Artikel två i Förenta staternas konstitution | skapar den verkställande makten i Förenta staternas regering

Avsnitt 1: Ordförande och vice ordförande

Paragraf 1: Verkställande makt

Den verkställande makten skall tillfalla Förenta staternas president. Han skall inneha sitt ämbete under en fyraårsperiod och tillsammans med vicepresidenten, som väljs för samma period, väljas på följande sätt...

Första avsnittet börjar med att presidenten ensam får den federala verkställande makten. Detta är en del av den maktdelning som grundlagsfäderna byggde in i konstitutionen. För att förhindra att någon del av regeringen blir för mäktig delade de upp makten mellan tre grenar. Denna klausul ger presidenten den verkställande makten. En annan klausul i artikel 1 i konstitutionen ger den federala lagstiftande makten endast till Förenta staternas kongress. En tredje klausul i artikel tre ger den dömande makten till de federala domstolarna. Ingen gren får utföra ett arbete som enligt konstitutionen har tilldelats en annan gren. Presidenten kan till exempel inte stifta lagar; det är lagstiftarens uppgift.

Enligt denna klausul är presidenten chef för den verkställande makten. Den nämner också vicepresidenten, även om konstitutionen inte ger honom några verkställande befogenheter. Konstitutionen säger dock att presidenten och vicepresidenten måste väljas samtidigt, för samma mandatperiod och av samma valkrets. Grundlagsfäderna ville se till att den verkställande makten skulle överleva och förbli oberoende om vicepresidenten skulle bli president.

Paragraf 2: Metod för val av väljare

Varje delstat ska, på det sätt som dess lagstiftare bestämmer, utse ett antal elektorer som är lika stort som det totala antalet senatorer och representanter som delstaten har rätt till i kongressen, men ingen senator eller representant, eller person som innehar ett förtroende- eller vinstkontor i Förenta staterna, ska utses till elektor.

Enligt den amerikanska konstitutionen väljs presidenten och vicepresidenten av elektorer. Enligt konstitutionen får varje delstats lagstiftare bestämma hur de ska välja elektorer. Sedan 1820-talet har delstaternas lagstiftare vanligtvis valt elektorer genom en indirekt folkomröstning. Detta innebär att folket i delstaten får rösta om vilka elektorer de vill ha. På den valsedel som folk använder för att rösta kommer kuratorernas namn att stå på den. Vanligtvis står det också vilka president- och vicepresidentkandidater de tänker stödja. Detta gör det möjligt för folket att välja elektorer som stöder de kandidater de gillar.

Varje delstat har två senatorer och ett visst antal representanter som representerar dem i kongressen. (Antalet representanter beror på hur många människor som bor i delstaten.) Varje delstat får ett antal elektorer som är lika stort som antalet kongressledamöter i delstaten. (Om en delstat till exempel har 2 senatorer och 10 representanter har den totalt 12 kongressledamöter, så den får 12 elektorer).

De enda personer som inte kan vara elektorer är senatorer, representanter och federala tjänstemän. Syftet är att se till att elektorskollegiet består av vanliga amerikaner och inte av politiker.

Paragraf 3: Väljarna

Valmännen ska sammanträda i sina respektive stater och rösta med röstsedel för två personer, av vilka minst en inte ska vara bosatt i samma stat som de själva. De skall upprätta en förteckning över alla de personer som röstats fram och över antalet röster för var och en av dem, vilken förteckning de skall underteckna och bestyrka och förseglat sända till Förenta staternas regeringssäte, med adress till senatens ordförande. Senatens ordförande skall i senatens och representanthusets närvaro öppna alla intyg, och rösterna skall därefter räknas. Den person som har flest röster ska bli president, om detta antal utgör en majoritet av det totala antalet utsedda elektorer; och om det finns fler än en som har en sådan majoritet och har lika många röster, ska representanthuset omedelbart välja en av dem till president genom röstning; och om ingen person har en majoritet, ska representanthuset på samma sätt välja president bland de fem högsta på listan. Men vid valet av presidenten skall rösterna tas av staterna, med en röst för varje delstat, och en ledamot eller ledamöter från två tredjedelar av staterna skall vara beslutsmässiga för detta ändamål, och en majoritet av alla stater skall vara nödvändig för att ett val skall kunna göras. Efter valet av presidenten skall i varje fall den person som har flest röster av elektorerna bli vicepresident. Men om två eller flera med lika många röster kvarstår ska senaten genom omröstning välja vicepresident bland dem.

