Pintupi Nine: Sista aboriginska nomadgruppen som mötte modern civilisation 1984

De flesta Pintupi-familjerna hade bosatt sig på landsbygden långt över 20 år tidigare. Från och med 1930-talet tvingades Pintupi att lämna sitt hemland på grund av de vapentester som utfördes i Woomera. De flesta fördes till Papunya, mycket långt österut, som historiskt sett är Luritja-land. Andra flyttades nordväst till Balgo, i Kukatja-landet. Efter denna tid sägs Pintupi ha gett upp att leta efter någon av sina släktingar som bodde i öknen efter att de förlorat kontakten med det allmänna samhället. De trodde att dessa människor hade dött.

På 1960-talet fanns det bara några få familjer som fortfarande levde som nomader i öknen. De flesta hade hört talas om vita människor och platser som Papunya. Men de hade inte kommit i kontakt med dem. De valde att fortsätta leva på det sätt som de alltid hade levt. Detta var ett problem eftersom de alla var nära besläktade med varandra. Pintupi följer ett strikt system av släktskap (så kallade hudgrupper) som säger vem de får gifta sig med. Det ser till att de undviker inavel. Eftersom det inte fanns många familjer kvar i den stora öknen fanns det nästan inga lämpliga partners för de yngre männen och kvinnorna.

Långt senare skulle lagen om aboriginernas markrättigheter antas i Nordterritoriet 1976. Många Pintupi började återvända till sin mark för att etablera permanenta samhällen. De etablerade staden Kintore 1981. Längre västerut grundades Kiwirrkurra 1983 nära Lake Mackay. Denna saltslätt är hjärtat av Pintupis hemland, och det är där just den här familjen mestadels bodde.

Familjehistoria

Familjen leddes ursprungligen av en man vid namn Waku Tjungurrayi. Han hade fyra fruar: Papalya, Nanu, Watjunka och en annan kvinna (vars namn inte är känt för utomstående). Dessa fruar var alla systrar som tillhörde hudgruppen Nangala. Papalya var Wakus huvudfru. De hade tre barn: Topsy, Warlimpirrnga och Takariya. Waku hade också ett annat barn, Piyiti, med den fjärde (icke namngivna) systern. Under de första åren reste och jagade familjen ibland tillsammans med en annan grupp. Den leddes av en man vid namn Tjukurti Tjakamarra (senare känd som Freddy West). År 1962 beslutade West och hans familj att de skulle flytta till Papunya för att bo där. Waku ville inte åka därifrån, så de lämnade Wakus familj och åkte österut.

Ungefär ett år senare lämnade den äldsta dottern Topsy gruppen. Hon gifte sig med en man vid namn Tommy Tjakamarra, som hade stött på familjen när han var på väg nordost till Mikantji. Topsy hade ingen att gifta sig med i sin egen grupp och Tommy hade rätt hudnamn. Så de gav sig av för att bosätta sig i Mikantji. Ungefär vid den här tiden dog Piyitis mor.

Waku dog omkring 1964. Kort därefter anslöt sig en man vid namn Lanti (eller "Joshua") till gruppen och gifte sig med de tre änkorna. Han hade bott i Balgo, men lämnade det efter att ha fått problem med de katolska missionärerna. Han stötte på gruppen när han vandrade söderut genom öknen. Han tog Wakus plats som ledare för gruppen. Nanu var hans huvudfru. De fick tre barn: Tamayinya, Yalti och Yukultji. Lanti hade också ett annat barn, Walala, med Watjunka. Watjunka dog någon gång under 1970-talet. När Lanti dog omkring 1980 var det nio kvar i gruppen.

Ledamöter

Gruppen bestod av två kvinnor och deras sju barn. Alla var födda i öknen, så deras exakta ålder är inte känd.

