Presidentvalet i USA 1824: Adams, Jackson och elektorskollegiets avgörande

År 1824 hade de goda känslornas tid nått sitt slut. Fram till dess hade ett politiskt parti, demokraterna-republikanerna, dominerat den amerikanska politiken. När James Monroe inte stödde någon kandidat som skulle efterträda honom möjliggjorde det en vidöppen kampanj för presidentvalet 1824.

År 1824 var Amerika en republik, men en demokrati som fortfarande höll på att utvecklas. Vid den tiden var folk inte lika direkt involverade i den politiska processen som de skulle komma att bli. Det fanns 24 delstater och sex av dem lämnade valet av president till delstaternas lagstiftare. Så en presidentvalskampanj var inte den popularitetstävling som den senare skulle bli. Valet av president gjordes delvis av andra valda tjänstemän och delvis av de röstberättigade medborgarna. Till skillnad från dagens politiker bedrev presidentkandidaterna inte någon personlig kampanj. Istället placerade deras kampanjledare och andra annonser i tidningar som kritiserade kandidatens rivaler och samtidigt framhöll deras kandidats förtjänster. Kandidaterna överlät kampanjandet till sina vänner.

Sommaren 1824 möttes ungefär en tredjedel av de kongressledamöter som var berättigade till presidentposten i en informell grupp för att nominera Crawford till president. Massachusetts lagstiftande församling följde efter och nominerade Adams som sin favoritsonskandidat. Clay nominerades av Kentuckys lagstiftande församling. Calhoun bestämde sig för att ställa upp som vicepresident i stället. Alla fyra kandidaterna var demokrater-republikaner så det fanns inget officiellt partistöd. Vid den här tiden existerade det federalistiska partiet inte längre.

Madison visade sig vara den siste i Virginia-dynastin av presidenter. Men tre medlemmar av hans kabinett bestämde sig för att kandidera. Adams, från Massachusetts, var utrikesminister. Crawford, från Georgia, var finansminister. Calhoun från South Carolina var krigsminister. Clay, nästan lika populär i de västra territorierna som Jackson, var den mäktiga talmannen i representanthuset. Som heroisk general var Jackson den överlägset mest kända för allmänheten. Han hade bara suttit en kort tid i kongressen och hade varit territoriell guvernör. Han hade få andra kvalifikationer. Han hade ingen erfarenhet av diplomati, hade aldrig haft en kabinettspost och talade inga främmande språk. Fram till denna tid hade alla amerikanska presidenter haft diplomatisk och administrativ erfarenhet innan de blev president.

Adams var utan tvekan den mest kvalificerade för att bli president. Han var son till den andra presidenten och hade studerat vid Harvard College. Han talade flytande nederländska, franska och tyska. År 1794 var han USA:s minister i Nederländerna. Under sin fars presidenttid var han minister i Preussen. Under president Madison hjälpte han till att förhandla fram fördraget i Gent 1814 som avslutade 1812 års krig. Som utrikesminister spelade han en nyckelroll i utrikespolitiken. Adams hjälpte till att formulera Monroe-doktrinen. Han valdes in i Massachusetts lagstiftande församling 1802 och året därpå valdes han in i USA:s senat.

Adams saknade dock nästan helt karisma. Han var kort, flintskallig och hade alltid en rynkad panna i ansiktet. Om han hade kampanjat personligen skulle hans utseende ha hindrat honom från att få många röster. Han beskrev sig själv med orden "Jag är en man med reserverade, kalla, stränga och förbjudna manér".

Crawford hade redan ställt upp i presidentvalet en gång tidigare, 1816. Han hade suttit två mandatperioder som amerikansk senator. Han tjänstgjorde som kabinettsmedlem hos två presidenter och hade erfarenhet som utländsk diplomat. Crawford var en stark anhängare av delstaternas rättigheter. Han var medlem av en grupp som kallades "Old Republicans" eller "Radicals". Han var emot skyddstullar och ville ha begränsade budgetar för att hålla den federala regeringen svag. Även om han generellt sett var lättsam och vänlig hade han ett temperament som var minst lika illa som Jacksons. Han drabbades av en svår stroke 1823 och var nära att dö. Detta gjorde honom bräcklig och svag. Vid tiden för hans nominering var han blind och fortfarande förlamad. Men han vägrade att ge upp ännu en kandidatur till presidentposten.

