Internering av japaner i USA under andra världskriget

Interneringen börjar

“	[Min familj var] amerikaner. [Vi] var medborgare i det här landet. Vi hade inget med kriget att göra. Vi råkade helt enkelt se ut som de människor som bombade Pearl Harbor. Men utan anklagelser, utan rättegång, utan rättssäkerhet - den [viktigaste delen] av vårt rättssystem - samlades vi summariskt ihop, alla japanamerikaner på västkusten, där [de flesta av oss bodde], och skickades iväg till tio interneringsläger med taggtråd - fångläger, egentligen, med [vakttorn] och kulsprutor riktade mot oss ... Jag var fem år gammal ... Vi förlorade allt. - George Takei	”

I februari 1942 undertecknade president Franklin D. Roosevelt Executive Order 9066. Enligt denna order kunde människor som bodde i vissa delar av landet föras bort från dessa områden av vilken anledning som helst. Även om ordern inte använde de exakta orden "japanska amerikaner" visste folk att det var dessa människor som skulle föras bort från dessa områden. Områdena omfattade hela Kalifornien och de västra delarna av Oregon, Washington och Arizona. (Se det område som är markerat med "exclusion zone" på kartan på den här sidan.) Det var där de flesta japanamerikaner bodde vid den tiden.

För att hindra japanamerikaner från att lämna dessa områden på egen hand hindrade regeringen många av dem från att ta ut pengar från sina bankkonton. Detta gjorde det svårare för dem att flytta.

Japanamerikaner fick bara 48 timmar på sig att åka till interneringsläger i andra delstater. De fick bara ta med sig en väska och fick inte ta med sig radioapparater eller kameror.

Vem internerades

Sammanlagt tvingade USA över 110 000 japansk-amerikaner till interneringsläger.

Ungefär 80 procent av de japansk-amerikanska personer som bodde på den amerikanska kontinenten tvingades lämna sina hem och bo i interneringsläger. Mer än tre av fem av dessa personer var födda i USA och var amerikanska medborgare. Ungefär hälften av de personer som skickades till lägren var barn.

De flesta av de japansk-amerikaner som internerades bodde på den amerikanska kontinenten. Omkring 160 000 japanamerikaner bodde i delstaten Hawaii, men endast drygt 1 000 av dem internerades. Eftersom det bodde så många japansk-amerikaner i en så liten delstat skulle det ha varit nästan omöjligt att internera dem.

Inuti lägren

Det fanns tre statliga organ som drev lägren. Nittio procent av japanamerikanerna befann sig i läger som drevs av War Relocation Authority (WRA). Endast japanamerikaner bodde i WRA-lägren.

Tio procent av japanamerikanerna befann sig i läger för blandade rasgrupper. De leddes antingen av Immigration and Naturalization Service (INS) eller av USA:s armé. Många olika människor internerades i INS- och armélägren. Dessa personer var bland annat:

• Tyska och italienska invandrare
• Tyska amerikaner och italienska amerikaner
• Vissa flyktingar
• Handelsanställda sjömän från Tyskland och Italien vars fartyg togs av Förenta staternas flotta, samt passagerare på dessa fartyg.

WRA-lägren var omgivna av taggtråd. De bevakades också av soldater som väntade i vakttorn med vapen i handen. En del människor sköts. James Wakasa till exempel, som gick utanför taggtrådsstängslet, blev skjuten och dödad. Vakten som sköt honom sa att Wakasa försökte fly, men japanamerikanerna i lägret trodde inte på vakten. De flesta lägren låg många mil från kusten och ofta på landsbygden. Många av lägren låg i öknen, vilket var obekvämt för många av japanamerikanerna som inte var vana vid den typen av klimat. Detta innebar också att även om någon rymde, fanns det ingenstans för dem att ta vägen.

I lägren fick folk stå i kö för att äta eller gå på toaletten.

Ett känt läger var Manzanar i Kalifornien. Många japaner från Los Angeles och San Francisco skickades dit. Andra läger var Poston i Arizona och Minidoka i Idaho. Det fanns några få läger utanför västra USA, till exempel Jerome i Arkansas. Japanamerikaner trängdes ofta i små utrymmen, till exempel på racerbanor, innan de skickades till lägren.

I lägren försökte man erbjuda medicinsk vård. Många av dem som arbetade på lägrensjukhusen var japansk-amerikanska läkare och sjuksköterskor som bodde i interneringslägren. Det fanns dock inte tillräckligt med läkare och sjuksköterskor och inte heller tillräckligt med medicinska förnödenheter. Dessutom bidrog förhållandena i lägren till att orsaka vissa sjukdomar. Till exempel:

• Eftersom lägren var så trånga spreds smittsamma sjukdomar lätt. Dessa sjukdomar var bland annat tyfus, smittkoppor, kikhosta, influensa, difteri och tuberkulos. Lägren kunde ge vaccin för att förebygga vissa av dessa sjukdomar, som tyfus och smittkoppor, men inte andra.
• Dåliga sanitära förhållanden orsakade utbrott av matförgiftning i många läger.
• I lägren i öknen fanns det så mycket damm att astmatiker och andningsproblem fick det sämre.
• På läger i Arkansas fick folk malaria av myggor.

Sammanlagt 1 862 personer dog av medicinska problem i interneringslägren. Ungefär en av tio av dessa personer dog av tuberkulos.

Karta som visar var de japansk-amerikanska interneringslägren fanns.


En farfar och en sonson i Manzanar. Äldre och mycket små barn kan ha varit mer benägna att bli sjuka på grund av det varma och kalla vädret i lägren.

Slutet på interneringen

År 1943 tillät regeringen vissa japansk-amerikaner att lämna lägren för att arbeta eller gå i skolan. Regeringen lät dem dock inte återvända till västkusten. Vissa japansk-amerikaner fick till och med tjänstgöra som soldater i den amerikanska armén, och många av dem tjänstgjorde med ära i Europa.

1944 sa USA:s regering att den skulle sluta placera japanamerikaner i interneringsläger. De personer som placerades i lägren fick 25 dollar och en bussbiljett hem. Det skulle dock dröja mer än 40 år innan regeringen bad japanamerikanerna om ursäkt för vad som hade hänt. År 1988 sade regeringen att den var ledsen och betalade 20 000 dollar till personer som hade skickats till interneringsläger. Kanada betalade 21 000 dollar.

Fotogalleri