• Papalya (Nangala) - Gruppens ursprungliga mor. Föddes troligen i mitten av 1930-talet och var i mitten av 50-årsåldern vid tidpunkten för kontakten.
• Nanu (Nangala) - Papalias syster och gruppens andra mor. Hon är också i mitten av 50-årsåldern. Född i Marapinti, nordväst om där Kiwirrkurra ligger idag.
• Piyiti (Tjapaltjarri) - äldsta son till Waku, omkring 26 år gammal vid tidpunkten. Hans mor dog några år före Wakus död.
• Warlimpirrnga (Tjapaltjarri) - Äldre son till Papalya. Född omkring 1959, omkring 25 år vid den tidpunkten. Blev gruppens ledare efter Lantis död.
• Takariya (Napaltjarri) - yngre dotter till Papalya. Född omkring 1960, ungefär 24 år gammal vid den tidpunkten.
• Tamayinya (Tjapangati) - Även känd som Tamlik. Son till Lanti och Nanu. Ungefär 15 år vid den tiden.
• Yalti (Napangati) - äldsta dotter till Lanti och Nanu, omkring 14 år vid tidpunkten. Gift med Warlimpirrnga sedan början av 1980-talet, kort efter faderns död.
• Yukultji (Napangati) - yngre dotter till Lanti och Nanu, omkring 12 eller 13 år gammal vid den tiden.
• Walala (Tjapangati) - Den yngsta av barnen, ungefär 12 år gammal. Son till Lanti och Watjunka.

Livet i öknen

Familjen levde på resande fot mellan tillfälliga vattenhål runt Lake Mackay. De följde molnen, eftersom närvaron av vatten dikterade vart de skulle ta vägen. De bar endast små bälten gjorda av hår. De bar på 2 meter långa (7 fot) träspjut, spjutkastare och boomeranger för att jaga. De hade också ett yxhuvud som Lanti hade tagit med sig från Balgo. Gruppen åt mest ödlor, häxmyggor och buskväxter. De jagade också kanin, känguru, emu, goanna och orm.

Familjen kände till platser som Papunya, Balgo och Mikantji. De visste att deras släktingar bodde där. Men Lanti hade alltid hållit gruppen borta från dessa platser. De hade också hört historier om kartiya (vita), men förstod inte vilka de var. De få möten de hade med moderna föremål (bilar, flygplan) förknippades med det övernaturliga. I en intervju mindes Warlimpirrnga: "Joshua hade berättat för oss om vita män och motorfordon. Vi visste att det fanns icke-urfolk som närmade sig runt omkring oss. Vi visste inte vad som hände."

Dessutom fanns det människor som visste att familjen fortfarande bodde i öknen. Bland dessa fanns Topsy och Freddy West. De och deras familjer flyttade alla till Kiwirrkurra 1983. Andra lokalbor såg ibland lägereldar i fjärran på natten och fotspår i sanden och visste att de tillhörde en grupp som vandrade i öknen. Territoriets välfärdsavdelning sades också ha känt till denna speciella grupp redan 1962, och antropologer som arbetade med Pintupi under denna tid fick ofta höra talas om dessa människor.

Fadern, Lanti (eller "Joshua"), dog någon gång runt 1980. Han dog i Kuwarla, vid norra änden av Lake Mackay. Som brukligt är flyttade familjen bort från området för att sörja. De reste söderut i hopp om att hitta några släktingar.

Ta kontakt

Det möte som ledde till att gruppen lämnade öknen inträffade den 13 oktober 1984. Warlimpirrnga och Piyiti var ute på jakt. De befann sig vid Lake Mackay, ungefär två dagars promenad från den plats där deras familj hade slagit läger. De såg rök komma från en lägereld i söder. Det var vid Winparku, ett vattenhål mellan Kiwirrkurra och Kintore. En man vid namn Pinta Pinta och hans två söner höll på att inrätta en utpost där. Efter mörkrets inbrott kom Warlimpirrnga nära gruppen. De var påklädda och satt bredvid en fyrhjulsdriven bil. De hämtade vatten till Warlimpirrnga från en pump.

Warlimpirrnga var rädd. Han var också arg, eftersom dessa främlingar satt på hans förfäders mark. De var faktiskt släkt med varandra, men kände inte varandra. Warlimpirrnga kände bara till sina släktingar genom vad hans mödrar hade berättat om dem. De hade ett gräl och Pinta Pinta blev rädd. Var och en trodde att den andra var en fjäderfot (trollkarl). När mannens son avlossade ett skott från ett gevär sprang Warlimpirrnga iväg. Han tog sin familj norrut, djupt in i öknen för att få säkerhet. Detta var deras första möte med andra människor på 20 år.

