Serengeti

Serengetis nationalpark

Geografi

Parken omfattar 14 763 km² gräsmarksslätter och savann samt flodskog och skogsmark. Parken ligger i norra delen av landet och gränsar i norr till den nationella gränsen mellan Tanzania och Kenya, där den är sammanhängande med Masai Mara National Reserve. Sydost om parken ligger Ngorongoro Conservation Area, sydväst om parken ligger Maswa Game Reserve, och vid de västra gränserna ligger Ikorongo och Grumeti Game Reserves, nordost om parken ligger Loliondo Game Control Area.

Få människor får bo i nationalparken. Undantag är parkens personal, forskare och personal från Frankfurt Zoological Society samt personal på de olika logerna och hotellen. Den viktigaste bosättningen ligger i Seronera.

Parken har tre regioner:

• Serengeti-slätterna: den ändlösa, nästan trädlösa gräsmarken i söder. Det är här som gnuerna förökar sig, eftersom de vistas på slätterna från december till maj. Andra hovdjur - zebra, gasell, impala, hjortdjur, topi, buffel, vattenbock - förekommer också i stora mängder under den våta säsongen. Kopjes är granithögar som är mycket vanliga i regionen, och de är utmärkta observationsplatser för rovdjur och en tillflyktsort för hyrax och pyton.
• Västra korridoren: Den "svarta bomullsjorden" (egentligen svart lera) täcker den sumpiga savannen i denna region. Grumeti-floden är hemvist för enorma nilkrokodiler, colobusapor och krigsörnen. Migrationen passerar här mellan maj och juli.
• Norra Serengeti: Landskapet domineras av öppna skogsmarker och kullar, från Seronera i söder till Mara-floden i Kenya. Förutom de vandrande gnuerna och zebrorna (som förekommer från juli till augusti och i november) är den buskiga savannen den bästa platsen för att hitta elefanter, giraffer och dik dik dik.

Vilda djur

Förutom vandringen av hovdjur har parken ett gott bestånd av andra vilda djur, särskilt de fem stora djuren:

• Lejon: Serengeti tros hysa den största populationen av lejon i Afrika, delvis på grund av det stora antalet bytesdjur. För närvarande lever mer än 3 000 lejon i detta ekosystem.
• Afrikansk leopard: Dessa tillbakadragna rovdjur ses ofta i Seronera-regionen, men finns i hela nationalparken med en nuvarande population på cirka 1 000 djur.
• Afrikansk elefant: hjordarna håller på att återhämta sig från den låga populationen på 1980-talet, som orsakades av tjuvjakt, och finns främst i parkens norra delar.
• Svart noshörning: främst runt kopjes i mitten av parken, mycket få exemplar finns kvar på grund av den omfattande tjuvjakten. Individer från Masai Mara-reservatet korsar parkens gräns och kommer ibland in i Serengeti från den norra delen.
• Afrikansk buffel: fortfarande rikligt förekommande och i gott antal, men antalet har minskat något på grund av sjukdomar.

Parken hyser också många andra arter, bland annat geparden, Thomsons och Grants gasell, topi, eland, vattenbock, hyena, babian, impala, afrikansk vildhund och giraff. Parken har också omkring 500 fågelarter, bland annat struts, sekreterare, koritrappa, krönt trana, maraboustork, krigsörn, kärleksfåglar och många arter av gamar.

En impala i parken, mars 2011

Ngorongoro Conservation Area

Ngorongoro är kaldera av en stor utdöd vulkan som är en del av Serengetiområdet.

Ngorongoro Conservation Area (NCA) är ett UNESCO-världsarv 180 km väster om Arusha i området Crater Highlands i Tanzania.

Ngorongorokratern

Ngorongorokratern, en stor vulkanisk caldera, är det viktigaste inslaget i NCA. Kratern, som bildades när en gigantisk vulkan exploderade och kollapsade på sig själv för två till tre miljoner år sedan, är 610 m djup och dess botten täcker 260 km².

Den ursprungliga vulkanens höjd uppskattas till mellan 4500 och 5800 meter.

