Handböckerna
En mycket liten orgel kan ha endast en manual (klaviatur). De flesta orglar har minst två. I engelska och amerikanska orglar är den nedre manualen den viktigaste och kallas den stora manualen. Den övre manualen kallas Swell eftersom den driver pipor som befinner sig i en "swellbox" som har luckor som kan öppnas eller stängas. Detta gör att musiken blir högre eller tystare (crescendo eller diminuendo). Organisten driver svälllådan med en pedal som svänger (gungar fram och tillbaka). Den sitter i mitten precis ovanför pedalbordet. På gamla engelska orglar manövreras svälllådan med en spak på sidan. Denna är ganska svår att använda. De flesta av dessa har nu ersatts av centrala svälllådor.
Om det finns en tredje handbok kallas den för Choir i engelskspråkiga länder. Ursprungligen kallade engelsmännen dem "chair organs" eftersom de var ett separat instrument. Organisten var tvungen att vända sig om och titta åt andra hållet för att spela på den. Man tror att ordet "chair" gradvis ändrades till "choir" eftersom den ofta användes för att ackompanjera kören. I tyska orglar kallades den tredje manualen för "Positiv". Namnet "Rückpositiv" ("ryggpositiv") användes eftersom piporna stod bakom organistens rygg när han/hon satt med ansiktet mot huvudorgeln. Dessa började bli populära igen bland orgelbyggare på 1950-talet när man ansåg att den romantiska orgeln inte var lämplig för gammal musik, och en del orgelbyggare började använda barockprinciper igen så att musiken från kompositörer som Bach kunde låta som den brukade. Körmanualen är närmast spelaren, den stora manualen är i mitten och svellen är längst bort. Choir eller Positiv innehåller ofta mjuka register som är lämpliga för att ackompanjera kören. På franska orglar från slutet av 1800-talet och framåt är de tre manualerna arrangerade annorlunda: den stora manualen ("Grande Orgue") ligger närmast spelaren, "Positif" är den mellersta manualen och är som en mindre version av den stora manualen, och Swell ("Recit") är den översta manualen. Detta gör det lätt för organisten att bygga upp musiken och gradvis bli högre genom att börja i toppen och gradvis komma ner.
Den fjärde manualen kallas Solo, eftersom de register som finns på denna manual används för att spela melodin som solo. Den här manualen ligger ännu längre bort från spelaren än Swell. Stora katedralorglar har vanligtvis fyra manualer. Solo kommer förmodligen att ha ett mycket högt register som verkligen kallas "Tuba" eller "Tuba Mirabilis".
Om det finns en femte manual kan den kallas Echo eftersom den har mycket tysta stopp som ekar. Alternativt, särskilt på amerikanska orglar, kan det vara en Bombarde. Bombarde har vanligtvis höga, djärva rörspel, inklusive register som kallas "Bombarde". Till exempel kan en statstrumpet eller en påvlig trumpet placeras på denna manual, som kan höras över alla andra register som spelar. Bombarde är lånat från franska orglar där det är ett standardregister på nästan alla manualer och pedaler. Att ha en Bombarde-manual är något av en lyx för en organist. Den finns till exempel på orgeln i Westminster Abbey.
Det är ytterst ovanligt att ha mer än fem manualer, men i Amerika finns det några mycket stora orglar. Wanamaker-orgeln i Macy's Store i Philadelphia har sex manualer. Världens största orgel finns i Atlantic City Convention Hall. Den har sju manualer och över 33 000 pipor. Världens största orgel fungerar dock inte eftersom det skulle vara för dyrt att driva den.
Användning av handböckerna
Att ha två eller tre manualer gör det möjligt att snabbt byta ljud under ett stycke. Spelaren kan också spela på två manualer samtidigt: en med vänster hand och en med höger hand. Detta är särskilt användbart för att göra en melodi högre än ackompanjemanget (på ett piano kan detta göras genom att trycka hårdare). Manualerna kan också kopplas ihop, till exempel, om man drar ut "Swell to Great"-stoppet kommer alla ljud från Swell att komma ut på Great också. På en orgel med mekanisk aktion kommer tangenterna i Swell att ses "spela av sig själva" som en pianola, men på en del äldre orglar kan det vara hårt arbete för organistens fingrar när manualerna är kopplade eftersom det gör trakten mycket tung.
Pedalerna
Noterna på pedalerna är ordnade som noterna på ett tangentbord, men de är uppenbarligen mycket större. Spelaren måste lära sig att spela efter känsla, annars måste han ägna all sin tid åt att titta på sina fötter. Han spelar varje ton antingen med tån eller hälen och antingen på fotens insida eller utsida. Den amerikanska och brittiska standardorgeln har 30 toner, vilket ger ett omfång på nästan 21 ⁄2 oktaver (C till F, eller ibland C till G: 32 toner). De är inte helt i en rak linje utan breder ut sig lite för att göra det lättare att spela (det kallas en "strålande, konkav pedalbord"). I tyska och franska orglar och orglar byggda före 1920 är pedalbordet rakt utan någon fläktkurva. Många organister anser att detta gör den svårare att spela. Organister behöver ett par bra skor: skor som har bra smala klackar och helst spetsiga tår. Sulorna måste vara ganska hala, men inte för mycket, så att spelaren kan glida med foten från en pedal till en annan. Organister brukar vilja behålla ett par skor som de bara bär när de spelar orgel, så att sulorna inte får grus eller smuts från gatan.