Calhoun var en stark Jeffersonsk republikan. Han valdes 1807 in i South Carolinas delstatsparlament och 1811 representerade han sin delstat i det amerikanska representanthuset. Han var för ett krig mot Storbritannien redan 1807. År 1817 blev han krigsminister under James Madison. Calhoun kandiderade kortvarigt till presidentposten 1824, men drog sig tillbaka i förtid och kandiderade i stället till vicepresidentposten.

Henry Clay var en av de främsta kandidaterna 1824. Han föddes i Virginia 1777. Efter att ha blivit advokat i Virginia 1797 flyttade han till Kentucky för att etablera en advokatbyrå där. Han valdes in i Kentuckys generalförsamling 1803. Som en annan anhängare av Jeffersons politik valdes han in i USA:s representanthus 1811. Där tjänstgjorde han under flera mandatperioder och blev till slut talman i representanthuset. Han var en av de fem delegater från USA som förhandlade fram fredsfördraget i Gent. Det var Clay som föreslog och fick igenom Missourikompromissen 1820.

På sätt och vis var den kandidat som skulle besegras general Andrew Jackson från Tennessee. Han var hjälten i slagetvid New Orleans. Under kriget 1812 hade han kämpat mot Creekindianerna tillsammans med en annan hjälte, Davy Crockett. Hans män hade gett honom smeknamnet "Old Hickory". Detta gjorde honom mer känd än de flesta av de andra kandidaterna. Liksom George Washington hade han riskerat sitt liv för att tjäna sitt land. Han var en politisk outsider. Om inte andra kandidater kunde bilda en koalition skulle Jackson vara svår att besegra.

Det fanns ingen valdag 1824. Under hela hösten 1824 röstade väljarna antingen på enskilda kandidater eller på elektorer som skulle rösta i elektorskollegiet. Kuratorer valdes i delstaterna Delaware, Georgia, Louisiana, New York, South Carolina och Vermont. Vissa elektorer hade lovat att stödja vissa kandidater medan andra inte gjorde det. Av dem som hade åtagit sig detta ändrade sig vissa och röstade på en annan kandidat.

Jackson fick majoriteten av de folkliga rösterna och majoriteten av elektorsrösterna. Men ingen kandidat fick de 131 elektorsröster som krävs enligt konstitutionen. På grundval av det tolfte tillägget skulle valet avgöras av representanthuset mellan de tre främsta kandidaterna. Clay, som var den fjärde kandidaten, uteslöts. Men som talman i representanthuset skulle han spela en stor roll i beslutet om vem som skulle bli president. Clay använde allt sitt inflytande för att stödja Adams. Han övertygade också andra ledamöter i representanthuset om att Jackson inte var kvalificerad för att bli president. Detta trots att Clay hade instruktioner från Kentuckys lagstiftande församling att rösta på Jackson. Clays argument lyckades tydligen och Adams valdes till president av representanthuset den 9 februari 1825. Några dagar senare nominerade Adams Clay till sin utrikesminister.

Jackson och hans anhängare kallade Clays och Adams agerande för en "korrupt affär". Presidentvalet 1828 började redan innan Adams svors in som president. Den uppenbara överenskommelsen mellan Adams och Clay användes för att visa på korruptionen i det system som ignorerade folkets vilja. Jackson började kampanja som "den vanliga människans förkämpe".

Valet 1824 ledde till flera förändringar i den amerikanska presidentpolitiken. Det innebar slutet för systemet med kongressens kårer för att nominera kandidater. Från 1800 till 1820 valde kongressens caucuses ut presidentkandidater. Det fanns mycket lite direkt deltagande av väljarna i systemet. Men 1824 valdes endast en kandidat av en caucus. De andra kandidaterna beslutade att vädja direkt till folket. Detta ledde till en stor förändring av systemet. På 1830-talet hade politiken blivit ett ämne av stort nationellt intresse.

Valet 1824 innebar slutet för det politiska enpartisystemet. De demokratiska-republikanska partierna splittrades i två partier. Det nya demokratiska partiet bildades av Jackson och hans anhängare. Det nationella republikanska partiet (inte att förväxla med det senare republikanska partiet) leddes av Adams och Clay.

Jackson avgick från sin plats i senaten och återvände till Tennessee. Han och hans anhängare började lägga grunden för sin presidentkampanj 1828. Hans stöd växte över hela USA. I kongressen motsatte sig hans anhängare de utgiftsprogram som Adams lagt fram. Jackson var den vanliga människans förkämpe medan Adams sades representera allt som var fel i amerikansk politik. Efter tre år vid makten åstadkom Adams mycket lite. Detta berodde delvis på hans egna brister och delvis på de påtryckningar som Jacksons anhängare utövade på honom.