Jane Austens receptionshistoria: Hur hennes verk blev världsberömda

Jane Austen levde hela sitt liv i en stor och nära familj. Hennes familj tillhörde den lägre delen av den engelska adeln. Familjens stadiga stöd var mycket viktigt för Austens utveckling som författare. Austen läste till exempel sina första utkast till alla sina böcker för sin familj. På så sätt fick hon uppmuntran och hjälp. Faktum är att det var hennes far som först försökte sätta hennes bok i tryck. Austens utbildning som författare pågick från det att hon var tonåring till dess att hon var omkring 35 år. Under denna tid experimenterade hon med olika litterära former. Detta inkluderade den epistolära romanen (brevroman), som hon provade men inte gillade. Hon skrev och reviderade tre viktiga romaner och påbörjade en fjärde. När Sense and Sensibility (1811), Pride and Prejudice (1813), Mansfield Park (1814) och Emma (1815) kom ut i tryck blev hon en framgångsrik författare.

Det var dock inte lätt för kvinnor att skriva romaner i början av 1800-talet. Detta berodde på att det gjorde dem berömda. Det fick också folk att tycka att de var okvinnliga. Så i likhet med ett stort antal andra kvinnliga författare publicerade Austen sina böcker i hemlighet. Med tiden blev dock hennes skrivande en öppen hemlighet bland aristokratin. Vid ett av hennes besök i London bjöd prinsregenten in henne till sitt hem. Hans bibliotekarie visade henne runt och sa att regenten tyckte mycket om hennes böcker. Bibliotekarien tillade att "om miss Austen hade någon annan roman på gång, var hon helt fri att tillägna den till prinsen". Austen gillade inte prinsen, som spenderade mycket pengar. Hon ville inte följa detta förslag. Hennes vänner övertalade henne dock att följa det. Därför tillägnades Emma till honom. Austen avvisade bibliotekarien förslag efter det att skriva en historisk roman för prinsens dotters giftermål.

Under sitt sista levnadsår reviderade Austen Northanger Abbey (1817) och skrev Persuasion (1817). Hon påbörjade också en annan roman, som senare fick titeln Sanditon. Hon kunde inte slutföra den innan hon dog. Austen hann inte se Northanger Abbey eller Persuasion gå igenom tryckningen. Hennes familj gav dock ut dem som en enda bok efter hennes död. Hennes bror Henry inkluderade en "Biographical Notice of the Author". Denna korta biografi fick folk att tänka på Austen som en tystlåten tant som skrev på sin fritid. "Varken hopp om berömmelse eller vinst blandade sig med hennes tidiga motiv (syften) ... [S]o mycket skyggade hon för berömmelse, att ingen ackumulering av berömmelse skulle ha förmått (fått) henne, om hon hade levt, att fästa (sätta) sitt namn på några av hennes pennors produktioner ... offentligt vände hon sig bort från varje anspelning på karaktären av författarinna." Austen visar dock i sina brev att hon är upphetsad över att få sina böcker i tryck. Hon var också intresserad av hur mycket pengar böckerna skulle inbringa. Austen var en professionell författare.

Austens verk är kända för sin realism, sina bitande sociala kommentarer och sin smarta användning av fritt indirekt tal. De är också anmärkningsvärda för sin burleskhet och ironi. De kritiserar romanerna om känslighet under andra hälften av 1700-talet. De är en del av förändringen till 1800-talets realism. Som Susan Gubar och Sandra Gilbert förklarar skrattade Austen åt "kärlek vid första ögonkastet, passionens företräde (första betydelse) framför alla andra känslor och/eller plikter, hjältens ridderliga bedrifter, hjältinnans sårbara känslighet, de älskandes proklamerade (förklarade) likgiltighet för ekonomiska överväganden och föräldrarnas grymma råhet". Austens berättelser, även om de är komiska, fokuserar på hur kvinnor är beroende av äktenskap för att säkra social ställning och ekonomisk trygghet. Hon var också intresserad av moraliska problem, liksom Samuel Johnson, som starkt påverkade henne.