Denna paragraf handlar om elektorer och hur de väljer en president. När väljarna väl har valts ut möts elektorerna i sina delstater för att rösta fram presidenten och vicepresidenten. Ursprungligen kandiderade endast kandidater till presidenten, det fanns inga kandidater till vicepresidenten. Varje elektor röstade på två olika presidentkandidater. De var tvungna att rösta på minst en kandidat som inte bodde i elektorens hemstat. Den kandidat som fick mer än hälften av rösterna blev president. Den kandidat som fick näst flest röster (den som kom på andra plats) blev vicepresident.

I denna klausul ges anvisningar för flera möjliga problem:

• Slipsar:
• Om två kandidater får lika många röster kan representanthuset välja vilken av de två kandidaterna som blir president.
• Om det är lika många röster i valet av vicepresident (eftersom två kandidater på andra plats har fått lika många röster) röstar senaten om vem som ska få jobbet.
• Ingen majoritet:
• Om ingen kandidat får mer än hälften av rösterna kan parlamentet välja vilken som helst av de fem kandidater som fått flest röster.
• Beslutsförhet:
• För att kammaren och senaten ska kunna välja president och vicepresident måste båda kongressens kamrar vara beslutsmässiga. Det innebär att ett visst antal kongressledamöter måste vara närvarande vid omröstningen:
• Minst en representant från två tredjedelar (67 %) av de stater som är representerade i parlamentet, OCH
• Minst två tredjedelar av senatorerna i senaten.

Ändringar

Det tolfte tillägget ändrade denna process på några sätt:

• Sedan det antogs 1804 får elektorerna bara rösta på en presidentkandidat och en vicepresident. De behöver inte rösta på någon från en annan stat.
• Om ingen presidentkandidat får en majoritet av rösterna, väljer parlamentet bland de tre bästa kandidaterna (inte fem).
• Vicepresidenten måste få en majoritet av rösterna för att bli vald. Om ingen vicepresidentkandidat får majoritet, väljer senaten bland de två kandidater som fått flest röster.
• För att bli vicepresident måste en person uppfylla konstitutionens krav för att bli president (se paragraf 5: Kvalifikationer för ämbetet).

Paragraf 4: Valdag

Kongressen kan bestämma tidpunkten för val av elektorer och den dag då de ska rösta, vilken dag ska vara densamma i hela USA.

Enligt artikel två får kongressen fastställa en nationell valdag.

Paragraf 5: Kvalifikationer för ämbetet

Ingen annan person än en född medborgare eller en medborgare i Förenta staterna vid tidpunkten för antagandet av denna konstitution ska vara valbar till presidentämbetet; inte heller ska någon person vara valbar till det ämbetet som inte har uppnått trettiofem års ålder och varit bosatt i Förenta staterna i fjorton år.

Denna klausul innebär helt enkelt att en person måste uppfylla tre krav för att bli president:

1. De är födda i Förenta staterna.
2. De är minst 35 år gamla.
3. De har bott i Förenta staterna i minst fjorton år.

Om en person inte uppfyller alla dessa krav kan han eller hon inte bli talman.

Ändringar

Två senare ändringar ändrade dessa regler om vem som kan bli president och vicepresident:

• Enligt det tolfte tillägget (1804) måste en person som vill bli vicepresident uppfylla alla tre kraven för att bli president.
• Enligt det tjugoandra tillägget (1951) kan en president inte väljas mer än två gånger.

