Orgel | klaviaturinstrument där ljudet skapas av luft som blåser genom pipor

Hur ett organ fungerar

En beskrivning av organet

I en piporgel skapas musikaliska toner genom att blåsa luft genom pipor. Varje orgel måste ha pipor, något för att blåsa luften och ett sätt att kontrollera vilka pipor som spelas.

Rören är tillverkade av metall eller trä. De står uppradade i rader i "orgelhuset", som kan vara lika stort som ett rum. Metallpiporna är runda rör. De kan vara tillverkade av olika typer av metall, men den vanligaste typen är en legering (eller blandning av metaller) av tenn och bly som kallas "fläckig metall" eftersom den har runda glänsande fläckar. Denna legering gör att rören låter bra eftersom det hårdare tennet ger klarhet och definition medan det mjukare blyet ger tonal värme. Mycket små pipor kan ibland vara gjorda av silver, som flöjter. Vissa orglar har också några pipor gjorda av mässing som låter som trumpeter. De flesta orglar har många träpipor. Träpiporna har fyra platta sidor och ger ett annat ljud än de "fläckiga metallpiporna". De brukar inte synas; de står prydligt uppradade bakom de stora metallpiporna på orgelns framsida som ibland är målade med färger och mönster. Alla pipor måste tillverkas med en ände som smalnar av i botten där luften blåser in.

Varje pipa kan bara spela en ton som beror på dess storlek. De små piporna spelar höga toner och de stora piporna spelar låga toner. Varje pipa har sitt eget speciella ljud som beror på vilket material den är tillverkad av (trä, mässing eller metall) och på pipans form. Piporna är ordnade i "led" så att alla pipor av samma form och material kan styras för att spela en melodi tillsammans, utan alla andra.

För att blåsa luft genom orgeln finns det lådor som kallas "vindkistor". När organisten spelar kan han/hon se en liten mätare som visar om det finns tillräckligt med luft. Vindkistorna kan hållas fulla på två sätt. Det gammaldags sättet är att ha en enorm uppsättning "bälgar" (se bilden) som pumpas upp och ner av en person som använder ett stort handtag. Detta suger in luft och fyller vindkistan. Att pumpa bälgarna i en stor piporgel är ett tungt arbete. Därför har de flesta orglar numera en elmotor och en stor fläkt som fyller vindkistan.

Organisten använder tangentbord som på ett piano för att spela på orgeln. En liten orgel kan ha bara ett tangentbord, men många orglar har två tangenter och en mycket stor orgel kan till och med ha fem tangenter. Organister kallar dem inte för tangentbord utan för manualer. En organist talar om "en orgel med fyra manualer" (vilket betyder att det är en stor orgel). Manualerna är placerade på orgelns "spelbord" och organisten sitter på en bänk framför spelbordet för att spela. Förutom manualerna finns det två andra viktiga delar av konsolen. Det finns en uppsättning långa träpedaler som organisten kan spela på med fötterna. Varje pedal spelar en annan ton.

På vardera sidan av handböckerna finns det rader av "stopp" som ser ut som knoppar. Dessa stopp kan dras ut eller skjutas in. När ett stopp dras ut aktiveras vissa uppsättningar rör. Organisten kan välja om han eller hon vill spela på högljudda eller mjuka pipor, flöjtsjungande pipor eller brassiga pipor, söta pipor eller hårt klingande pipor. När organisten spelar behöver han/hon inte bara tänka på de rätta tonerna. Han/hon måste också tänka på vilken sorts "röst" orgeln ska spela med. Han/hon kan spela ihop olika piporegister genom att dra ut flera register. Vissa pipor, vanligtvis de största dekorerade piporna längst fram i orgeln, används endast för den storslagnaste musiken. Enligt traditionen är dessa pipor symbolen för "Guds röst".

När organisten trycker på tangenterna i orgeln kommer ljudet från luften som blåser genom piporna. Detta beror på att en ventil (en öppning med en enkelriktad dörr) öppnas för att släppa in luften i pipan och stängs igen när organisten slutar att trycka på den tangenten. Detta kan ske på flera olika sätt. Traditionella orglar har vad som kallas en "trackeraction". Spåren är tunna trästänger och trådar som rör sig fram och tillbaka och öppnar och stänger alla ventiler. De drivs av spakar under klaviaturen. En orgel med trackeraction måste ha konsolen alldeles i närheten av orgeln, vanligtvis under de stora frontpiporna.

