Symfoni nr 7 i C-dur ”Leningrad” (Sjostakovitj)
Översikt av Dmitrij Sjostakovitjs Symfoni nr 7, op. 60, kallad ”Leningrad”: bakgrund, struktur, uruppförande 1942, reception och verkets historiska och musikaliska betydelse.
Översikt
Symfoni nr 7 i C-dur, op. 60, allmänt känd som ”Leningrad”, är ett av Dmitrij Sjostakovitjs mest kända verk. Komponerad 1941 under andra världskrigets inverkan, räknas den till hans stora orkesterverk och varar vanligen omkring 75 minuter. Verket blev snabbt en symbol för motstånd och lidande under kriget och har blivit föremål för såväl hyllningar som debatt om dess avsikter och programinnehåll. Läs mer om symfonin här och om kompositören här.
Historisk bakgrund
Sjostakovitj påbörjade arbetet med symfonin i Leningrad 1941, när staden stod inför hotet från den tyska invasionen. Kompositionsprocessen och den tidiga spridningen av temat skedde i krigets skugga, och verket associerades tidigt med den belägrade staden. Symfonin färdigställdes snabbt och uruppfördes officiellt 1942 av Bolsjojteaterns orkester. Uruppförandets organisatoriska detaljer och tidpunkt för det första offentliga framförandet finns dokumenterade här och information om konserten ges här. Datumet 5 mars 1942 är ofta angivet i källor som en viktig milstolpe här (notera att olika källor kan ange kompletterande uppgifter) .
Uppbyggnad och kännetecken
Symfonin består av fyra satser och präglas av långa melodiska kontinuiteter, stora orkesterklanger och ett framträdande marsstämningsmaterial som utvecklas till monumentala block. Ett återkommande tema, ibland kallat ”invasionstemat”, upprepas i varierande form och bygger gradvis upp en känsla av hot och mobilisering. Stycket växlar mellan ögonblick av intimt drama och verkligt massiva orkesterkulminationer.
- Första satsen: expansiv, tematisk uppbyggnad och repetitivt marsmaterial.
- Andra satsen: långsammare och mer lyrisk, med kontrasterande stämningar.
- Tredje satsen: scherzo-liknande partier, rytmisk energi och ögonblick av ironi.
- Fjärde satsen: avslutande sammanfattning och dramatisk upplösning.
Mottagande, tolkningar och betydelse
Symfonin togs emot med stor uppmärksamhet i Sovjetunionen och internationellt; den bidrog till Sjostakovitjs berömmelse och belönades med ett statligt pris. Verket användes som ett kulturellt och propagandistiskt tecken under krigsåren, men dess konstnärliga värde och öppna dramatiska karaktär har också lett till olika tolkningar. Vissa ser den som en direkt skildring av krigets fasor, andra som en mer komplex kommentar om mänskligt lidande och motstånd. Statens utmärkelse och annan officiell respons finns dokumenterade här.
Eftermäle och nutida plats
Symfoni nr 7 hör fortfarande till standardrepertoaren för stora orkestrar och skivbolag och förekommer ofta i program som vill gestalta krigets historia eller Sjostakovitjs musikaliska röst. Inspelningar, konserter och musikologiska studier fortsätter att utforska verket ur både historiska och musikaliska perspektiv. För vidare läsning och källor om verkets historia och tolkningar, se relaterad information här och biografiska källor om kompositören här.
Historisk sammansättning
Sjostakovitj gav symfonin sin titel eftersom den handlar om vad som hände i Leningrad 1941. Det var under andra världskriget och den tyska armén hade invaderat Sovjetunionen och blockerat kommunikationen mellan staden Leningrad (som nu heter Sankt Petersburg) och resten av världen. Förhållandena var fruktansvärda: människorna hade knappt någon mat att äta och det var mycket kallt på vintern. Ungefär en miljon människor dog under belägringen.
Sjostakovitj levde i rädsla större delen av sitt liv, för om Josef Stalin, den sovjetiska diktatorn, inte gillade hans musik kunde han ha hamnat i fängelse eller blivit dödad. Ibland gjorde regeringen Sjostakovitj till hjälte och ibland fick han höra att hans musik inte var bra eftersom den inte var i den stil som regeringen tyckte att han skulle skriva den i. Symfonin var till en början mycket populär i de länder som stred på samma sida som Ryssland i andra världskriget, liksom i Ryssland. Den framfördes många gånger i USA och Storbritannien. Många människor i dessa länder gillade symfonin eftersom den verkade visa ryssarna som hjältar som kämpade för att rädda sin stad från tyskarna. Senare, under det kalla kriget, var det många människor i samma länder som inte gillade verket särskilt mycket, eftersom ryssarna nu var deras fiender och de trodde att den musik som skrevs där var propaganda avsedd att visa Ryssland och dess ledare som bättre än andra länder och deras ledare. På senare år har folk återigen ändrat uppfattning om musikens betydelse. En del människor som studerar musik anser nu att musiken visar hur grym Stalin var och vilken skräck den nazistiska invasionen innebar. Andra tror fortfarande att musiken var avsedd att stödja den ryska regeringen och armén när de kämpade mot tyskarna och att minnas de människor som dog i kampen.
En av anledningarna till att det är så svårt att veta vad symfonin betyder är att folk är oense om när Sjostakovitj började skriva den. Om han påbörjade den innan kriget började handlar den förmodligen åtminstone delvis om den sovjetiska regeringen, men om han påbörjade den under kriget kanske den bara handlar om kriget.
Efter den första föreställningen den 5 mars 1942 i Kuybisjev (numera Samara) spelades den snart i Moskva och sedan i Leningrad, som fortfarande var omringat av den tyska armén vid den tiden. En kopia av musiken smugglades ut till väst på mikrofilm. Den framfördes av Sir Henry Wood i London i BBC:s studior den 22 juni och veckan därpå vid en Promenadkonsert. Den 19 juli spelades den i New York av NBC:s symfoniorkester under ledning av Arturo Toscanini i en studiokonsert som spelades i radio i hela USA.
Musiken
Verket består av fyra satser:
- 1 Allegretto
- 2 Moderato (poco allegretto)
- 3 Adagio
- 4 Allegro non troppo
Den första satsen är en lång, dramatisk sats. Satsens mittparti är en marsch med en upprepad rytm på lurendrejeriet, som börjar mycket mjukt och vars melodi först hörs av strängarna som spelar "pizzicato" (plockar på strängen i stället för att spela med stråken). För varje gång melodin spelas blir den högre. Folk brukade tro att detta tema handlade om den invaderande tyska nazistarmén, men nu tror vissa att det i stället kan handla om hur den sovjetiska regeringen förändrade staden Leningrad, eller om båda dessa saker. Den andra satsen kallas för scherzo. Det är en mer lättsam sats efter spänningen i den första satsen. Den tredje satsen är långsam och full av starka känslor. Kompositören sa att den skulle visa Leningrad i solnedgången. Den sista satsen är snabbare igen och tar tillbaka delar av musiken från tidigare i stycket, men det är inte klart om slutet är allvarligt eller inte.
Orkestern är mycket stor och har partier för flöjt, piccolo, oboe, cor anglais, klarinett, basklarinett, fagott, kontrafagott, valthorn, trumpet, trombon, tuba, piano, harpa, violin, viola, cello och kontrabas samt många slagverk.
Författare
AlegsaOnline.com Symfoni nr 7 i C-dur ”Leningrad” (Sjostakovitj) Leandro Alegsa
URL: https://sv.alegsaonline.com/art/95639