Under tiden körde Pinta Pinta och hans familj västerut genom natten till Kiwirrkurra. Han berättade för alla att de hade sett en fjäderfotsman. Men när han beskrev mannen för dem sa Freddy West att han trodde att det var Warlimpirrnga. Nästa dag träffades de äldste och beslutade att hitta gruppen och ta in dem. Den 15 oktober åkte ett team bestående av sju Pintupi och Charlie McMahon, samhällskoordinatorn, ut till Winparku. Tillsammans följde de gruppens spår genom öknen i två fyrhjulsdrivna bilar. Den andra natten kunde de se familjens lägereld i fjärran. Nästa dag var McMahon tvungen att åka tillbaka. Hans vän Geoff Toll körde upp för att fortsätta sökandet med de andra. De hittade familjen nästa morgon, den 18 oktober. De hade spårat dem norrut i 250 km till Maruwa, ett vattenhål nära Lake Mackay.

Warlimpirrnga minns när han först såg Toll, en vit man, "Jag kunde inte tro det. Jag trodde att han var en djävul, en ond ande. Han hade samma färg som molnen i soluppgången." Yalti trodde att den vita mannen var en ande som skickats för att straffa henne för något hon hade gjort fel. Familjen var mycket rädd. De försökte springa och gömma sig för spårarna. Warlimpirrnga försökte attackera dem, men Freddy West kunde lugna honom genom att visa honom hur de var släkt med varandra. Spårarna gav familjen sylt från en burk och chokladbitar att äta. De övertalade familjen att följa med dem till Kiwirrkurra. De berättade för dem att det fanns massor av mat och att vatten kom ut ur rören. Yalti sade att detta koncept var otroligt för dem.

Efter kontakt

När de kom till Kiwirrkurra såg familjen sina släktingar igen för första gången på över 20 år. De var arga på dem för att de lämnade dem bakom sig och inte kom för att leta efter dem. När de såg Topsy blev hennes bror och syster så arga att de slog henne. Efter några dagar blev Takariya bortgift med Freddy West. Det var en gest mellan de två grupperna.

Händelsens innebörd förstås på många olika sätt. Myndigheter som arbetar för ursprungsbefolkningen trodde att gruppens upptäckt skulle hjälpa dem i debatten om ursprungsbefolkningens landrättigheter. Fred Myers, en antropolog som bjöds in till Kiwirrkurra för att studera den nya gruppen, menar att händelsen blev en del av Pintupis kamp för att få tillbaka sitt självstyre, som de hade förlorat när de först kom ut ur öknen för att bosätta sig i Papunya. Han hävdar att deras främsta mål var att upprätthålla det nya folkets förmåga att styra sina egna liv.

Nyheter

Innan nyheten om gruppens upptäckt spreds arbetade ledarna för Kiwirrkurra för att skydda familjemedlemmarnas privatliv. De ville också skydda dem från samma typ av skam eller retorik som de själva hade upplevt när de kom ut ur öknen många år tidigare.

En av de första som fick veta om händelsen var ministern för frågor om ursprungsbefolkningen, Clyde Holding. Hans departement ville använda gruppens berättelse i kampanjen för aboriginernas landrättigheter. Holding gav berättelsen till The Herald, en tidning från Melbourne. I utbyte gick tidningen med på att inte berätta för någon var gruppen befann sig. Historien rapporterades först på tidningens förstasida den 24 oktober, med en rubrik där det hävdades att man hade "hittat den försvunna stammen". Nyheten skapade en sensation och fick omedelbart rubriker över hela landet. De blev allmänt kända som "Pintupi Nine" eller "de sista nomaderna". Familjen själv skulle dock inte berätta sin egen historia förrän långt senare i livet.