Austens böcker blev snabbt på modet. Aristokrater som tyckte om att bestämma tidens mode och smak gillade dem särskilt. Henrietta Ponsonby, grevinnan av Bessborough, skrev om Sense and Sensibility i ett brev till en vän. Hon skrev följande: "Det är en smart roman.  ... trots att den slutar dumt, var jag mycket road av den." Prinsessan Charlotte Augusta, 15-årig dotter till prinsregenten, jämförde sig själv med Marianne Dashwood. Hon anmärkte: "Jag tror att Marianne och jag är mycket lika till sin läggning, men jag är inte så bra, samma oförsiktighet, etc.". Stolthet och fördom uppskattades av Richard Sheridan, en person som skrev pjäser. Han sa till en vän att "[b]uy it immediately" eftersom det "var en av de smartaste sakerna" han någonsin hade läst. Anne Milbanke, Lord Byrons blivande hustru, skrev att "jag har avslutat romanen Pride and Prejudice, som jag tycker är ett mycket överlägset (bra) verk". Hon tillade att "det är den mest sannolika skönlitteratur jag någonsin har läst" och att den hade blivit "för närvarande den mest fashionabla romanen". Dowager Lady Vernon berättade för en vän att Mansfield Park inte var "[n]ågon roman, utan mer historien om en familjefest på landet, mycket naturlig". Lady Anne Romilly berättade för sin vän, författaren Maria Edgeworth, att "[Mansfield Park] har blivit ganska allmänt beundrad här". Edgeworth sade senare att "vi har blivit mycket underhållna av Mansfield Park".

Högsamhället gillade och godkände Austens romaner. De fick dock få recensioner medan hon levde. Det fanns två för Sense and Sensibility. Stolthet och fördom fick tre. Mansfield Park fick ingen. Det fanns sju för Emma. De flesta av recensionerna var korta, försiktiga och godkännande. De fokuserade mestadels på de moraliska lärdomarna i hennes böcker. Brian Southam skriver om dessa recensenter: "Deras uppgift var bara att ge korta (korta) notiser, utökade med citat, till gagn (nytta) för kvinnliga läsare som sammanställde sina bibliotekslistor och som bara var intresserade av att veta om de skulle gilla en bok på grund av dess berättelse, dess karaktärer och moral".

Den berömda författaren Walter Scott skrev den längsta och djupaste av dessa recensioner. Han ombads av förläggaren John Murray att recensera Emma. Emma hade kommit ut i tryck (utan att ange vem författaren var) i marsnumret 1816 av Quarterly Review. Med hjälp av recensionen som ett sätt att berömma romanen berömde Scott Austens verk. Han berömde hennes förmåga att kopiera "från naturen så som hon verkligen existerar i de vanligaste levnadsområdena, och presentera för läsaren ... en korrekt och slående representation av det som dagligen (varje dag) äger rum omkring honom". Den moderna Austenforskaren William Galperin har noterat att "till skillnad från vissa av Austens lekmannaläsare, som erkände hennes avvikelse (skillnad) från realistisk praxis som den hade föreskrivits och definierats vid den tiden, kan Walter Scott mycket väl ha varit den förste som installerade Austen som realisten par excellence". Scott skrev 1826 i sin privata dagbok om Austen. Detta blev senare en ofta citerad jämförelse:

Läste också återigen och åtminstone för tredje gången Miss Austens mycket fint skrivna roman Stolthet och fördom. Den unga damen hade en talang för att beskriva det vanliga livets engagemang, känslor och karaktärer som för mig är den mest underbara jag någonsin mött. Den stora Bow-wow-stammen kan jag göra själv som alla andra nu, men den utsökta touch som gör vanliga vardagliga saker och karaktärer intressanta genom sanningen i beskrivningen och känslan är förnekad för mig. Vilken skam att en så begåvad varelse dog så tidigt!