Paragraf 6: Lediga tjänster och funktionshinder

Om presidenten avsätts från sitt ämbete, eller om han dör, avgår eller är oförmögen att fullgöra de befogenheter och skyldigheter som hör till ämbetet, skall detta åligga vicepresidenten, och kongressen kan genom lag föreskriva om fall av avsättning, död, avgång eller oförmåga för både presidenten och vicepresidenten, genom att förklara vilken tjänsteman som då skall agera som president, och denna tjänsteman skall agera i enlighet med detta, till dess att oförmågan undanröjs, eller en ny president väljs.

Denna klausul handlar om möjligheten att ordförandeskapet kan bli "vakant". Detta kan ske på grund av följande:

• Kongressen berövar presidenten hans uppdrag på grund av att han har begått ett brott (se avsnitt 4: åtal).
• Presidenten dör
• Presidenten avgår
• Presidenten är oförmögen att göra de saker som en president måste göra - till exempel för att han eller hon är mycket sjuk. Detta kallas för invaliditetsklausulen.

Om ordförandeskapet blir ledigt blir vice ordföranden ordförande. Om vicepresidenten inte heller kan bli president kan kongressen besluta vem som blir president. Den som tar över ordförandeskapet fungerar som president tills den nuvarande presidenten blir frisk (om han är sjuk eller handikappad) eller tills en president väljs i nästa presidentval.

Kongressen har tagit fram en "successionsordning" - en lista över de personer som skulle bli president, och i vilken ordning, om både president- och vicepresidentämbetet skulle bli ledigt. Sedan 2016 är ordningen följande: Representanthusets talman, senatens ordförande pro tempore och sedan de femton kabinettssekreterarna, i den ordning då deras avdelningar först skapades.

Ändringar

Denna klausul ändrades delvis genom det tjugofemte tillägget 1967. Genom ändringen införs ett förfarande för att fylla en vakans i vicepresidentens ämbete. Den säger också att vicepresidenten kan bli tillförordnad president (tillfällig president) om:

• Presidenten själv säger att han inte kan utföra sina uppgifter (han kan inte göra sitt jobb), ELLER
• Vicepresidenten och de flesta i kabinettet är överens om att presidenten inte kan göra sitt jobb.

Om presidenten förklarar sig oförmögen att fullgöra sina plikter kan han när som helst återta ordförandeskapet. År 2002 blev till exempel George W. Bush den första presidenten som formellt använde sig av invaliditetsklausulen. Han gav makten till sin vicepresident i ungefär två timmar medan han själv genomgick ett medicinskt test som krävde bedövning. När han kände sig redo att vara president igen tog Bush tillbaka presidentposten.

Om vicepresidenten och kabinettet anser att presidenten inte kan sköta sitt arbete kan presidenten fortfarande försöka ta tillbaka kontrollen. Om vicepresidenten och kabinettet fortfarande anser att presidenten inte kan utföra sitt arbete kan de dock ifrågasätta presidentens återgång. Om två tredjedelar av både kammaren och senaten är överens förklaras presidenten oförmögen att fullgöra sina uppgifter och vicepresidenten behåller kontrollen över presidentämbetet.

Klausul 7: Lön

Presidenten skall vid fastställda tidpunkter för sina tjänster erhålla en ersättning som varken får ökas eller minskas under den period för vilken han har valts, och han får under denna period inte erhålla någon annan ersättning från Förenta staterna eller någon av dem.

Detta innebär att ordföranden kan få lön. Lönen kan dock inte ändras under presidentens fyraåriga mandatperiod. Presidenten kan inte heller få någon annan lön, varken från den federala regeringen eller från någon delstatlig regering.

Paragraf 8: Eder eller försäkran

Innan han börjar utöva sitt ämbete ska han avlägga följande ed eller försäkran: "Jag svär (eller försäkrar) högtidligen att jag troget kommer att utöva ämbetet som Förenta staternas president och att jag efter bästa förmåga kommer att bevara, skydda och försvara Förenta staternas konstitution."

Innan den nya presidenten blir president måste han enligt paragraf 8 avlägga en ed och lova att han kommer att göra sitt bästa som president och att han kommer att göra sitt bästa för att skydda och försvara konstitutionen. Vanligtvis är det Förenta staternas överdomare som avger eden ("svär in" den nya presidenten) vid presidentens installation.