Stoppsatser
Spelarna på ett orgelspel ger olika ljud, som instrumenten i en orkester, och har namn som talar om för organisten vilken typ av ljud de ger upphov till. Spelarna finns vanligtvis till vänster och höger om organisten och de dras ut ("drawstops" eller "pulls" eftersom de "dras", dvs. dras). Vissa orglar har "tabregister" eller "rockerregister" som finns framför spelaren och kan vridas framåt och bakåt för att sätta på/av.
Orgelns register kan delas in i familjer.
Chorus-stoppen är grundstegen, de grundläggande som är bra för att bygga upp det stora, solida ljudet. En diapason eller principal är ett körregister.
Flöjtstämmorna låter som flöjter i en orkester. De är mildare än diapasonerna och låter bra för mycket snabb och lätt musik.
Rörbladen är register som oboe, klarinett, trumpet, fagotto och trombon. Varje rör har ett rörblad inuti. Deras ljud är mycket starkt och nasalt (som att tala genom näsan).
Strängarna är tysta stopp som låter som stränginstrument. Det är register som violon och gamba.
Det finns ett annat sätt att gruppera hållplatserna. Varje hållplats har ett nummer under namnet. Numret kan vara 16, 8, 4, 2, 1 eller till och med 2 2/3 eller 1 3/5. Om siffran är 8 kallas detta för ett "eight foot stop". Detta är den normala tonhöjden: tonen kommer att låta som den är skriven, t.ex. när du spelar C i mellersta C kommer ljudet att vara C i mellersta C. Ett 4-fotsslag kommer att låta en oktav högre än vad som är skrivet, ett 2-fotsslag kommer att låta två oktaver högre. Ett 16-fotsregister kommer att låta en oktav lägre än ett 8-fotsregister. 8 fot är alltså den normala tonhöjden, och de andra läggs till för att ge ett större, ljusare ljud. 16-fotsregister är normala i pedalstämmor.
Mutationsregister är register där en ton inte låter ett helt antal oktaver över den normala tonhöjden. Exempel är Tierce 1 3/5 (som låter två oktaver och en tredjedel över) och Nazard eller Twelfth 2 2/3 (en oktav och en kvint).
Användning av stopparna
En organist måste lära sig vilka kombinationer av register som låter bra tillsammans och hur man balanserar dem väl. Varje orgel är annorlunda och har sin egen karaktär.
Den kombination av register som en organist väljer för ett visst musikstycke kallas "registrering". Förteckningen över alla register som en viss orgel har kallas "specifikation". Specifikationen för en orgel visar namnen på registren för var och en av manualerna och för pedalerna samt en förteckning över kopplingar.
Orglar har också knappar som kallas "kolvar" och som hjälper till att ändra registreringen mitt under ett stycke. Det finns "tåkolvar" som manövreras med fötterna och "tumme-kolvar" som är placerade precis under varje manual så att de kan tryckas med tummen medan fingrarna fortsätter att spela. Stora orglar har ofta "allmänna kolvar" som ändrar vilken kombination av register som helst över hela orgeln. Dessa är ofta datoriserade så att spelarna kan ställa in dem på olika sätt beroende på vilken musik de ska spela. Om flera spelare regelbundet använder instrumentet kan de ha var sin personliga inställning för kolvarna som de kan låsa så att ingen annan kan ändra dem.
Rören
Varje stopp styr en rad pipor, som kallas en "rang". Varje rang ger upphov till olika ljud (en rad för diapasonljudet, en annan rad för flöjtljudet, en annan för trumpetljudet och så vidare). Med hjälp av stopparna styrs luftflödet genom leden. Vissa register kan styra mer än en rang. Till exempel har ett Mixturregister med tre led 182 pipor (3 led med 61 pipor vardera) och i vissa orglar är Celeste ett register med två led. Celestepiporna är stämda något skarpare än resten av orgeln så att när de spelas tillsammans med ett annat tyst register, t.ex. salicional, blir det en behaglig pulserande takt eftersom två pipor är något ojämnt stämda med varandra. Orgelpipor är normalt tillverkade av metall eller trä. Orgelpipor av metall av hög kvalitet innehåller vanligtvis 75 procent tenn eller mer, och resten är bly. Piporna placeras på vindkistor inuti en "orgellåda" i ett särskilt rum som kallas orgelkammare. En vindkista är en lådliknande anordning som innehåller pallar som öppnas och stängs för att släppa in luft till en pipa så att den låter. Pallarna drivs av dragtrådar och rullar när det gäller ett spårinstrument, men de kan också drivas av pneumatik eller direkt elektrisk kraft med hjälp av magneter.
Det pumpas alltid in luft i vindkistan när orgeln är igång. På den tiden före elektriciteten var någon (en orgelblåsare) tvungen att pumpa in luften i vindskåpet med hjälp av bälgar. Detta var ett hårt arbete. Stora orglar behövde mer än en orgelblåsare för att utföra detta arbete.