En modernare utveckling var att ha en "pneumatisk rörmekanik", där spelbordet kunde stå långt från orgeln men vara anslutet till den med rör genom vilka luft kunde tryckas för att öppna ventilerna. I de modernaste piporgelerna är manualen ansluten till orgelpiporna med hjälp av elektriska ledningar. Kraften för att öppna och stänga ventilerna styrs av elektromagnetiska brytare. Spelbordet behöver inte vara nära orgeln. Detta gör det möjligt för organisten att sitta på en plats där han/hon har god kontakt med människorna i kyrkan eller med andra musiker.

 
Den fyrmanualiga orgelspelaren i St Mary Redcliff, Bristol, England. Orgeln byggdes av Harrison and Harrison 1912.  


Rören i Jakobskyrkan i Utrecht  


Bälgen i Buchard Church Orgel Tyskland  

Tekniska detaljer

Handböckerna

En mycket liten orgel kan ha endast en manual (klaviatur). De flesta orglar har minst två. I engelska och amerikanska orglar är den nedre manualen den viktigaste och kallas den stora manualen. Den övre manualen kallas Swell eftersom den driver pipor som befinner sig i en "swellbox" som har luckor som kan öppnas eller stängas. Detta gör att musiken blir högre eller tystare (crescendo eller diminuendo). Organisten driver svälllådan med en pedal som svänger (gungar fram och tillbaka). Den sitter i mitten precis ovanför pedalbordet. På gamla engelska orglar manövreras svälllådan med en spak på sidan. Denna är ganska svår att använda. De flesta av dessa har nu ersatts av centrala svälllådor.

Om det finns en tredje handbok kallas den för Choir i engelskspråkiga länder. Ursprungligen kallade engelsmännen dem "chair organs" eftersom de var ett separat instrument. Organisten var tvungen att vända sig om och titta åt andra hållet för att spela på den. Man tror att ordet "chair" gradvis ändrades till "choir" eftersom den ofta användes för att ackompanjera kören. I tyska orglar kallades den tredje manualen för "Positiv". Namnet "Rückpositiv" ("ryggpositiv") användes eftersom piporna stod bakom organistens rygg när han/hon satt med ansiktet mot huvudorgeln. Dessa började bli populära igen bland orgelbyggare på 1950-talet när man ansåg att den romantiska orgeln inte var lämplig för gammal musik, och en del orgelbyggare började använda barockprinciper igen så att musiken från kompositörer som Bach kunde låta som den brukade. Körmanualen är närmast spelaren, den stora manualen är i mitten och svellen är längst bort. Choir eller Positiv innehåller ofta mjuka register som är lämpliga för att ackompanjera kören. På franska orglar från slutet av 1800-talet och framåt är de tre manualerna arrangerade annorlunda: den stora manualen ("Grande Orgue") ligger närmast spelaren, "Positif" är den mellersta manualen och är som en mindre version av den stora manualen, och Swell ("Recit") är den översta manualen. Detta gör det lätt för organisten att bygga upp musiken och gradvis bli högre genom att börja i toppen och gradvis komma ner.

Den fjärde manualen kallas Solo, eftersom de register som finns på denna manual används för att spela melodin som solo. Den här manualen ligger ännu längre bort från spelaren än Swell. Stora katedralorglar har vanligtvis fyra manualer. Solo kommer förmodligen att ha ett mycket högt register som verkligen kallas "Tuba" eller "Tuba Mirabilis".

Om det finns en femte manual kan den kallas Echo eftersom den har mycket tysta stopp som ekar. Alternativt, särskilt på amerikanska orglar, kan det vara en Bombarde. Bombarde har vanligtvis höga, djärva rörspel, inklusive register som kallas "Bombarde". Till exempel kan en statstrumpet eller en påvlig trumpet placeras på denna manual, som kan höras över alla andra register som spelar. Bombarde är lånat från franska orglar där det är ett standardregister på nästan alla manualer och pedaler. Att ha en Bombarde-manual är något av en lyx för en organist. Den finns till exempel på orgeln i Westminster Abbey.

Det är ytterst ovanligt att ha mer än fem manualer, men i Amerika finns det några mycket stora orglar. Wanamaker-orgeln i Macy's Store i Philadelphia har sex manualer. Världens största orgel finns i Atlantic City Convention Hall. Den har sju manualer och över 33 000 pipor. Världens största orgel fungerar dock inte eftersom det skulle vara för dyrt att driva den.