Northanger Abbey och Persuasion publicerades tillsammans i december 1817. De recenserades i British Critic i mars 1818 och i Edinburgh Review and Literary Miscellany i maj 1818. Recensenten för British Critic ansåg att Austens stora användning av realism var ett bevis på en begränsad fantasi. Recensenten för Edinburgh Review tyckte annorlunda. Han berömde Austen för hennes "uttömmande uppfinningsrikedom". Han var också nöjd med Austens berättelser eftersom de blandade välbekanta scener med överraskande vändningar. Austenforskare har påpekat att dessa tidiga recensenter inte visste vad de skulle tycka om hennes verk. Till exempel uppfattade de felaktigt hennes användning av ironi. Recensenterna trodde att Sense and Sensibility och Pride and Prejudice var berättelser om dygden som övervinner laster.

I Quarterly Review publicerades en annan recension 1821. Richard Whately var en engelsk författare och teolog. Han publicerade den allvarligaste tidiga recensionen av Austens verk. Whately jämförde Austen med stora författare som Homeros och Shakespeare med fördel. Han berömde den dramatiska kvaliteten i hennes berättelser. Han menade också att romanen var en riktig, respektabel litteraturgenre. Han hävdade att fantasifull litteratur, särskilt berättelser, var mycket värdefull. Han sade till och med att de var viktigare än historia eller biografi. När den var välgjord, vilket Austens verk var, sade Whately att romaner skrev om mänskliga erfarenheter som läsaren kunde lära sig av. Med andra ord ansåg han att den var moralisk. Whately tog också upp Austens ställning som kvinnlig författare. Han skrev: "Vi misstänker att en av miss Austens [sic] stora förtjänster i våra ögon är den insikt hon ger oss i kvinnliga karaktärers egenheter. ... Hennes hjältinnor är vad man vet att kvinnor måste vara, även om man aldrig kan få dem att erkänna (erkänna) det." Ingen bättre kritik av Austen kom i tryck förrän i slutet av 1800-talet. Whately och Scott hade påbörjat den viktorianska tidens syn på Austen.

Austen hade ett stort antal läsare som gillade och respekterade henne på 1800-talet. Enligt kritikern Ian Watt gillade de hennes "skrupelfria ... trohet mot den vanliga (vanliga) sociala erfarenheten". Austens verk var dock inte precis vad hennes romantiska och viktorianska brittiska publik gillade. De önskade att "kraftfulla känslor [skulle] autentiseras av en oerhörd uppvisning av ljud och färg i skrivandet". Viktorianska kritiker och publiken gillade verk av författare som Charles Dickens och George Eliot. Jämfört med dem verkade Austens verk smala och stillsamma. Austens verk kom ut i tryck igen med början i slutet av 1832 eller början av 1833. Richard Bentley tryckte dem i serien Standard Novels, och de förblev i tryck under lång tid därefter. De var dock inga bästsäljare. Southam beskriver hennes "läsarpublik mellan 1821 och 1870" som "minut vid sidan av den kända publiken för Dickens och hans samtida".

De som läste Austen såg sig själva som smarta läsare. De var ett fåtal kultiverade personer. Detta blev ett välkänt tema i Austen-kritiken under 1800-talet och det tidiga 1900-talet. George Henry Lewes var filosof och litteraturkritiker. Han talade om det här temat i en rad artiklar på 1840- och 1850-talen. "The Novels of Jane Austen" sattes i tryck i Blackwood's Magazine 1859. Där berömde Lewes Austens böcker för "konstens ekonomi ... den enkla anpassningen av medel till mål, utan stöd (hjälp) från överflödiga element". Han jämförde henne också med Shakespeare. Han hävdade att Austen inte var bra på att hitta på intriger. Han uppskattade dock ändå den dramatiska kvaliteten i hennes verk. Han sade: "Läsarens puls slår aldrig, hans nyfikenhet är aldrig intensiv (mycket stark); men hans intresse avtar aldrig (upphör) för ett ögonblick. Handlingen börjar; människorna talar, känner och agerar; allt som sägs, känns eller görs tenderar mot intrigens förveckling eller avveckling; och vi görs nästan till såväl aktörer som åskådare (tittare) i det lilla dramat."

