USA:s konstitution — historia, syfte och grundläggande principer

Historien om USA:s (andra) konstitution börjar med historien bakom skapandet av den första konstitutionen, konfederationsartiklarna. Konfederationsartiklarna var i själva verket en lös konfederation som sammanförde tretton oberoende stater för att huvudsakligen hantera utrikespolitik. För alla andra ändamål förblev de suveräna stater. Den största svagheten med konfederationsartiklarna är att de inte hade någon direkt koppling till folket självt. Den erkände staters suveränitet. Varje stat tog ut sina egna skatter, tillhandahöll sin egen milis och tryckte sin egen valuta. En svag kongress var det främsta instrumentet i den nya regeringen. Det fanns ingen verkställande gren. Den senaste tidens tyranni under Storbritanniens kung George III gjorde det nya landets ledare försiktiga med en stark centralregering. I kongressen hade varje delstat bara en röst. Stater med liten befolkning hade samma rösträtt som stater som var tio gånger så stora. För att ändra artiklarna krävdes en enhällig omröstning, vilket var praktiskt taget omöjligt med tretton stater som var och en hade sina egna intressen.

Svagheterna blev dock snabbt uppenbara. Kongressen kunde inte ta ut skatter och kunde därför inte på ett effektivt sätt stödja en krigsinsats. Centralregeringen hade inte möjlighet att förhandla fram handelsavtal med utländska regeringar. Den kunde inte lösa tvister mellan stater. Landet kunde inte skydda sina fartyg som rånades av pirater. Staterna själva befann sig i ett närmast katastrofalt ekonomiskt tillstånd. Den utbredda användningen av papperspengar orsakade inflation. Så mycket att ett pund te på vissa ställen kunde kosta 100 dollar. Bönder kastades i fängelse för att de inte kunde betala sina skulder. Många gårdar såldes för de obetalda skatter som man var skyldig.

Det gjordes ett försök att reformera artiklarna. Den 7 augusti 1786 mottog artikelkongressen en rapport från en stor kommitté bestående av tolv medlemmar. De utsågs för att ta fram nödvändiga ändringar. Sju ändringar av förbundets artiklar föreslogs. Enligt dessa reformer skulle kongressen få "ensam och exklusiv" befogenhet att reglera handeln. Staterna fick inte gynna utlänningar framför medborgare. Skatteförslag skulle kräva 70 procent av rösterna och statsskulder 85 procent, inte 100 procent som för närvarande krävs. Kongressen skulle kunna ta ut en straffavgift för sena betalningar av staterna. En statlig källsorteringstrupp skulle debiteras för dem, plus en straffavgift. Om en stat inte betalar skulle kongressen kunna driva in pengar direkt från dess städer och län. Det skulle ha funnits en nationell domstol med sju domare. Om man inte kom till kongressen skulle man inte få tillträde till något av USA:s eller delstaternas ämbeten. Dessa förslag skickades dock tillbaka till utskottet utan omröstning och togs inte upp igen.

"Inget som sägs eller skrivs får avslöjas för någon - inte ens för din familj - förrän vi har ajournerat oss permanent. Skvaller eller missförstånd kan lätt förstöra allt det hårda arbete som vi kommer att få göra i sommar." -George Washington, ordförande.

Kongressen hade gett delegaterna i uppdrag att ändra förbundets artiklar. Men nästan omedelbart började de diskutera en helt ny regeringsform. Debatterna pågick hela sommaren 1787 och blev ibland så heta att de hotade att avsluta kongressen i förtid.

Delegaterna

Till konventet utsågs 74 delegater - endast 55 av dem deltog faktiskt i sammanträdena. Staten Rhode Island vägrade att skicka några delegater. De trodde att konventet i själva verket var en konspiration för att störta förbundsregeringen. Patrick Henry från Virginia var en annan som vägrade delta och förklarade att han "kände att det luktade som en råtta". Han misstänkte särskilt James Madison, också han från Virginia, för att vilja skapa en ny regeringsform. Henry var övertygad om att delstaterna erbjöd det bästa skyddet för personliga rättigheter och ville inte ha något att göra med att rubba detta arrangemang. Thomas Jefferson och John Adams var på diplomatiska uppdrag. John Jay befann sig i New York på det diplomatiska kontoret. Av olika anledningar var många av landets viktigaste politiska ledare inte närvarande vid konventet. Men listan över dem som deltog var imponerande. Den omfattade Benjamin Franklin, James Wilson, Alexander Hamilton, George Mason, John Dickinson, Gouverneur Morris och George Washington. Många andra blev också kända som författningsmakare.

Sammanträdena hölls i hemlighet. Reportrar och åskådare var inte tillåtna. För dem som redan hade misstankar bekräftade de hemliga förhandlingarna bara det de fruktade. Det fanns till och med beväpnade vakter vid dörrarna. Många av de närvarande hade redan under revolutionen riskerat att hängas av britterna som förrädare. Nu oroade de sig för vad deras delstater skulle tycka om att överge konfederationsartiklarna.

Planen för Virginia

James Madison ägnade vintern 1787 åt att studera olika konfederationer genom historien. Han kom till Philadelphia beväpnad med en stor mängd kunskap och en idé om hur USA:s regering borde se ut. Hans plan presenterades för konventet av Edmund Randolph, Virginias guvernör. Den blev den breda skissen till vad som skulle bli en ny regering enligt den amerikanska konstitutionen. Hans plan krävde tre grenar av regeringen med kontrollmekanismer för att förhindra att någon av grenarna missbrukar sin makt. Madisons idé om en lagstiftande församling hade två kamrar. Det ena skulle ha ledamöter som valdes av folket för en treårig mandatperiod. I det andra skulle ledamöterna väljas av delstaternas lagstiftande församlingar och sitta i sju år. I båda skulle platserna bestämmas av landets befolkning.

Ytterligare två planer

Efter att ha debatterat Virginias plan i två veckor presenterade William Patterson sin plan som kallades New Jersey Plan, Patterson Plan och Small State Plan. Den liknade i hög grad konfederationsartiklarna och innehöll en enkammarlegislatur (ett hus). Alla delstater skulle ha en röst. Han hade en idé som behölls, nämligen att delstatliga lagar som gick emot federala lagar skulle ogiltigförklaras.

En tredje plan föreslogs av Alexander Hamilton. Det var en kopia av den brittiska konstitutionen. Den var också tvåkammarbaserad med ett överhus och en lagstiftande församling där ledamöterna tjänstgjorde på grund av sitt goda uppförande.

En ny författning

Till slut kom man fram till en kompromiss mellan de tre planerna. Den nya regeringen skulle ha ett överhus med lika många delegater från varje delstat och ett underhus med representation baserad på befolkningsmängd. Den verkställande makten skulle ha det mesta av ansvaret för utrikesfrågor medan andra viktiga befogenheter, som att ratificera fördrag, skulle åligga den lagstiftande makten. Efter att den nya konstitutionen ratificerats av staterna trädde den i kraft 1789.