Användning av handböckerna

Att ha två eller tre manualer gör det möjligt att snabbt byta ljud under ett stycke. Spelaren kan också spela på två manualer samtidigt: en med vänster hand och en med höger hand. Detta är särskilt användbart för att göra en melodi högre än ackompanjemanget (på ett piano kan detta göras genom att trycka hårdare). Manualerna kan också kopplas ihop, till exempel, om man drar ut "Swell to Great"-stoppet kommer alla ljud från Swell att komma ut på Great också. På en orgel med mekanisk aktion kommer tangenterna i Swell att ses "spela av sig själva" som en pianola, men på en del äldre orglar kan det vara hårt arbete för organistens fingrar när manualerna är kopplade eftersom det gör trakten mycket tung.

Pedalerna

Noterna på pedalerna är ordnade som noterna på ett tangentbord, men de är uppenbarligen mycket större. Spelaren måste lära sig att spela efter känsla, annars måste han ägna all sin tid åt att titta på sina fötter. Han spelar varje ton antingen med tån eller hälen och antingen på fotens insida eller utsida. Den amerikanska och brittiska standardorgeln har 30 toner, vilket ger ett omfång på nästan 2¹ ⁄₂ oktaver (C till F, eller ibland C till G: 32 toner). De är inte helt i en rak linje utan breder ut sig lite för att göra det lättare att spela (det kallas en "strålande, konkav pedalbord"). I tyska och franska orglar och orglar byggda före 1920 är pedalbordet rakt utan någon fläktkurva. Många organister anser att detta gör den svårare att spela. Organister behöver ett par bra skor: skor som har bra smala klackar och helst spetsiga tår. Sulorna måste vara ganska hala, men inte för mycket, så att spelaren kan glida med foten från en pedal till en annan. Organister brukar vilja behålla ett par skor som de bara bär när de spelar orgel, så att sulorna inte får grus eller smuts från gatan.

Stoppsatser

Spelarna på ett orgelspel ger olika ljud, som instrumenten i en orkester, och har namn som talar om för organisten vilken typ av ljud de ger upphov till. Spelarna finns vanligtvis till vänster och höger om organisten och de dras ut ("drawstops" eller "pulls" eftersom de "dras", dvs. dras). Vissa orglar har "tabregister" eller "rockerregister" som finns framför spelaren och kan vridas framåt och bakåt för att sätta på/av.

Orgelns register kan delas in i familjer.

Chorus-stoppen är grundstegen, de grundläggande som är bra för att bygga upp det stora, solida ljudet. En diapason eller principal är ett körregister.

Flöjtstämmorna låter som flöjter i en orkester. De är mildare än diapasonerna och låter bra för mycket snabb och lätt musik.

Rörbladen är register som oboe, klarinett, trumpet, fagotto och trombon. Varje rör har ett rörblad inuti. Deras ljud är mycket starkt och nasalt (som att tala genom näsan).

Strängarna är tysta stopp som låter som stränginstrument. Det är register som violon och gamba.

Det finns ett annat sätt att gruppera hållplatserna. Varje hållplats har ett nummer under namnet. Numret kan vara 16, 8, 4, 2, 1 eller till och med 2 2/3 eller 1 3/5. Om siffran är 8 kallas detta för ett "eight foot stop". Detta är den normala tonhöjden: tonen kommer att låta som den är skriven, t.ex. när du spelar C i mellersta C kommer ljudet att vara C i mellersta C. Ett 4-fotsslag kommer att låta en oktav högre än vad som är skrivet, ett 2-fotsslag kommer att låta två oktaver högre. Ett 16-fotsregister kommer att låta en oktav lägre än ett 8-fotsregister. 8 fot är alltså den normala tonhöjden, och de andra läggs till för att ge ett större, ljusare ljud. 16-fotsregister är normala i pedalstämmor.

Mutationsregister är register där en ton inte låter ett helt antal oktaver över den normala tonhöjden. Exempel är Tierce 1 3/5 (som låter två oktaver och en tredjedel över) och Nazard eller Twelfth 2 2/3 (en oktav och en kvint).

Användning av stopparna

En organist måste lära sig vilka kombinationer av register som låter bra tillsammans och hur man balanserar dem väl. Varje orgel är annorlunda och har sin egen karaktär.

