Tjugofemte tillägget till Förenta staternas författning

Bakgrund

I artikel två, avsnitt 1, punkt 6 i konstitutionen står det:

Om presidenten avsätts från sitt ämbete, eller om han dör, avgår eller är oförmögen att fullgöra de befogenheter och skyldigheter som hör till ämbetet, skall detta åligga vicepresidenten, och kongressen kan genom lag föreskriva om fall av avsättning, död, avgång eller oförmåga för både presidenten och vicepresidenten, genom att förklara vilken tjänsteman som då skall agera som president, och denna tjänsteman skall agera i enlighet med detta, till dess att oförmågan undanröjs, eller en ny president väljs.

Detta innebär att om presidenten får sparken, dör, avgår eller inte kan "fullgöra sina befogenheter och skyldigheter" (inte kan göra det som en president måste göra), tar vicepresidenten över deras jobb. Vicepresidenten gör presidentens jobb tills han eller hon blir bättre (om han eller hon bara är sjuk eller handikappad), eller tills nästa presidentval (om presidenten avgått eller är död). Om varken presidenten eller vicepresidenten kan sköta presidentens arbete kan kongressen bestämma vem som tar över presidentens arbete. Detta är allt som konstitutionen säger om detta ämne.

Denna klausul var inte särskilt specifik. Det stod inte:

• Vem hade befogenhet att säga att en president inte kunde utföra sitt arbete?
• Om vicepresidenten faktiskt skulle bli president om han/hon var tvungen att ta över, eller om han/hon bara skulle vara "tillförordnad president" (någon som utförde presidentens arbete, men aldrig fick titeln "president").
• Vem skulle ta över vicepresidentens plats om han/hon dog, avgick, inte kunde utföra sitt arbete eller var tvungen att ta över efter presidenten.
• Hur (eller vem) i kongressen ska bestämma vem som ska ta över om varken presidenten eller vicepresidenten kan utföra presidentens arbete?

År 1841 blev den nionde presidenten, William Henry Harrison, den första presidenten i Förenta staterna som dog i tjänsten. Dessförinnan hade representanten John Williams föreslagit att vicepresidenten skulle bli tillförordnad president om presidenten dog. Även efter Harrisons död hade hans kabinett träffats och beslutat att vicepresident John Tyler skulle bli "vicepresident som tillförordnad president". Tyler gillade dock inte denna idé. Han meddelade att han hade blivit president och att han inte bara gjorde den gamle presidentens jobb. Han vägrade att titta på alla papper som var adresserade till honom som "tillförordnad president".

Tyler avlade presidenteden, flyttade in i Vita huset och tog över den gamla presidentens alla befogenheter. Ingen ifrågasatte formellt Tylers anspråk på presidentämbetet. Så småningom antog kongressens båda kamrar en resolution om att Tyler var Förenta staternas tionde president. Detta skapade "prejudikat för fullständig succession". Ett prejudikat är en regel eller lag som kan komma att följas i framtiden om en liknande situation uppstår igen. "Full succession" innebär att vicepresidenten skulle bli president, inte tillförordnad president, om den faktiska presidenten dog. Prejudikatet om fullständig succession blev känt som "Tylerprejudikatet".

Vid andra tillfällen dog inte presidenterna, men de kunde inte utföra sina uppgifter på grund av sjukdom. Woodrow Wilson fick till exempel en stroke under sin tid som president. Men presidentfrun Edith Wilson och Vita husets officiella läkare höll stroken hemlig. På grund av detta var det ingen som tog över ordförandeskapet, trots att Wilson inte kunde göra jobbet vid den tidpunkten.

Före det 25:e tillägget hade vicepresidentens ämbete varit tomt 18 gånger på grund av att vicepresidenten dog, avgick eller var tvungen att ta över för presidenten. Till exempel fanns det ingen vicepresident i nästan fyra år efter Franklin D. Roosevelts död.

Dessa problem gjorde det tydligt att regeringen behövde mer specifika regler.

Mordet på Kennedy

Den 22 november 1963 mördades president John F. Kennedy. Kennedys mord gjorde det mycket tydligt för kongressen att de genast måste komma fram till en lösning på frågan om presidentens succession. Förenta staterna befann sig mitt i det kalla kriget. Den nye presidenten, Lyndon B. Johnson, hade tidigare haft en hjärtattack 1955 tillsammans med en familjehistoria där Johnson-männen dog relativt unga (i början av 60-årsåldern, vilket han gjorde 1973 vid 64 års ålder). De två nästa personerna i kön till presidentposten var representanthusets talman John McCormack (som var 71 år gammal) och senatens ordförande pro tempore Carl Hayden (som var 86 år gammal). Kongressen började röra sig snabbare.