Författaren Charlotte Brontë gillade Austens texter eftersom de var sanningsenliga om vardagslivet. Brontë kallade henne dock för "bara smart och observant". Hon menade att det inte fanns tillräckligt mycket passion i hennes verk. För Brontë verkade Austens arbete formellt och snävt. I ett brev till G.H. Lewes 1848 sade Brontë att hon inte gillade Stolthet och fördom. Hon sa följande:

Varför tycker du så mycket om miss Austen? Jag är förbryllad på den punkten ... Jag läste din mening och sedan köpte jag boken. Och vad hittade jag? Ett exakt daguerreotypiskt porträtt av ett vanligt (vardagligt) ansikte; en noggrant inhägnad, högt kultiverad trädgård, med prydliga rabatter och fina blommor; men ingen glimt av ljus levande fysionomi, inget öppet land, ingen frisk luft, ingen blå kulle, ingen vacker bäck. Jag skulle knappast vilja leva med hennes damer och herrar i deras eleganta men trånga hus.

- Charlotte Brontë

Strax efter att Austens verk trycktes i Storbritannien kom de ut i vissa europeiska länder. De började dyka upp 1813 med en fransk översättning av Stolthet och fördom. Den följdes snabbt av tyska, nederländska och svenska utgåvor. De var inte alltid lätta att få tag på i Europa. Austen var inte särskilt känd i Ryssland. Den första ryska översättningen av en Austen-roman kom inte förrän 1967. Austens verk översattes till olika europeiska språk. Européerna såg dock inte hennes verk som en del av den engelska romantraditionen. Detta berodde delvis på de ändringar som översättarna gjorde. De lade in sentimentalism i Austens verk. De misslyckades också med att lägga in hennes humor och ironi. Europeiska läsare tänkte därför oftare på Walter Scotts stil som den engelska romanen.

De stora förändringar som översättarna gjorde gjorde att kontinenten tog emot Austen på ett annat sätt än Storbritannien. Den franska författaren Isabelle de Montolieu översatte till exempel flera av Austens romaner till den franska sentimentala romanen. I Montolius Stolthet och fördom ersattes livliga konversationer (samtal) mellan Elizabeth och Darcy av lugna, korrekta samtal. I Jane Austens verk sade Elizabeth att hon "alltid har sett en stor likhet i [deras] sinnesvridning" (hennes och Darcys). Hon säger att detta beror på att de är "ovilliga att tala, såvida [de] inte förväntar sig att säga något som kommer att förvåna (överraska) hela rummet". Detta blir dock till "Moi, je garde le silence, parce que je ne sais que dire, et vous, parce que vous aiguisez vos traits pour parler avec effet". ("Jag, jag håller tyst, eftersom jag inte vet vad jag ska säga, och du, eftersom du exciterar dina drag med effekt när du talar."). Cossy och Saglia förklarade att "den jämlikhet i sinnet som Elisabet tar för given förnekas (inte ges) och könsskillnad införs". Austens verk sågs i Frankrike som en del av en sentimental tradition. På grund av detta var man mer intresserad av verk av franska realister som Stendhal, Balzac och Flaubert. Austen behandlades också som en romantisk författare i Tyskland.