Även om kratern betraktas som "ett naturligt hägn" för en mycket stor variation av vilda djur, lämnar upp till 20 % eller mer av gnuerna (Connochaetes taurinus) och hälften av zebrorna (Equus burchelli) kratern under den våta säsongen. Ngorongoro-lejonen är mycket inavlade och många genetiska problem har förts vidare från generation till generation. Detta beror på de mycket få nya blodslinjer som kommer in i den lokala genpoolen, eftersom få migrerande lejonhannar kommer in i kratern utifrån. De som kommer in i kratern kan ofta inte bidra till genpoolen. Kraterns lejonhannar kan på grund av sin stora storlek (resultatet av en riklig födokälla) lätt fördriva konkurrenter utifrån.

Djurpopulationerna i kratern omfattar de flesta arter i Östafrika, men det finns inga impalor (Aepyceros melampus), giraffer (Giraffa camelopardalis) eller krokodiler (Crocodylus niloticus).

Kraterhöjden på den sida som vetter mot de östliga passadvindarna får 800-1200 mm regn per år och är till stor del täckt av montanskog, medan den mindre branta västväggen bara får 400-600 mm; denna sida är gräsmark och buskmark med Euphorbia bussei träd. Kraterbotten är mestadels öppen gräsmark med två små skogsområden som domineras av Acacia xanthophloea.

Munge Stream dränerar Olmoti-kratern i norr och är den viktigaste vattenkällan som rinner ut i den säsongsbundna saltsjön i kraterns mitt. Sjön är känd under två namn: Makat som Maasai kallade den, vilket betyder salt, och Magadi. Lerai Stream dränerar de fuktiga skogarna söder om kratern och matar Lerai Forest på kraterbotten - när det regnar tillräckligt mycket dräneras Lerai också i Lake Magadi. Om lodgerna och NCA:s huvudkontor tar ut vatten minskar mängden vatten som kommer in i Lerai med cirka 25 %.

Den andra stora vattenkällan i kratern är Ngoitokitok-källan nära den östra kraterväggen. Här finns en picknickplats som är öppen för turister och ett enormt träsk som matas av källan, och området bebos av flodhästar, elefanter, lejon och många andra. Många andra små källor finns runt kraterns botten, och dessa är viktiga vattenförsörjningar för djuren och de lokala masaierna, särskilt i tider av torka.

Förutom hjordar av zebror, gaseller och gnuer är kratern hemvist för "Big Five Game" (noshörning, lejon, leopard, elefant och buffel). Kratern är värd för nästan alla enskilda arter av vilda djur i Östafrika, med uppskattningsvis 25 000 djur i kratern.

Efter rekommendationerna från en kommitté av forskare efter torkan 2000 genomfördes ett ekologiskt bränningsprogram i kratern, vilket innebär årliga eller halvårsvisa kontrollerade bränningar av upp till 20 % av gräsmarkerna. Maasai får nu beta sin boskap i kratern, men måste gå in och ut dagligen.

Olduvai Gorge

Naturskyddsområdet skyddar också Olduvai Gorge, som ligger på slättbygden. Den anses vara mänsklighetens säte efter upptäckten av de tidigaste kända exemplaren av människosläktet Homo habilis och tidiga hominidae, såsom Paranthropus boisei.

Olduvaiklyftan eller Oldupaiklyftan är en brant ravin i den stora gravsänkan som sträcker sig längs östra Afrika. Olduvai ligger i de östra Serengeti-slätterna i norra Tanzania och är cirka 30 mil lång. Den ligger i regnskuggan av Ngorongoros högland och är den torraste delen av regionen.

Det är en av de viktigaste förhistoriska platserna i världen. Forskningen där har i hög grad utvecklat vår förståelse av människans tidiga utveckling. Mary och Louis Leakey var pionjärer i utgrävningsarbetet där på 1950-talet. Det fortsätter fortfarande i dag av deras familj. Under pleistocen var platsen en stor sjö vars stränder täcktes av successiva avlagringar av vulkanisk aska. För cirka 500 000 år sedan ledde seismisk aktivitet till att en närliggande bäck avleddes och började skära ner i sedimenten, vilket avslöjade sju huvudlager i ravinens väggar.

Olduvai Gorge, februari 2006