Den kombination av register som en organist väljer för ett visst musikstycke kallas "registrering". Förteckningen över alla register som en viss orgel har kallas "specifikation". Specifikationen för en orgel visar namnen på registren för var och en av manualerna och för pedalerna samt en förteckning över kopplingar.

Orglar har också knappar som kallas "kolvar" och som hjälper till att ändra registreringen mitt under ett stycke. Det finns "tåkolvar" som manövreras med fötterna och "tumme-kolvar" som är placerade precis under varje manual så att de kan tryckas med tummen medan fingrarna fortsätter att spela. Stora orglar har ofta "allmänna kolvar" som ändrar vilken kombination av register som helst över hela orgeln. Dessa är ofta datoriserade så att spelarna kan ställa in dem på olika sätt beroende på vilken musik de ska spela. Om flera spelare regelbundet använder instrumentet kan de ha var sin personliga inställning för kolvarna som de kan låsa så att ingen annan kan ändra dem.

Rören

Varje stopp styr en rad pipor, som kallas en "rang". Varje rang ger upphov till olika ljud (en rad för diapasonljudet, en annan rad för flöjtljudet, en annan för trumpetljudet och så vidare). Med hjälp av stopparna styrs luftflödet genom leden. Vissa register kan styra mer än en rang. Till exempel har ett Mixturregister med tre led 182 pipor (3 led med 61 pipor vardera) och i vissa orglar är Celeste ett register med två led. Celestepiporna är stämda något skarpare än resten av orgeln så att när de spelas tillsammans med ett annat tyst register, t.ex. salicional, blir det en behaglig pulserande takt eftersom två pipor är något ojämnt stämda med varandra. Orgelpipor är normalt tillverkade av metall eller trä. Orgelpipor av metall av hög kvalitet innehåller vanligtvis 75 procent tenn eller mer, och resten är bly. Piporna placeras på vindkistor inuti en "orgellåda" i ett särskilt rum som kallas orgelkammare. En vindkista är en lådliknande anordning som innehåller pallar som öppnas och stängs för att släppa in luft till en pipa så att den låter. Pallarna drivs av dragtrådar och rullar när det gäller ett spårinstrument, men de kan också drivas av pneumatik eller direkt elektrisk kraft med hjälp av magneter.

Det pumpas alltid in luft i vindkistan när orgeln är igång. På den tiden före elektriciteten var någon (en orgelblåsare) tvungen att pumpa in luften i vindskåpet med hjälp av bälgar. Detta var ett hårt arbete. Stora orglar behövde mer än en orgelblåsare för att utföra detta arbete.

 
Baksidan av en orgel med metall och träpipor.  


Ställningar på Joseph Gablers orgel i St. Martin's Basilica, Tyskland  


Den femmanualiga konsolen i United States Naval Academy Chapel.  


Denna orgel i Luxemburg har sina pipor i tre sektioner. Orgelspelet kan ses till höger på galleriet under orgeln. Det finns stora luftrör som går upp i orgeln under galleriet.  

Piporgelns historia

Inget annat instrument har utvecklats på så många olika sätt som orgeln. Om Bach, som levde i början av 1700-talet, hade rest från sitt hem i Tyskland till Frankrike skulle han ha funnit det omöjligt att spela sin musik ordentligt på franska orglar. Om Couperin, som levde vid samma tid, hade gått från sitt hem i Frankrike till Tyskland skulle han inte ha kunnat spela sin musik på de orglar som Bach använde. Ingen av dem kunde möjligen ha spelat på en orgel i England vid den tiden. För det första hade engelska orglar på 1700-talet fortfarande inga pedaler. Detta innebär att organister måste veta mycket om hur orglar såg ut i andra länder under andra århundraden för att veta vilka registreringar de ska använda när de spelar musik av tidigare kompositörer.

De tidigaste organen

De tidigaste orglarna var vattenorglar som uppfanns i det antika Grekland. Romarna använde dem på cirkusar och i gladiatorstrider eftersom de var högljudda. De var fortfarande populära i vissa länder för några hundra år sedan, till exempel i nöjesparker.