 
Bill Clinton avlägger ämbetseden av överdomare William Rehnquist (1993)  


Vicepresident Lyndon Johnson svärs in som president efter att president John F. Kennedy mördats (1963).  


Antal elektorer per delstat 1796  


Intyg som visar att Louisianas elektorer röstade på Rutherford B. Hayes och William A. Wheeler (1876).  

Avsnitt 2: Presidentens befogenheter

I avsnitt 2 behandlas de befogenheter som presidenten har enligt artikel 2.

Paragraf 1: Militärbefäl, yttranden från kabinettssekreterare, benådning

Presidenten ska vara överbefälhavare för Förenta staternas armé och flotta och för de olika staternas milis när den kallas in i Förenta staternas tjänst; han kan begära ett skriftligt yttrande från den främsta tjänstemannen i varje verkställande avdelning i alla frågor som rör deras respektive ämbetsuppgifter, och han ska ha befogenhet att bevilja benådning och benådning för brott mot Förenta staterna, utom i fall av anklagelse.

Konstitutionen ger presidenten de största befogenheterna på områden som har att göra med nationell säkerhet och skydd av landet.

Presidenten är militärens överbefälhavare. Som en del av systemet med kontroll och balans i konstitutionen säger artikel 1 att endast kongressen kan förklara krig. Presidenten kan ändå vidta åtgärder som att skicka soldater till vissa platser utan att behöva kongressens godkännande eller en krigsförklaring.

Presidenten kan be "huvudansvarig tjänsteman" vid en verkställande avdelning att ge honom skriftliga råd. Konstitutionen kräver faktiskt inte något formellt kabinett. USA:s första president, George Washington, organiserade dock sina huvudkontor i ett kabinett, och alla presidenter har gjort detsamma sedan dess.

Presidenten kan bevilja benådning eller benådning till personer som dömts för brott (utom när personen har åtalats). En "benådning" upphäver eller ändrar ett straff - t.ex. genom att ändra en dödsdom till ett livstids fängelsestraff.

Klausul 2: Klausul om rådgivning och samtycke

Han ska ha befogenhet att, med senatens råd och samtycke, ingå fördrag, förutsatt att två tredjedelar av de närvarande senatorerna samtycker; och han ska nominera och, med senatens råd och samtycke, utse ambassadörer, andra offentliga ministrar och konsuln, domare i högsta domstolen och alla andra tjänstemän i Förenta staterna, vars utnämningar inte föreskrivs på annat sätt här, och som ska fastställas genom lag: kongressen kan dock genom lag låta presidenten ensam, domstolarna eller avdelningscheferna utnämna sådana lägre tjänstemän som de anser lämpliga.

Denna del av avsnitt 2 kallas för "Advice and Consent Clause" (klausulen om råd och samtycke). Den ger presidenten befogenheter, men han måste använda dem med senatens "råd och samtycke" (godkännande). Detta är ytterligare ett exempel på kontroll och balans i konstitutionen.

Fördrag

Här ger konstitutionen presidenten befogenhet att ingå fördrag med andra länder. Två tredjedelar av senatorerna måste dock godkänna fördraget för att det ska träda i kraft. Om två tredjedelar av senaten inte godkänner fördraget godkänns det inte, och presidenten kan inte göra något åt det.

Konstitutionen anger inte hur Förenta staterna kan avsluta ett fördrag. Sedan konstitutionen antogs har regeringen gjort detta på några olika sätt. År 1798, den första gången regeringen ville avsluta ett fördrag (1778 års alliansfördrag med Frankrike), antog kongressen en lag om att avsluta fördraget. Andra gånger, på 1800-talet, avslutade några presidenter fördrag efter att kongressen bett dem om det. Första gången en president avslutade ett fördrag utan kongressens godkännande var på 1970-talet, när president Jimmy Carter avslutade ett fördrag med Republiken Kina. I en rättsprocess kallad Goldwater v. Carter bad kongressledamöter Högsta domstolen att klargöra om en president kunde avsluta ett fördrag på egen hand. Högsta domstolen kunde inte enas om ett beslut och fallet avvisades (avslutades utan beslut).