Familjebiografier

I åratal hade man samma uppfattning om Austen som om Scott och Whately. Endast ett fåtal personer läste faktiskt hennes romaner. År 1870 skrevs den första viktiga Austen-biografin, A Memoir of Jane Austen, av Jane Austens brorson James Edward Austen-Leigh och trycktes. Detta förändrade människors syn på Austen. När den kom ut i tryck ökade Austens popularitet och kritiska ställning kraftigt. Memoirerna fick folk att tänka på en outbildad författare som skrev mästerverk. Folk trodde att Austen var en tystlåten, medelålders ogift tant. Detta fick dem att känna att hennes verk var säkra för respektabla viktorianska familjer att läsa. Memoirerna gjorde att Austens böcker trycktes på nytt i stora mängder. De första populära upplagorna kom ut 1883. De var en billig serie som trycktes av Routledge. Detta följdes av upplagor med bilder, samlarserier och vetenskapliga utgåvor. Kritiker menade dock fortfarande att endast personer som verkligen kunde förstå den djupa innebörden i Austens böcker borde läsa dem. Efter att Memoirerna trycktes trycktes dock mycket mer kritik mot Austen. Det kom ut mer på två år än vad som hade kommit ut under de senaste 50 åren.

År 1913 tryckte William Austen-Leigh och Richard Arthur Austen-Leigh en familjebiografi. Den hade titeln: Jane Austen: Her Life and Letters-A Family Record. William och Arthur var båda en del av familjen Austen. Den byggde främst på familjehandlingar och brev. Den beskrivs av Austen-biografen Park Honan som "noggrann, stabil, pålitlig och ibland livlig och suggestiv". Författarna gick bort från den sentimentala tonen i Memoirerna. De gick dock inte mycket längre än till de familjejournaler och traditioner som de alltid haft. Därför erbjuder deras bok endast fakta. Den erbjuder inte mycket tolkning.

Kritik

Under senare delen av 1800-talet trycktes de första kritiska böckerna om Austens verk. År 1890 tryckte Godwin Smith Life of Jane Austen. Detta inledde en "ny fas i det kritiska arvet". Här började den "formella (officiella) kritiken". Man började fokusera på Austen som författare och analysera de sätt som gjorde hennes författarskap speciellt. Southam sade att det fanns mycket mer Austen-kritik runt 1780. Han sade också att recensionerna blev bättre. Han var dock bekymrad över den "vissa likformigheten" i dem:

Vi ser hur romanerna hyllas för sin elegans i formen och sin ytliga "finish", för realismen i den fiktiva världen, för mångfalden och vitaliteten (styrkan) hos karaktärerna, för sin genomgående humor och för sin milda och odogmatiska moral och dess obevekliga framförande. Romanerna uppskattas för sin "perfektion". Men den anses vara en smal perfektion, som uppnås inom ramen för den inhemska komedin.

Richard Simpson, Margaret Oliphant och Leslie Stephen var några av de bästa recensenterna. I en recension av Memoiren sade Simpson att Austen var en allvarlig men ironisk kritiker av det engelska samhället. Han inledde två tolkningsteman: att använda humor för att kritisera samhället och ironi som ett sätt att studera moralen. Han fortsatte Lewes jämförelse med Shakespeare och skrev att Austen:

började med att vara en ironisk kritiker; hon visade sitt omdöme ... inte genom direkt kritik, utan genom att indirekt imitera och överdriva fel hos sina modeller. ... Kritik, humor, ironi, domen inte av den som ger en dom utan av den mimiker som frågar samtidigt som han hånar, är hennes kännetecken.

Simpsons uppsats var inte särskilt känd. Den fick inte mycket inflytande förrän Lionel Trilling citerade den 1957. Margaret Oliphant var en annan viktig författare vars kritik av Austen inte fick något större inflytande. Hon beskrev Austen som "beväpnad med en 'fin ådra av feminin cynism', 'full av subtil kraft, skärpa, finess och självbehärskning (kontroll)', med en 'utsökt känsla' för det 'löjliga', 'ett fint stickande men ändå mjukt röstat förakt', vars verk är mycket 'lugna och kalla och skarpa'". Denna typ av kritik utvecklades inte fullt ut förrän på 1970-talet. Det var då som den feministiska litteraturkritiken började.

