Gioachino Rossini

Rossini föddes den 29 februari skottåret 1792. Han föddes i Pesaro, en liten stad i Italien vid Adriatiska kusten. Hans far spelade horn i militärorkestrar och på operahus och hans mor sjöng på operor. Ofta turnerade föräldrarna tillsammans och den unge Rossini lämnades i sin mormors vård. Familjen bosatte sig så småningom i Bologna. Rossini fick lektioner i sång, cello, piano och kontrapunkt. Han gillade inte kontrapunktslektionerna, men det hjälpte honom att studera olika musikstilar och han blev mycket bra på att skriva harmonier på ett tydligt sätt.

Tidig karriär

Den italienska operan behövde vid den här tiden en ny kompositör som kunde ge den mer liv. Fem av hans första nio operor skrevs för Teatro S Moise i Venedig. Andra teatrar bad honom snart att skriva operor. År 1812 skrev han La pietra del paragone för Teatro alla Scala i Milano. Den blev en stor framgång. Många av dessa tidiga operor var komiska operor (opera buffa). Ibland var han tvungen att producera så många nya operor att han hela tiden återanvände en del av den musik han redan hade skrivit i en annan opera. Trots detta innehåller de en hel del fin musik, och Rossini höll på att utveckla sin musikaliska personlighet. Hans ouvertyrer har en fin känsla för orkesterfärger. Han började ofta med ett långsamt avsnitt och gick sedan över till snabb musik med ett crescendo. Eftersom han gjorde detta ofta kallas det ofta för "Rossini crescendo" eller "Rossini raket".

Det var inte lätt för honom att tjäna tillräckligt med pengar för att försörja sig själv. Han fick bara betalt för de operor han medverkade i. Det fanns inga lagar om upphovsrätt på den tiden. De viktiga sångarna fick bra betalt, men kompositörerna tjänade mycket mindre. Vi vet väldigt lite om hans liv vid denna tid, men vi vet att han reste mycket. Hans mest kända operor från denna period är Tancredi, La Gazza Ladra (Den tjuvaktiga elritsan) och Il barbiere di Siviglia (Barberaren i Sevilla) som ofta har kallats den största av alla komiska operor.

År 1815 var Rossinis operor kända överallt i Västeuropa utom i Neapel. Den napolitanska operan hade varit berömd under hela 1700-talet och staden var stolt över sin tradition. Napolitanarna ville inte att en ung kompositör från norr skulle fortsätta deras operatradition. Trots detta vann Rossini snart deras hjärtan. Han skrev för Teatro S Carlo som hade en fin orkester och mycket bra sångare. Han skrev många av sina bästa seriösa operor (opera seria) för Neapel, och denna tradition som han byggde upp gjorde det möjligt för Verdi att trettio år senare ta över som Italiens ledande operakompositör.

Rossinis internationella berömmelse förde honom till Wien där han träffade Beethoven. Efter att ha återvänt till Italien för en tid reste han till Paris och England. Han var bara 31 år gammal och hade skrivit 34 operor. Publiken i Paris kände redan till hans operor. I London anordnades en Rossini-festival. Den mesta tiden i England tillbringade han på sociala fester hos rika människor som gärna betalade honom pengar för att komma och vara deras gäst. Strax därefter bosatte han sig i Paris för fem år. Han var direktör för Théâtre-Italien fram till 1836. Hans två största operor från denna period var Le Comte Ory (som var en opéra comique) och Guillaume Tell som byggde på en pjäs av Schiller. Dessa verk har vackert flödande melodier (som italiensk opera) samt storslaget drama (som fransk opera).

År 1829, vid 37 års ålder, beslöt Rossini att gå i pension. Han hade massor av pengar, men hans hälsa var inte särskilt god. Även om han skrev några små musikstycken komponerade han aldrig någon annan opera. Han återvände till Bologna, även om han nästan 20 år senare återvände till Paris med sin fru. Här förbättrades hans hälsa och han skrev lite musik. Hans Petite messe solennelle för 12 röster, två pianon och harmonium spelas fortfarande idag. När han dog 1868 kom tusentals människor till hans begravning.

Rossini var en kompositör från den klassiska perioden. Han växte upp med 1700-talsoperor och mycket av hans mest kända musik är fortfarande klassisk i stilen, men han utvecklades mycket när han blev äldre och skrev på ett mer romantiskt sätt i slutet av sin karriär. Han slutade gradvis att skriva musik som hela tiden har fasta nummer: musik som är skarpt uppdelad i arior och recitativ. Hans recitativ blev mer uttrycksfulla och ackompanjerades av orkestern i stället för av cembalo. Detta bidrog till att göra hans musik mer kontinuerlig. Han skrev inte ofta för kastrater eftersom de höll på att gå ur tiden. Kören har en viktig roll i dramatiken i hans operor (i 1700-talets operor brukade de bara kommentera det som hände).