Utnämningar

Presidenten kan också välja domare, ambassadörer, konsuln (diplomater), ministrar och andra ämbetsmän, men även då måste han få senatens råd och samtycke.

Om kongressen vill kan den låta presidenten, cheferna för de verkställande avdelningarna eller domstolarna utse mindre viktiga tjänstemän på egen hand, utan att behöva kongressens godkännande.

När senaten väl har gett presidenten råd och samtycke (godkänt presidentens val av person) och denna person har fått jobbet, kan senaten inte ändra sig igen. Den kan inte ta tillbaka sitt råd och samtycke när personen väl har fått jobbet.

Efter att senaten har gett sitt råd och samtycke kan presidenten dock ändra sig och besluta att inte ge jobbet till den person som han nominerat.

Det är oklart om presidenten kan avskeda en person som anställts med senatens råd och samtycke. Kongressen har begränsat denna befogenhet många gånger. Under rekonstruktionstiden ville till exempel president Andrew Johnson avskeda personer som kongressen hade godkänt. Kongressen antog en lag som sade att han inte kunde göra det, men Jackson struntade i lagen. Senare anklagade kongressen honom, men senaten fällde honom inte.

I ett fall i Högsta domstolen, Bowsher v. Synar (1986), beslutades att kongressen kan avskeda en person som den godkänt. Kongressen kan göra detta genom att upphäva den lag som gav presidenten tillstånd att utse personen.

Klausul 3: Utnämningar i paus

Presidenten ska ha befogenhet att fylla alla vakanser som kan uppstå under senatens uppehåll genom att ge uppdrag som ska upphöra vid slutet av nästa session.

Paragraf 3 handlar om senatens pauser (tider då senaten inte sammanträder). Förr fanns det inga snabba transportmedel och det kunde ta lång tid för kongressledamöterna att ta sig till Washington D.C. Därför sammanträdde kongressen vanligtvis bara under planerade "sessioner", så att alla skulle ha tid att ta sig dit. När de planerade sammanträdena var slut gick senaten i paus och alla senatorer åkte hem.

Under senatens uppehåll får talmannen utse tjänstemän som ersätter de saknade senatorerna. Dessa tjänstemän är dock tillfälliga, och deras tillstånd att agera som senatorer upphör när senaten avslutar sitt nästa sammanträde.

 
Det ursprungliga alliansfördraget med Frankrike. När USA ville avsluta detta fördrag 1798 insåg de att konstitutionen inte sa hur ett fördrag skulle avslutas.  


President Franklin Roosevelt som överbefälhavare tillsammans med sina militära ledare under andra världskriget.   (Från vänster till höger: General Douglas MacArthur, Roosevelt, amiral William D. Leahy och amiral Chester W. Nimitz.)  

Avsnitt 3: Ordförandens ansvarsområden

Han skall från tid till annan informera kongressen om unionens tillstånd och rekommendera den att överväga sådana åtgärder som han anser nödvändiga och ändamålsenliga; Han kan vid extraordinära tillfällen sammankalla båda kamrarna, eller en av dem, och i händelse av oenighet mellan dem, med avseende på tidpunkten för ajournering, kan han skjuta upp dem till den tidpunkt som han anser lämplig; han skall ta emot ambassadörer och andra offentliga ministrar; han skall se till att lagarna troget verkställs, och han skall ge alla Förenta staternas ämbetsmän en order.

Paragraf 1: Unionens tillstånd

Paragraf 1 i avsnitt 3 kallas för "State of the Union Clause" (klausulen om unionens tillstånd). Den säger att presidenten "från tid till annan" måste ge kongressen information om "unionens tillstånd". ("State of the Union" betyder i princip "läget i Förenta staterna").

