Ruhleben – brittiskt krigsfångläger nära Berlin under första världskriget

Ruhleben – fascinerande historia om det brittiska krigsfånglägret nära Berlin under första världskriget. Upptäck fångarnas vardag, kultur och minnesmärken.

Författare: Leandro Alegsa Skapandedatum: 17 september 2022 Senast uppdaterad: 8 februari 2026

Ruhleben P.O.W. Camp var ett läger nära Berlin i Tyskland där brittiska krigsfångar hölls i förvar under första världskriget. Ruhleben var då en by 10 kilometer väster om Berlin, men är numera en del av staden Berlin, i stadsdelen Ruhleben i stadsdelen Spandau. Lägret var ursprungligen en hästkapplöpningsbana.

Bakgrund

När kriget bröt ut i augusti 1914 greps och internerades många utländska medborgare och sjömän som befann sig i Tyskland. Kapplöpningsbanan i Ruhleben omvandlades snabbt till ett interneringsläger. De internerade var huvudsakligen brittiska civila och handelsflottans män som inte kunde deporteras eller omhändertas på annat sätt.

Organisation och vardag

Lägret förvaltades av tyska myndigheter, men mycket av den dagliga verksamheten organiserades av internerna själva. Omkring flera tusen män hölls i Ruhleben under olika perioder, och lägret inrymde bostäder, kök, sjukstuga, verkstäder och administrativa enheter uppbyggda inom det gamla travbanans område.

Fångarna organiserade egna kommittéer som ansvarade för boende, disciplin och utbildningsverksamhet. Undervisning i språk, matematik, naturvetenskap och praktiska ämnen gavs av interner med akademisk bakgrund. Det fanns också bibliotek, skriftutgivning och ett internt postväsen som hjälpte till att hålla samman gemenskapen.

Kultur och idrott

Trots svårigheterna utvecklades ett rikt föreningsliv. Internerna bildade teatergrupper, orkestrar och körer, och många föreställningar och konserter ordnades för att höja moralen. Tidningar och tidskrifter utgavs internt och fungerade som forum för nyheter, debatt och kultur.

Idrott spelade en särskilt viktig roll. Fotbollsmatcher och andra sportevenemang organiserades regelbundet, vilket gav både fysisk träning och social samhörighet. Sådana aktiviteter bidrog till att skapa rutiner och normer i en annars osäker vardag.

Hälsa och levnadsförhållanden

Levnadsförhållandena varierade över tid. Brist på vissa livsmedel, kalla vintrar och trängsel ledde till hälsoproblem, men lägret fanns också medicinskt omhändertagande genom både fångarnas egna vårdinsatser och tysk sjukvård. Dödsfall förekom och de avlidna begravdes i närliggande kyrkogårdar; minnesmärken och gravar påminner fortfarande om dem som avled under interneringen.

Befrielse och eftermäle

Efter vapenstilleståndet i november 1918 började repatrieringar och frigivningar. Många interner återvände hem under slutet av 1918 och början av 1919, antingen direkt eller via neutrala länder. Erfarenheterna från Ruhleben dokumenterades i memoarer, fotografier och tidningsreportage, och lägret har senare blivit föremål för historiska studier om civila interner under första världskriget.

Viktiga punkter

Ruhleben låg på en före detta kapplöpningsbana väster om Berlin och blev snabbt ett stort interneringsläger 1914–1918.
De flesta internerade var brittiska civila och handelsflottans män.
Trots svåra omständigheter utvecklades ett omfattande internt liv med utbildning, kultur och idrott.
Lägret lämnar ett arv i form av skildringar, gravplatser och historiska studier om livet som internerad under första världskriget.

Fångar

Fångarna (de som hölls där) kom från länder som kämpade mot Tyskland i kriget. De flesta av dem var britter. De befann sig i Tyskland när kriget bröt ut, och det var därför de togs till fånga (hölls fängslade). En del av dem var i Tyskland för att de bodde där, andra var på semester vid den tidpunkten. En del av dem var besättningsmedlemmar på civila fartyg som råkade befinna sig i tyska hamnar vid den tidpunkten eller som tillfångatogs till sjöss.

Det fanns cirka 5 500 fångar i lägret. De flesta av dem tillbringade alla fyra åren av första världskriget där. Det har skrivits böcker om hur det var att leva i lägret. Bland annat To Ruhleben - And Back av Geoffrey Pyke, som lyckades fly från lägret 1915.

Fångarna behandlades för det mesta ganska bra. Vakterna var tvungna att följa Genèvekonventionerna. Även om vissa personer tyckte att det var mycket svårt att hållas där, fann många andra massor av saker att göra för att hålla sig sysselsatta. Brev, böcker, sportutrustning och en tryckpress fick komma in i lägret och fångarna organiserade sin egen polisstyrka, tidning, bibliotek och postservice. Några av fångarna var unga människor som senare blev kända. Bland dem fanns den kanadensiske musikern Ernest MacMillan som senare blev dirigent för Torontos symfoniorkester. MacMillan hade varit på semester i Tyskland för att besöka Bayreuthfestivalen när kriget bröt ut. Charles Ellis och James Chadwick blev senare berömda vetenskapsmän. De använde sin tid i Ruhleben till att studera. De kunde bygga ett laboratorium och göra några experiment. Det fanns också berömda fotbollsspelare och idrottsmän.

Konsten i Ruhleben

Många musikaliska aktiviteter anordnades i lägret. Det fanns ett musiksällskap i Ruhleben. Ernest MacMillan var medlem och han gav konserter och föreläsningar. Tillsammans med kompositören och pianisten Benjamin Dale spelade han pianoduettversioner av alla Beethovens symfonier. Sällskapet gav en föreställning av Gilbert och Sullivans opera Mikado och en pantomimversion av Askungen. De hade inte musiken till Mikado, men någon hade librettot (texten) och fyra av musikerna skrev musiken utifrån vad de kunde komma ihåg. De skrev den för de instrument som fanns i lägret. Det fanns också en dramaförening i Ruhleben som satte upp föreställningar av Shakespeares Othello och Twelfth Night och Oscar Wildes The Importance of Being Earnest.

Sport i Ruhleben

Förutom musik och teater spelade även sport en stor roll i livet för fångarna i lägret. Bland fångarna fanns fyra personer som hade varit landslagsmän från England: Fred Spiksley, Fred Pentland, Samuel Wolstenholme och Steve Bloomer, en skotsk landslagsman, John Cameron, en tysk landslagsman Edwin Dutton och John Brearley, en gång i Everton och Tottenham Hotspur. Det fanns en Ruhleben Football Association. Ibland såg 1 000 fångar på en match. Cricket, rugby, tennis, golf och boxning var också populära.

Krigets slut

Fångarna var fria när kriget tog slut och många av dem fördes med fartyg tillbaka till Storbritannien.

Författare

Skapandedatum: 17 september 2022

Senast uppdaterad: 8 februari 2026

Sök med bokstav