Austens verk hade funnits i tryck i USA sedan 1832. Det var dock först efter 1870 som amerikanerna började ta Austens verk på allvar. Som Southam säger, "för amerikanska litterära nationalister var Jane Austens kultiverade scen för blek, för begränsad, för raffinerad, för oheroisk". Austen var inte tillräckligt demokratisk för amerikanerna. Dessutom hade hennes böcker inte de frontier-teman som ofta framkom i amerikansk litteratur. Hur amerikanerna tänkte om Austen representerades i en diskussion mellan William Dean Howells och Mark Twain. Genom sina essäer bidrog Howells till att göra Austen mycket mer populär. Twain använde dock Austen för att argumentera mot den anglofila traditionen i Amerika. I sin bok Following the Equator beskrev Twain biblioteket på sitt fartyg: "Jane Austens böcker ... saknas i detta bibliotek. Bara denna enda utelämning skulle göra ett ganska bra bibliotek av ett bibliotek som inte hade en enda bok i det."

Janeiter

Encyclopædia Britannica ändrade sitt sätt att beskriva Austen när hon blev alltmer populär. I den åttonde upplagan (1854) kallades hon "en elegant romanförfattare". Den nionde upplagan (1875) hyllade henne som "en av de mest framstående (anmärkningsvärda) moderna brittiska romanförfattarna". Austens romaner började studeras på universiteten. Hennes verk började också komma fram i historier över den engelska romanen. De flesta människor tänkte fortfarande på henne som "kära moster Jane", det sätt på vilket hon först presenterades i Memoiren. Howells hade gjort denna bild av Austen berömd genom sina essäer i Harper's Magazine. Författaren och kritikern Leslie Stephen beskrev en mani för Austen som växte fram på 1880-talet som "Austenolatry". Det var först efter att Memoiren trycktes som läsarna började tycka om Austen som person. Fram till dess hade litterära eliter sagt att deras njutning av Austen visade hur smarta de var. Runt 1990-talet blev de dock bekymrade över hur populära Austens verk blev. De började kalla sig själva för janeiter. De ville visa att de var annorlunda än de människor som de ansåg inte förstod Austen ordentligt.

Den amerikanske författaren Henry James gillade Austen. En gång sa han att hon var lika stor som Shakespeare, Cervantes och Henry Fielding - "livets fina målare". Men James ansåg att Austen var en "omedveten" konstnär som var "instinktiv och charmig". År 1905 sade James att han inte gillade allmänhetens intresse för Austen. Han menade att det var mer än vad Austens "inneboende förtjänst (värde) och intresse" förtjänade. James sade att detta främst berodde på den "stela brisen från den kommersiella, ... den speciella bokhandelsandan". ... den grupp av förläggare, redaktörer, illustratörer, producenter av tidskrifternas trevliga struntprat; som har funnit sin 'kära', vår kära, allas kära, Jane ... till sitt materiella syfte, ... till vacker reproduktion i alla möjliga varianter av vad som kallas smakfullt, och i vad som verkar visa sig vara säljbart, form".

Reginald Farrer, en brittisk reseskribent, gillade inte den sentimentala bilden av "Aunt Jane". I stället ville han studera Austens skönlitteratur på ett nytt sätt. År 1917 publicerade han en lång essä i Quarterly Review. Jane Austen-forskaren A. Walton Litz kallade den den bästa enskilda introduktionen till hennes verk. Southam kallar den för en "janeitisk" pjäs utan dyrkan. Farrer hävdade att Jane Austen inte var omedveten (han höll inte med James). Han menade att hon var en författare med stor koncentration och en skarp kritiker av sitt samhälle. Han kallade henne "strålande och skoningslös", "saklig men ändå skoningslös", med "den stålsäkra kvaliteten, den obotliga strängheten i sitt omdöme". Farrer var en av de första kritiker som såg Austen som en subversiv författare.