Ursprungligen höll presidenterna personligen sina State of the Union-tal till kongressen varje år. Thomas Jefferson tyckte att det var för mycket som att en kung skulle tala från en tron. Istället skickade han skriftliga meddelanden till kongressen, och kontorister (assistenter) läste dem. Andra presidenter gjorde samma sak i över 100 år, tills president Woodrow Wilson återgick till att tala inför kongressen. Alla presidenter sedan Wilson har fortsatt att göra det fram till i dag^{[uppdatering]}.

Syftet med State of the Union är att se till att presidenten delar information med kongressen och hela landet. Denna information hjälper kongressen att avgöra om det händer något som de behöver lagstifta om. Den gör det också möjligt för folket i landet att veta vad som händer i deras regering.

Paragraf 2: Rekommendationer till kongressen

Presidenten har befogenhet att föreslå kongressen allt som han anser vara "nödvändigt [nödvändigt] och lämpligt [lämpligt]". Detta kallas för rekommendationsklausulen.

Rekommendationsklausulen är en annan del av kontrollerna och balanserna i konstitutionen. Presidenten kan inte bara göra vad som helst som han tycker är nödvändigt, utan måste få kongressens godkännande. Om presidenten ger rekommendationer till kongressen kan kongressen godkänna dem. Men om presidenten inte ger några förslag till kongressen har kongressen ingen makt att tvinga honom att göra det.

Bara genom att fråga kongressen visar presidenten att han respekterar dem som jämlikar och att han inte är mäktigare eller viktigare än dem, som en kung skulle vara. En forskare förklarar: "Rekommendationsklausulen ger presidenten befogenhet att företräda folket inför kongressen genom att rekommendera åtgärder för att reformera regeringen, för den allmänna välfärden eller för att avhjälpa missförhållanden [för att lösa problem]."^p. 43

Paragraf 3: Sammankallande av kongressen till extraordinärt sammanträde; ajournering av kongressen

Paragraf 3 ger presidenten rätt att sammankalla ett eller båda kongresshusen "vid extraordinära tillfällen". Denna klausul är avsedd att göra det möjligt för regeringen att agera snabbt om en större nödsituation uppstår när kongressen inte sammanträder. Om kongressens båda kamrar inte kan enas om ett datum för när ett extra sammanträde ska ajourneras kan presidenten ajournera båda kamrarna när han anser det lämpligt.

Presidenter har sammankallat extraordinära sammanträden 27 gånger i historien för att hantera kriser som krig eller ekonomiska nödsituationer. Senast detta skedde var 1948, då president Harry S. Truman kallade till ett extra sammanträde för att försöka få igenom lagar om medborgerliga rättigheter, social trygghet och hälsovård.

När flygresor blev vanliga på 1950-talet började kongressen sammanträda året runt. Sedan dess har ingen president behövt kalla till ett extra sammanträde.

Paragraf 4: Mottagande av utländska företrädare

Presidenten tar emot (hälsar på och tar emot) alla utländska ambassadörer. Denna klausul i konstitutionen kallas mottagningsklausulen.

Paragraf 5: Att se till att lagen genomförs på ett trovärdigt sätt

Presidenten måste "se till att lagarna verkställs troget [används och följs]". Denna klausul i konstitutionen kallas ibland Take Care Clause, Faithful Execution Clause eller Faithfully Executed Clause.

Denna klausul ger presidenten makt, begränsningar och en skyldighet, allt på samma gång:^{pp. 3-4}

• Det ger honom befogenhet att genomföra lagarna på alla sätt som är lagliga och följer konstitutionen.
• Det ger honom en gräns för att inte kunna ignorera lagarna. Han kan inte vägra att tillämpa en lag eller följa en del av konstitutionen.
• Det ger honom en skyldighet att genomföra lagarna (även om han inte håller med om dem). Det ger honom också en skyldighet att se till att resten av regeringen (inklusive delstatsregeringarna) också tillämpar lagarna.