Orgeln under medeltiden

Under medeltiden byggdes stora orglar i de stora gotiska katedralerna i Storbritannien. Dessa instrument hade inte olika register: alla leden ljöd samtidigt. De spelades med hjälp av en skjutmekanism. Först på 1000-, 1100- och 1200-talen började man använda ett klaviatur. Den så kallade Mixture Organ (eller Blockwerk) lät fortfarande flera tonlägen samtidigt. Mycket små orglar som kallades portatives (eftersom de kunde bäras) användes vid processioner. Positivorglar var lite större och användes för att ackompanjera sång i kyrkan. Regalorgeln var som en portativ, men den hade rörblad och inga pipor. Den kunde ställas på ett bord. Världens äldsta orgel anses allmänt vara den som byggdes i Sion i Schweiz på 1400-talet. orgeln.

Orgeln under renässansen (ca 1450-1600)

Omkring 1450 hade de orglar som byggdes i Tyskland och Nederländerna två eller tre manualer och pedaler. Det fanns register så att spelmannen kunde välja vilka grader han ville låta. Den samling stycken som kallas Buxheimer Orgelbuch (ca 1470) är en av de första samlingar vi har av orgelmusik. Även franska orglar var under utveckling. I England var orglarna ganska små. Kompositörer som John Bull, William Byrd och Orlando Gibbons skrev musik för kammarorglar. I Nederländerna var Jan Pieterszoon Sweelinck en mycket berömd organist och lärare.

Orgeln under barocken (ca 1600-1750)

Barocken var en stor period för orgelmusiken i Tyskland. Orglarna där byggdes enligt Werkprinzip (bokstavligen: arbetsprincipen), vilket innebar att varje klaviatur med sina pipor byggdes separat, som två eller tre olika orglar, även om de spelades från samma spelbord. Orglar som dessa byggdes av den berömde Arp Schnitger (1648-1719). Många kända tyska kompositörer skrev orgelmusik, särskilt Johann Pachelbel (1653-1709) i Sydtyskland och (Dietrich Buxtehude) (1637-1707) i Nordtyskland. Den store kompositören Johann Sebastian Bach (1685-1750) lärde sig av dessa kompositörer och skrev några av de mest kända orgelmusikerna genom tiderna. Den store orgelbyggaren Gottfried Silbermann (1683-1753) levde under denna tid och byggde orglar med en mycket vacker ton. Istället för ett klaviatur som kallades för kör (eller stolsorgel) byggde han ett Oberwerk som låg ovanför Hauptwerk (stororgel).

Franska orgelbyggare vid denna tid var mycket intresserade av färg (dvs. olika ljud). Många register hade namn som Cornet, Tierce och Prestant. När alla register i Principal-kören spelade tillsammans kallades det Plein jeux. Detta var som det medeltida Blockwerk. När alla rörkören spelade tillsammans kallades Grand jeux. Detta skulle ha låtit mycket högt och användes för dialoger och fogar. Bland kompositörerna fanns Nicolas de Grigny (1672-1703), Louis Marchand (1669-1732), Louis Nicolas Clérambault (1676-1749), Louis Claude Daquin (1694-1772) och François Couperin (1683-1733).

I England fanns det inte mycket intresse för att utveckla orgeln. Den användes för att ackompanjera kören. Det fanns inga pedaler. Stycken för orgel kallades voluntaries. Henry Purcell skrev några få orgelstycken.

Orgeln under den klassiska perioden: ca 1750-1840

Orgelkompositionen nådde en stor höjdpunkt i J.S. Bachs verk, men sedan började folk tappa intresset. Det skedde inte mycket utveckling inom orgelbyggandet under den klassiska musikperioden. Även om Mozart spelade orgel och kallade den "instrumentens kung" skrev han inte ofta musik för den. Bland orgelbyggarna vid denna tid fanns Joseph och Claude-Ignace Callinet som byggde orgeln i Notre-Dame (St Etienne, Loire) 1837.

Orgeln under den romantiska perioden

I 1800-talets Tyskland började man använda orgeln för att efterlikna ljudet av en orkester. Man började också intressera sig för att spela J.S. Bachs musik. Många klassiska orglar byggdes om och ibland förlorade de sin ursprungliga karaktär. Orglar i olika länder började låta likadana.

Så småningom började kompositörer skriva för orgeln igen. Felix Mendelssohn (1809-1847) skrev några utmärkta sonater och preludier och fogar som inspirerades av Bachs musik och fick andra kompositörer att vilja skriva orgelmusik. Robert Schumann (1810-1856) och Franz Liszt (1811-1886) skrev för orgel och senare under århundradet Max Reger (1873-1916) och Sigfrid Karg-Elert (1877-1933).