Austenforskningen började lysa genom flera viktiga tidiga verk. Dessa verk bidrog till att Austen blev väl accepterad inom akademin. Det första var Oxford Shakespeare-forskaren Andrew Cecil Bradleys uppsats från 1911. Denna uppsats "betraktades (i stort sett) som startpunkten för det seriösa akademiska förhållningssättet till Jane Austen". Bradley påpekade Austens band till 1700-talskritikern och författaren Samuel Johnson. Han hävdade att hon var både moralist och humorist. Enligt Southam var detta argument "helt (helt) originellt". Bradley delade upp Austens verk i "tidiga" och "sena" romaner. Forskare delar fortfarande upp Austens verk på samma sätt som Bradley gjorde i dag. Den andra originella kritikern av Austen i början av 1900-talet var R. W. Chapman. Hans utgåva av Austens verk var den första vetenskapliga utgåvan av någon engelsk romanförfattares verk. Chapmans utgåva har legat till grund för alla utgåvor av Austens verk efter detta.

Efter Bradley och Chapman växte Austen-forskningen mycket snabbt under 1920-talet. Den brittiska författaren E. M. Forster pekade på Austens verk för sin idé om den "runda" karaktären. Det var i och med publiceringen 1939 av Mary Lascelles Jane Austen and Her Art - "den första fullskaliga historiska och vetenskapliga studien" av Austen - som den akademiska studien av hennes verk mognade. Lascelles inkluderade en kort essä om henne, en studie av de böcker som Austen läste och deras inflytande på hennes skrivande samt en studie av Austens stil och "narrativa konst". Lascelles ansåg att kritikerna före henne alla hade arbetat på ett sätt som var "så litet att läsaren inte ser hur de har kommit fram till sina slutsatser förrän han tålmodigt har hittat sin egen väg till dem". Hon ville studera alla Austens verk, stil och tekniker tillsammans. Kritiker efter Lascelles var överens om att hon studerade dem väl. Lascelles var intresserad av Austens koppling till Samuel Johnson och hennes önskan att diskutera moral genom skönlitteratur. I detta var hon mycket lik Bradley före henne. Men vid den här tiden började en del Austen-fans oroa sig för att hennes verk endast uppskattades av ett fåtal personer. De var rädda för att Austen endast kritiserades av akademiker. Detta var ett argument som fortsatte fram till början av det tjugoförsta århundradet.

Vid mitten av århundradet började revisionistiska åsikter bli populära och forskare började studera Austen mer skeptiskt. D. W. Harding, som tillfogade Farrer, skrev en uppsats med titeln "Regulated Hatred: An Aspect of the Work of Jane Austen". Han hävdade att Austen inte stödde samhällets seder och bruk och att hennes ironi inte var rolig utan bitter. Han hävdade också att Austen ville visa på bristerna i det samhälle hon skrev om. Genom att använda sig av ironi försökte Austen skydda sig själv som konstnär och person från det beteende och de sedvänjor hon ogillade. Nästan samtidigt tryckte den brittiske kritikern Q. D. Leavis "Critical Theory of Jane Austen's Writing" i Scrutiny i början av 1940-talet. Där hävdade Leavis att Austen var en professionell, inte en amatör (otränad) författare. Hardings och Leavis artiklar följdes av Jane Austen: Irony as Defense and Discovery (1952). Denna skrevs av Martin Mudrick, som såg Austen som ensam, defensiv och kritisk mot sitt samhälle. Han beskrev noggrant sambandet mellan Austens inställning till sin tids litteratur och hur hon använde ironi för att visa skillnaden mellan hur samhället var och hur hon trodde att det kunde vara. En viktig brittisk kritiker, F. R. Leavis, sade i The Great Tradition (1948) att Austen var en av de stora författarna av engelsk skönlitteratur. Ian Watt höll med och bidrog till att forma argumenten om romanens genre. De revisionistiska åsikterna och Leavis' ord bidrog till att Austen fick ett gott rykte bland akademiker. De höll med om att hon "kombinerade (satte samman) [Henry Fieldings och Samuel Richardsons] kvaliteter av innerlighet och ironi, realism och satir för att bilda en författare överlägsen (bättre än) båda".