Högsta domstolens rättsfall har fokuserat på de skyldigheter och begränsningar som Take Care Clause ålägger presidenten. Till exempel:

• Presidenten måste se till att alla i den verkställande makten följer de lagar som kongressen har stiftat.
• Presidenten kan inte sluta tillämpa, ändra eller ignorera lagar som han inte gillar. Detta är författningsvidrigt eftersom det i princip ger honom makt att stifta lagar, vilket enligt konstitutionen endast är förbehållet kongressen.
• När kongressen antar en lag som godkänner pengar till ett program kan presidenten eller de verkställande avdelningarna inte vägra att använda pengarna till programmet. De kan inte spendera pengarna på något annat, eftersom det skulle strida mot en lag som kongressen har stiftat.

Paragraf 6: Officersuppdrag

Presidenten ger uppdrag åt "alla tjänstemän i Förenta staterna". (Detta innebär att han ger dessa tjänstemän befogenhet att utföra sina uppgifter.) Dessa omfattar tjänstemän inom både militären och utrikesförvaltningen (personer som arbetar för USA:s regering i andra länder, t.ex. ambassadörer). Artikel 1 i konstitutionen, avsnitt 8, ger dock varje delstat befogenhet att utse officerare i sina egna miliser.

 

Avsnitt 4: Åtal

Presidenten, vicepresidenten och alla civila ämbetsmän i Förenta staterna ska avsättas från sitt ämbete vid åtal för och fällande dom för förräderi, mutbrott eller andra höga brott och förseelser.

Konstitutionen gör det också möjligt att avsätta vissa tjänstemän från sitt ämbete (avsked). Presidenten, vicepresidenten, kabinettssekreterare och andra verkställande tjänstemän samt domare kan åtalas av representanthuset och sedan prövas av senaten.

Den som fälls genom en anklagelse får sparken omedelbart. Senaten kan också välja att hindra personen från att inneha något federalt ämbete i framtiden. Detta är de enda straff som ett åtalsförfarande kan ge. Personen kan dock fortfarande ställas inför rätta för civilrättsliga och straffrättsliga anklagelser i domstolarna och straffas om han eller hon befinns skyldig.

Åtal är en befogenhet som endast kongressen har. I Nixon mot USA (1993) slog Högsta domstolen fast att inte ens de kan granska eller ändra senatens beslut i en åtalsprövning. Dess åtalsprövningsbefogenheter ger kongressen ett sätt att se till att inga verkställande tjänstemän eller domare blir korrumperade.

"Höga brott och förseelser"

Konstitutionen säger tydligt att tjänstemän kan åtalas för förräderi eller mutor. Men den säger inte exakt vad "High crimes and Misdemeanors" innefattar eller inte innefattar. "High crimes" är en fras från gammal brittisk lag som avser brott som begås av personer med politisk makt. I den brittiska historien kunde dock "high crimes and misdemeanors" omfatta många olika saker (till och med att förlora ett fartyg genom att inte binda fast det). Efter att konstitutionen skrevs förklarade Alexander Hamilton i The Federalist Papers vilken typ av orsaker till åtal som grundarna hade tänkt sig: "Brott som [kommer] från missbruk eller överträdelse av något offentligt förtroende. [De orsakar] skador som omedelbart åsamkas samhället självt."

Kongressen har klargjort innebörden av "höga brott och förseelser" genom vilka personer de har valt att åtala och varför. Sedan konstitutionen ratificerades har representanthuset åtalat 18 personer - mestadels domare, men även två presidenter. Alla utom tre av dessa 18 åtalades för andra brott än förräderi eller mutor. Till exempel:

• President Andrew Johnson åtalades 1868 för att ha brutit mot en federal lag (han friades av senaten).
• President Bill Clinton åtalades 1998 för mened och hindrande av rättvisan (han frikändes).
• Domarna anklagades främst för:
• Var orättvis, inte opartisk och fattade beslut som bröt mot lagen.
• Att missbruka sin makt
• Att vara korrupt
• Skatteflykt och lögner om hur mycket pengar de hade.

 
Alexander Hamilton sa att åtal är för "missbruk eller brott mot [det] offentliga förtroendet".  


Skildring av rättegången mot president Andrew Johnson 1868, med överdomare Salmon P. Chase som ordförande.