Denna publicitet blev ett problem för Holding. Ledarna i Kiwirrkurra var arga på honom för att han gav historien till pressen. Tidningen hade publicerat fotografier av familjemedlemmarna utan deras tillstånd. Det hade fått andra reportrar att försöka ta sig in i deras samhälle för att få information. De höll inte heller med om hur media definierade händelsen. Den lilla information som pressen hade fått hade lett till romantiserade rapporter om en "första kontakt" eller en "upptäckt". Men ur Pintupis synvinkel var familjen släktingar som de kände och hade en historia med. Enligt deras uppfattning hade gruppen inte "upptäckts", utan var bara på väg att återförenas efter att ha separerats.

Hälsa

När de först anlände hade en läkare från Kintore undersökt familjen och konstaterat att de var starka, vältränade och mycket friska. Men efter några dagar blev alla sjuka. De hade ingen naturlig immunitet mot sjukdomar. Holding ville att ett statligt team av medicinska specialister skulle behandla dem. Men Kiwirrkurras ledare ville inte låta några andra läkare titta på familjen. De enda som fick behandla dem var den lokala ngangkari (medicinmannen) och läkaren på Kintore.

Vid den här tiden gav Pintupi fortfarande de statliga läkarna skulden för att många av deras folk som hade kommit från öknen under 1960-talet hade dött. Dessa människor hade dött av infektioner och sjukdomar, och Holding försökte undvika att detta skulle hända igen. I början av november väcktes allvarlig oro för familjens överlevnad. Sekreteraren för avdelningen för aboriginalfrågor, Charles Perkins, kritiserade starkt Kiwirrkurra-ledarna för att ha kränkt familjens medborgerliga rättigheter. Han sade att om de inte fick rätt medicinsk vård skulle alla nio av dem dö inom två månader.

Läkaren i Kintore ansåg att det var Pintupis ansvar att bestämma vad som var bäst för deras egna. De litade på honom och lät honom behandla familjen. Alla nio familjemedlemmarna hade fått hosta och en bakterieinfektion som kallas treponema. Läkaren behandlade dem och gav dem flera vaccinationer. Till slut blev de friska igen.

Den äldsta brodern, Piyiti, återvände till öknen 1986. Han åkte i hemlighet och dolde sina spår så att ingen kunde följa honom. Det är oklart varför han gav sig av, eller om någon vet varför. En lokalbo hävdade att det var för att han hade hört historier om Pintupi-folk som dog av sjukdomar och var rädd att det skulle hända honom. McMahon tror att det berodde på att han hade svårt att anpassa (adjust) sig till saker - särskilt konflikter, eftersom han hade levt hela sitt liv med sin familj. Det finns olika teorier om vad som hände med Piyiti. Vissa tror att han fortfarande lever i öknen. Warlimpirrnga hävdade i en intervju 2004 att han hade sett Piyiti i Alice Springs och sa att han nu kallar sig "Yari Yari".

De andra stannade i Kiwirrkura i många år. År 1998 dog Papalya av njursvikt. Hon var förmodligen nästan 70 år när hon dog och begravdes i Kiwirrkura. Nanu dog i mars 2001, också han nära 70 år gammal. På grund av en stor översvämning i Kiwirrkura vid den tidpunkten begravdes hon i Kintore.

De sex återstående medlemmarna blev målare i Papunya Tula-skolan. De tre bröderna - Warlimpirrnga, Tamayinya (numera känd som Thomas) och Walala - bor nu mestadels i Alice Springs. Deras målningar har ofta sålts för flera tusen dollar. Särskilt Warlimpirrnga är en av de mest kända konstnärerna i stilen Western Desert. Han har målningar på flera nationella konstgallerier i hela landet. Han och Yalti har tre barn. Med undantag för Thomas är de alla gifta och har barn. Takariya separerade från Freddy West och gifte om sig. Yalti, Yukultji och Takariya bor fortfarande i Kiwirrkurra. Alla sex talar fortfarande bara pintupi.

Familjen blev den sista gruppen människor som levde en traditionell jägar-samlarlivsstil i Australien. De var de sista aboriginerna som kom i kontakt med den moderna civilisationen.