I Frankrike var orgelbyggaren Aristide Cavaillé-Coll (1811-1899) ett verkligt geni. Hans orglar hade många nya idéer, bland annat Barker-spaken (som gjorde det lättare att spela på kopplade manualer) och att placera registerfamiljer på separata lådor. Organisterna kunde snabbt ändra sina registreringar genom att trycka in eller dra ut de register som de behövde. Bland kompositörerna fanns César Franck (1822-1890), Charles-Marie Widor (1845-1937) och Louis Vierne (1870-1937). De två sistnämnda skrev långa verk i flera satser som de kallade för symfonier eftersom de var fulla av färgglada ljud som i en symfoniorkester. Det fanns vanligtvis tre manualer som kallades Grand, Positif och Récit och som var placerade i den ordningen (med Grand närmast spelaren). Grand hade varma grundstämmor och stora rörblad (det var som att kombinera de klassiska plein jeux och grand jeux). Positif hade strängregister samt ett solorörblad, och Récit hade lättare rörblad.

I England skrev Samuel Wesley (1766-1837) viktig orgelmusik inspirerad av J.S. Bach, och hans son Samuel Sebastian Wesley (1810-1876) påverkades av kontinentala romantiska kompositörer som Mendelssohn. År 1851 byggde orgelbyggaren Henry Willis en stor orgel för Crystal Palace Exhibition. Den hade tre manualer och ett pedalbord. Detta satte standarden för det engelska orgelbyggandet för framtiden.

 
En orgel från 1800-talet i Nederländerna  


Fransk orgel byggd av Callinet (1837) Saint-Etienne, Frankrike  


En orgel byggd 1706 av Juan Casado Valdivielso i klostret de las Huelgas Reales, Valladolid, Spanien.  


En medeltida piporgel målad av Jan van Eyck 1536.  

Orgeln på tjugohundratalet

Under 1900-talet blev orgelbyggarna mer och mer intresserade av att återvända till några av idéerna från barocken och klassikerna. Många orglar har numera elektrisk stämverk, men ett bra mekaniskt stämverk har den fördelen att spelaren känner sig mer nära det instrument han spelar på. Vissa stora 1900-talsorglar kan spela många typer av orgelmusik. Andra 1900-talsorglar byggdes som kopior av barock- eller klassiska instrument, men det innebär att dessa instrument främst lämpar sig för barock- eller klassisk musik och är dåligt lämpade för musik från 1800- och 1900-talen.

På 1800-talet placerades många orglar i England och Amerika i hörn av kyrkor där de inte hördes särskilt bra. På 1900-talet tänkte orgelbyggarna mer på hur orgeln skulle placeras på bästa sätt, så att ljudet skulle fylla kyrkans huvuddel, skeppet. Bland 1900-talets mest kända orgelkompositörer finns Marcel Dupré (1886-1971), Jehan Alain (1911-1940) och Olivier Messiaen (1908-1992) i Frankrike, Paul Hindemith (1895-1963) i Tyskland samt Edward Elgar (1857-1934) och Herbert Howells (1892-1983) i England. Den tjeckiske kompositören Petr Eben (1929-2007) var en av de viktigaste orgelkompositörerna i slutet av 1900-talet och skrev i en egen stil.

 
En modern orgel i Köpenhamn, Danmark. På den här orgeln har de fyrkantiga träpiporna placerats längst fram.  

Orgeln som ackompanjerande instrument

Förutom den uppenbara användningen av orgeln för att ackompanjera kyrkokörer och församlingssång har orgeln ofta använts för att ackompanjera instrument. Under barocken användes små orglar för att ackompanjera soloinstrument eller små grupper av instrument eller orkestrar. Denna typ av ackompanjemang kallades continuo. Ibland har kompositörer skrivit orgelkonserter där orgeln är soloinstrumentet och orkestern ackompanjerar. Händel skrev flera av dessa. I modern tid skrev Francis Poulenc en orgelkonsert. Det finns ett viktigt orgelsolo i Symfoni nr 3 av Saint-Saëns. Andra orkesterverk har ibland orgelpartier. Organister har ofta gjort "transkriptioner" för orgel, dvs. arrangerat musik som är skriven för andra instrument så att den kan spelas på orgel.

 

Relaterade sidor

• Elektronisk orgel
• Vattenorgan
• Orgel (musik)
• Orgeltabulatur