Dennis Brain

Tidiga år

Dennis Brain föddes i London den 17 maj 1921. Flera i hans familj var hornspelare, bland annat hans far Aubrey, hans farfar Alfred Edwin Brain Sr och hans farbror Alfred Edwin Brain Jr. Hans mor Marion var sångerska och hade sjungit på Covent Garden. Han hade en sex år äldre bror Leonard som skulle bli en utmärkt oboist.

Dennis började lära sig piano. Han spelade också horn i skolans kadettband vid Richmond Hill Preparatory School. Därifrån skickades han till St Paul's School i Kensington där han sjöng i kören och spelade pianosolon vid konserter. År 1936 lämnade han skolan och fick ett stipendium till Royal Academy of Music där han lärde sig horn med sin far samt piano och från 1938 även orgel. Han lärde sig mycket av sin orgellärare G.D. Cunningham som hade lärt sin farbror Alfred pianot cirka 40 år tidigare.

Dennis första professionella konsert var i Queen's Hall 1938 då han spelade Bachs Brandenburgkonsert nr 1 tillsammans med sin far (det finns viktiga solopartier för två horn i denna musik). Snart spelade han på andra konserter och gjorde grammofoninspelningar.

Krigsåren

Utbrottet av andra världskriget 1939 avbröt hans sista studieår. Alla teater- och konsertsalar var stängda. Han lyckades få ett jobb som första hornist i RAF Central Band i Uxbridge i nordvästra London. Dennis var alltid en mycket vänlig person som kom bra överens med alla. De äldre spelarna i bandet kanske inte gillade att en 17-årig pojke fick ett jobb som solist, men alla insåg att han hade exceptionella färdigheter. Han spelade på konserter när det var möjligt. Det fanns lunchkonserter i National Gallery under kriget, och han spelade ofta på dessa. Han började bli berömd. Han träffade Benjamin Britten och han övertalade honom att komponera sin Serenad för tenor, horn och stråkar. Han framförde den 1943 tillsammans med tenoren Peter Pears och de spelade in den för Decca 1944. Han turnerade i USA med RAF-orkestern. Flera dirigenter hörde honom och ville att Brain skulle ingå i deras orkester.

Efter kriget

År 1945 var Brain den mest kända hornspelaren i England. Han var fortfarande bara 24 år gammal. Hans far skadade sig i ett fall och kunde inte spela så mycket. Dennis tog över en del av hans arbete. Efter kriget bildades två nya orkestrar i London: Philharmonia och Royal Philharmonic Orchestra. Brain blev förste hornist i båda. Senare lämnade han Royal Philharmonic Orchestra eftersom han inte hade tid.

Brain spelade mycket kammarmusik och bildade en blåsarkvintett tillsammans med sin bror 1946. Gruppen blev större och turnerade i Tyskland, Italien och Österrike. Brain startade också en trio med pianisten Wilfrid Parry och violinisten Jean Pougnet. Trion turnerade i Skottland två gånger och det fanns planer på en turné i Australien vintern 1957.

I november 1953 spelade Brain in Mozarts hornkonserter nr 1-4 för EMI med Philharmonia Orchestra och Karajan som dirigent. Han fortsatte att spela orgel (hans lärare hade hoppats att han skulle bli organist) och i juli 1954, återigen under ledning av Karajan, spelade Brain orgelpartiet i en inspelning av påsksången från Pietro Mascagnis Cavalleria rusticana.

År 1955 blev Brain känd för miljontals människor när han presenterade radioprogrammet The Early Horn.

Brain hade ett gott sinne för humor. Bland de många konserter han spelade på fanns en musikfestival 1956 som firade Gerard Hoffnung, konstnären som hade tecknat många teckningar om musik. Dennis spelade en hornkonsert av Leopold Mozart genom att blåsa genom gummislangar. Han klippte av slangen till den längd han behövde med en trädgårdssax så att den var perfekt stämd.

Brain var känd för att vara slarvig. Det horn han spelade på i många år hade många bucklor på grund av att han hela tiden slog eller tappade det. Benjamin Britten gav honom ett andra exemplar av musiken till ett nytt verk som han hade skrivit. På insidan skrev han: "Till Dennis - om han skulle förlora den andra". Hans alexanderhorn skadades svårt i hans dödliga krasch. Normalt skulle det ha kastats, men det räddades och restaurerades av Paxmans of London och kan ses i Royal Academy of Music's gratis museum.

