Plesiosaurierna var en ordning av stora, köttätande havsreptiler som levde i haven från ungefär 245 miljoner år sedan (mellersta trias) till slutet av krita för cirka 66 miljoner år sedan. De är kända från fossil i nästan alla delar av världen och utgör en välkänd och mångfasetterad grupp av marina reptiler.
Upptäckter och tidig historia
Det första partiella skelettet av vad som senare tolkades som en plesiosaurie beskrevs redan 1719 av William Stukeley. Senare fynd och studier väckte stort intresse hos naturhistoriker, bland andra Charles Darwin. Den tidigaste mycket kända upptäckten gjordes av Mary Anning, som vintern 1820/21 på "Juraskusten" i Dorset i England hittade ett relativt komplett exemplar (initialt utan skalle). 1823 fann hon ytterligare ett exemplar som också hade skalle, och pastorn William Conybeare gav namnet Plesiosaurus åt de första välkända exemplaren.
Tid och utbredning
De äldsta dokumenterade plesiosaurierna kommer från den mellersta triasperioden (p128), och gruppen var särskilt framträdande under jura och krita. Fossil finns från alla kontinenter — Europa, Nord- och Sydamerika, Afrika, Asien, Australien och även från polartrakterna — vilket visar att plesiosaurierna var geografiskt mycket utbredda i de forntida haven.
Utseende och anpassningar
- Plesiosaurier hade karakteristiskt en kraftigt platt, bred kropp, två stora par paddelpar (främre och bakre), samt korta svansar.
- En viktig skillnad inom gruppen är halsens längd: vissa grupper, ofta kallade plesiosauroida, hade mycket långa halsar och små huvuden (t.ex. Elasmosaurus), medan andra pliosauromorfa former hade korta halsar och stora, kraftiga skallar med stora käkar (t.ex. pliosaurider som Kronosaurus eller Liopleurodon).
- Storleken varierade kraftigt mellan arterna — från några meter i längd hos mindre plesiosaurier till stora pliosaurider som uppskattas ha blivit uppemot 10 meter eller mer.
- Många plesiosaurier bar gastroliter (magstenar), vilket kan ha hjälpt till vid matsmältning eller tyngdpunkt.
Rörelse och jakt
Plesiosaurier rörde sig genom att använda sina fyra simfenor. Hur dessa användes har diskuterats: modern forskning pekar på att de troligen använde ett koordinerat "flygande" rörelsemönster under vatten — en sorts undervattensflygning där fenorna slår som vingar — snarare än enkel paddling. Långhalsade former antas ha specialiserat sig på att fånga små, rörliga byten som fisk och blötdjur genom att snabbt sträcka ut huvudet, medan de kortnackade pliosauriderna fungerade som topprovdjur som kunde ta större byten, inklusive andra marina reptiler.
Föda och ekologi
- Dieten varierade med kroppsform: små käkar och långa halsar tyder på fiskätande och kanske smygjakt, medan stora käkar hos pliosaurider indikerar kraftigt bett lämpat för större byten.
- Fossila maginnehåll, tändernas form och isotopstudier används för att rekonstruera födoval och nischuppdelning mellan olika arter.
Reproduktion
Fossila fynd tyder på att plesiosaurier födde levande ungar (vivipari), vilket är praktiskt för helt marina djur som inte kan lägga ägg på land. I vissa fossila exemplar har man identifierat ofödda ungar i kroppen, vilket stödjer denna tolkning.
Systematik och exempel
Plesiosaurier delas grovt in i två huvudgrupper: de långhalsade Plesiosauroidea och de kortnackade Pliosauroidea. Typiska släkten och exempel som ofta nämns i populärvetenskapen är Plesiosaurus (det första namngivna släktet), Elasmosaurus (extremt lång hals) och olika stora pliosaurider som fungerade som havets topprovdjur.
Utdöende
Plesiosaurierna överlevde fram till slutet av krita och försvann i samband med det stora utdöendet vid K/Pg-gränsen för cirka 66 miljoner år sedan, samma händelse som utplånade icke-flygande dinosaurier och många andra grupper.
Betydelse för paleontologi
Plesiosaurier är viktiga för vår förståelse av hur helt marina fyrfeniga ryggradsdjur anpassat sig till livet i öppet vatten. Deras välbevarade fossil, variation i kroppsform och globala utbredning gör dem till ett centralt studieobjekt inom paleobiologi, biomekanik och evolutionär ekologi.
