommunikationen mellan staden Leningrad (som nu heter Sankt Petersburg) och resten av världen. Förhållandena var fruktansvärda: människorna hade knappt någon mat att äta och det var mycket kallt på vintern. Ungefär en miljon människor dog under belägringen.

Sjostakovitj levde i rädsla större delen av sitt liv, för om Josef Stalin, den sovjetiska diktatorn, inte gillade hans musik kunde han ha hamnat i fängelse eller blivit dödad. Ibland gjorde regeringen Sjostakovitj till hjälte och ibland fick han höra att hans musik inte var bra eftersom den inte var i den stil som regeringen tyckte att han skulle skriva den i. Symfonin var till en början mycket populär i de länder som stred på samma sida som Ryssland i andra världskriget, liksom i Ryssland. Den framfördes många gånger i USA och Storbritannien. Många människor i dessa länder gillade symfonin eftersom den verkade visa ryssarna som hjältar som kämpade för att rädda sin stad från tyskarna. Senare, under det kalla kriget, var det många människor i samma länder som inte gillade verket särskilt mycket, eftersom ryssarna nu var deras fiender och de trodde att den musik som skrevs där var propaganda avsedd att visa Ryssland och dess ledare som bättre än andra länder och deras ledare. På senare år har folk återigen ändrat uppfattning om musikens betydelse. En del människor som studerar musik anser nu att musiken visar hur grym Stalin var och vilken skräck den nazistiska invasionen innebar. Andra tror fortfarande att musiken var avsedd att stödja den ryska regeringen och armén när de kämpade mot tyskarna och att minnas de människor som dog i kampen.

En av anledningarna till att det är så svårt att veta vad symfonin betyder är att folk är oense om när Sjostakovitj började skriva den. Om han påbörjade den innan kriget började handlar den förmodligen åtminstone delvis om den sovjetiska regeringen, men om han påbörjade den under kriget kanske den bara handlar om kriget.

Efter den första föreställningen den 5 mars 1942 i Kuybisjev (numera Samara) spelades den snart i Moskva och sedan i Leningrad, som fortfarande var omringat av den tyska armén vid den tiden. En kopia av musiken smugglades ut till väst på mikrofilm. Den framfördes av Sir Henry Wood i London i BBC:s studior den 22 juni och veckan därpå vid en Promenadkonsert. Den 19 juli spelades den i New York av NBC:s symfoniorkester under ledning av Arturo Toscanini i en studiokonsert som spelades i radio i hela USA.

Verket består av fyra satser:

• 1 Allegretto
• 2 Moderato (poco allegretto)
• 3 Adagio
• 4 Allegro non troppo

Den första satsen är en lång, dramatisk sats. Satsens mittparti är en marsch med en upprepad rytm på lurendrejeriet, som börjar mycket mjukt och vars melodi först hörs av strängarna som spelar "pizzicato" (plockar på strängen i stället för att spela med stråken). För varje gång melodin spelas blir den högre. Folk brukade tro att detta tema handlade om den invaderande tyska nazistarmén, men nu tror vissa att det i stället kan handla om hur den sovjetiska regeringen förändrade staden Leningrad, eller om båda dessa saker. Den andra satsen kallas för scherzo. Det är en mer lättsam sats efter spänningen i den första satsen. Den tredje satsen är långsam och full av starka känslor. Kompositören sa att den skulle visa Leningrad i solnedgången. Den sista satsen är snabbare igen och tar tillbaka delar av musiken från tidigare i stycket, men det är inte klart om slutet är allvarligt eller inte.

Orkestern är mycket stor och har partier för flöjt, piccolo, oboe, cor anglais, klarinett, basklarinett, fagott, kontrafagott, valthorn, trumpet, trombon, tuba, piano, harpa, violin, viola, cello och kontrabas samt många slagverk.