Efter andra världskriget började man studera Austen djupare och på olika sätt. Många har studerat Austen som en politisk författare. Kritikern Gary Kelly förklarar: "Vissa ser henne som en politisk 'konservativ' eftersom hon verkar försvara den etablerade samhällsordningen. Andra ser henne som sympatiskt inställd till 'radikal' politik som utmanade den etablerade ordningen, särskilt i form av patriarkatet ... Vissa kritiker ser Austens romaner som ... komplexa, där hon kritiserar aspekter av den sociala ordningen men stöder stabilitet och en öppen klasshierarki." I Jane Austen and the War of Ideas (1975), som kanske är det viktigaste av dessa arbeten, hävdar Marilyn Butler att Austen i hög grad påverkades av de viktigaste moraliska och politiska argumenten i sin tid, och att hon hade en partisk, fast konservativ och kristen ståndpunkt i dessa argument. Alistair M. Duckworth i The Improvement of the Estate: A Study of Jane Austen's Novels (1971) hävdar att Austen använde begreppet "egendom" för att symbolisera allt som var viktigt med ... det engelska samhället, som borde bevaras (behållas), förbättras och föras vidare till kommande generationer. Som Rajeswari Rajan påpekar är "idén om en politisk Austen inte längre allvarligt ifrågasatt". De frågor som forskare nu studerar är bl.a. följande: "revolutionen, krig, nationalism, imperium, klass, 'förbättring' [av godset], prästerskapet, stad mot (mot) landsbygd, avskaffande, yrkena, kvinnlig frigörelse; om hennes politik var Tory, Whig eller radikal; om hon var konservativ eller revolutionär, eller om hon intog (behöll) en reformistisk position mellan dessa ytterligheter".

På 1970- och 1980-talen påverkades Austenstudierna av Sandra Gilbert och Susan Gubars The Madwoman in the Attic (1979). The Madwoman in the Attic utforskar 1800-talets kvinnliga engelska författares "explosiva ilska" under deras "dekorativa (korrekta) yta". Detta verk, tillsammans med annan feministisk kritik av Austen, har fått människor att se henne som en kvinnlig författare. Det intresse som dessa kritiker visade för Austen fick människor att upptäcka och studera andra kvinnliga författare på Austens tid. Även när Julia Prewitt Browns Jane Austen's Novels: Social Change and Literary Form (1979), Margaret Kirkhams Jane Austen: Feminism and Fiction (1983) och Claudia L. Johnsons Jane Austen: Women, Politics and the Novel (1988) trycktes, kunde forskarna inte längre hävda att Austen var fast "opolitisk, eller till och med ... 'konservativ'". Kirkham sade till exempel att Austens och Mary Wollstonecrafts tänkande var ganska lika. Hon kallade dem båda för "upplysningsfeminister". Johnson placerar också Austen i en politisk 1700-talstradition. Hon noterar dock det inflytande Austen fick från de politiska romaner från 1790-talet som skrevs av kvinnor.

I slutet av 1980-, 1990- och 2000-talet dominerade ideologisk, postkolonial och marxistisk kritik Austenstudierna. Edward Said, som skapade en häftig debatt, ägnade ett kapitel i sin bok Culture and Imperialism (1993) åt Mansfield Park och hävdade att "Antiguas" perifera ställning och frågan om slaveri visade att det koloniala förtrycket var ett outtalat antagande i det engelska samhället under det tidiga artonhundratalet. I Jane Austen and the Body: "The Picture of Health" (1992) undersökte John Wiltshire hur Austens karaktärer var upptagna av sjukdom och hälsa. Wiltshire tog upp aktuella teorier om "kroppen som sexualitet", och mer allmänt hur kulturen "skrivs in" i representationen av kroppen. Det har också skett en återgång till estetiska överväganden med D. A. Millers Jane Austen, or The Secret of Style (2003), som kopplar samman konstnärliga frågor med queerteori.