Nya verk

Brain bad ofta kompositörer att skriva nya verk som han kunde framföra. Många kompositörer skrev för honom utan att ens bli tillfrågade. Bland dem fanns Benjamin Britten Serenade for Tenor, Horn and Strings, Canticle III, Malcolm Arnold Horn Concerto No. 2, Paul Hindemith Concerto for Horn and Orchestra, York Bowen Concerto for Horn, Strings and Timpani, Peter Racine Fricker Horn Sonata (Dennis gick i skolan med Peter), Gordon Jacob Concerto for Horn and String Orchestra, Mátyás Seiber Notturno för horn och stråkar, Humphrey Searle Aubade för horn och stråkar, Ernest Tomlinson Rhapsody and Rondo for Horn and Orchestra, Romance and Rondo for Horn and Orchestra, Lennox Berkeley Trio for Horn, Violin and Piano och Elisabeth Lutyens.

Brain gjorde också Richard Strauss två hornkonserter mycket populära. Han var den andra som framförde hornkonsert nr 2 offentligt 1948.

Hans hobby: bilkörning

Förutom hornen hade Dennis en stor passion: han älskade bilar. Vid orkesterrepetitioner hade han ofta en biltidning på notstället i stället för sin musik (han kunde ändå musiken ur minnet). Hans första bil var en öppen Morris 8 med två säten. Under kriget delade han den med sin bror för att köra från Uxbridge till London. Senare hade han flera bilar. När en bil inte fungerade köpte han en ny i stället för att reparera den. Han älskade att köra bil och körde ofta hela vägen hem efter en konsert, även om det var flera hundra mil. Elisabeth Schwarzkopf lät honom köra sin enorma Hudson-salongbil över Gotthardpasset i Schweiz när det officiellt var stängt på grund av tung snö. Vid ett annat tillfälle lät Herbert von Karajan honom köra sin Mercedes 300SL. En gång köpte han en mycket sällsynt 12-cylindrig Lagonda från 1939, men han kraschade den snart och den kunde inte repareras. Andra bilar var bland annat en Citroen och en grön TR2 sportbil.

Den 31 augusti 1957 var Dennis på Edinburgh Festival och spelade en konsert i Usher Hall. Philharmonia Orchestra spelade Tjajkovskijs sjätte symfoni, Pathétique, med dirigenten Eugene Ormandy. Ovanligt nog den dagen verkade han trött och Ormandy sa till honom att han borde vila mer. Men Dennis hade en inspelningssession nästa morgon i London, så efter konserten satte han sig i sin bil (sin TR2), lade hornet på baksätet och begav sig iväg på den 380 mil långa resan hemåt.

Klockan var ungefär sex på morgonen nästa morgon när han befann sig nära London. Det regnade kraftigt och han befann sig på A1 vid Barnet bypass. Enligt vittnen körde han mycket snabbt när han kom till en kurva, bilen lämnade vägen, vände och kraschade in i ett träd. Bilen var ett fullständigt vrak. Dennis var död. Han var 36 år gammal. Han begravdes på Hampstead Cemetery i London.

När Dennis spelade på sitt horn lät det lätt och obehindrat. Det hade en extraordinär lyrisk skönhet och var alltid otroligt musikaliskt. Han var en mycket känslig spelare som lyssnade mycket noga på de andra spelarna och smälte in i dem. Till en början spelade han ett franskt instrument, ett Raoux-kolvventilhorn, liknande det som hans far använde. Denna typ av instrument har en härligt mjuk ton, men var mindre kraftfull än de tysktillverkade instrument som hade blivit populära sedan 1920-talet. År 1951 bytte han till ett enkelt B♭-instrument tillverkat av Alexander, som inte var lika brett som de vanliga tyska instrumenten, men som ändå behöll det lättare ljudet från franska horn.

Dennis hade gjort hornet mycket populärt som instrument, inte bara genom sina konserter och inspelningar utan också genom radion. Han spelade svår musik som andra hornister inte kunde spela. Hans Mozart-inspelningar inspirerade Flanders och Swanns Ill Wind och hans klassiska spel. Hans plötsliga död bidrog till den musikaliska legenden.