Förslag

Kongressledamöter föreslog två olika ändringsförslag för att fylla i de detaljer som saknades i paragraf 6.

I Keating-Kefauver-förslaget föreslogs att kongressen skulle kunna stifta en lag om vem som skulle avgöra när en president är funktionshindrad. Förslaget lades fram 1963 av senator Kenneth Keating från New York,^p. 345 och stöddes av senator Estes Kefauver från Tennessee.^p. 28 Andra senatorer var dock oroliga för att kongressen skulle kunna missbruka denna makt, eller att den faktiskt inte skulle stifta lagen efter det att ändringen antagits.^{pp. 30–35}

Bayh-Celler-förslaget slutade med att bli det tjugofemte ändringsförslaget. Den 6 januari 1965 föreslog senator Birch Bayh ändringen i den amerikanska senaten och representant Emanuel Celler (ordförande i representanthusets justitieutskott) föreslog den i representanthuset. Till skillnad från Keating-Kefauver-förslaget föreslog det ett sätt att fylla vicepresidentens position om den var tom, och det fastställde också regler för hur en president skulle kunna förklaras "invalidiserad".^{pp. 348–350}

Den 19 februari 1965 antog senaten ändringen. Huset antog dock en annan version av ändringen den 13 april. Huset och senaten var tvungna att bilda kommittéer för att komma fram till en version av ändringen som alla kunde enas om. Den 6 juli 1965 antog kongressens båda kamrar den slutliga versionen av ändringen och skickade den till delstaterna för ratificering.

 
Senator Birch Bayh skrev senatens version av det tjugofemte tillägget.  

Ratificering

Liksom alla författningsändringar som föreslås av kongressen måste det tjugofemte tillägget ratificeras av tre fjärdedelar av staterna (38 av 50). Ratificeringen var klar 19 månader efter det att ändringen föreslagits. Ytterligare nio stater ratificerade senare också ändringen, medan tre stater inte röstade för att ratificera ändringen.

Delstaterna ratificerade tillägget i denna ordning:

Beställ	Stat	Datum		Beställ	Stat	Datum
1	Nebraska	12 juli 1965		2	Wisconsin	13 juli 1965
3	Oklahoma	16 juli 1965		4	Massachusetts	9 augusti 1965
5	Pennsylvania	18 augusti 1965		6	Kentucky	15 september 1965
7	Arizona	22 september 1965		8	Michigan	5 oktober 1965
9	Indiana	20 oktober 1965		10	Kalifornien	21 oktober 1965
11	Arkansas	4 november 1965		12	New Jersey	29 november 1965
13	Delaware	7 december 1965		14	Utah	17 januari 1966
15	West Virginia	20 januari 1966		16	Maine	24 januari 1966
17	Rhode Island	28 januari 1966		18	Colorado	3 februari 1966
19	Nya Mexiko	3 februari 1966		20	Kansas	8 februari 1966
21	Vermont	10 februari 1966		22	Alaska	18 februari 1966
23	Idaho	2 mars 1966		24	Hawaii	3 mars 1966
25	Virginia	8 mars 1966		26	Mississippi	10 mars 1966
27	New York	14 mars 1966		28	Maryland	23 mars 1966
29	Missouri	30 mars 1966		30	New Hampshire	13 juni 1966
31	Louisiana	5 juli 1966		32	Tennessee	12 januari 1967
33	Wyoming	25 januari 1967		34	Washington	26 januari 1967
35	Iowa	26 januari 1967		36	Oregon	2 februari 1967
37	Minnesota	10 februari 1967		38	Nevada	10 februari 1967
Tillägg till konstitutionen: 10 februari 1967
39	Connecticut	14 februari 1967		40	Montana	15 februari 1967
41	South Dakota	6 mars 1967		42	Ohio	7 mars 1967
43	Alabama	14 mars 1967		44	North Carolina	22 mars 1967
45	Illinois	22 mars 1967		46	Texas	25 april 1967
47	Florida	25 maj 1967
Stater som inte ratificerade tillägget
North Dakota				Georgien
South Carolina

 

Godkänd text

Avsnitt 1. Om ordföranden avsätts från sitt ämbete eller om han avlider eller avgår, skall vice ordföranden bli ordförande.

Avsnitt 2. När vicepresidenten är vakant ska presidenten nominera en vicepresident som ska tillträda sitt ämbete efter att ha bekräftats av en majoritetsröst i kongressens båda kamrar.

Avsnitt 3. Om talmannen till senatens talman pro tempore och representanthusets talman överlämnar en skriftlig förklaring om att han inte kan fullgöra sina ämbetsbefogenheter och skyldigheter, och till dess att han överlämnar en skriftlig förklaring om motsatsen till dem, skall dessa befogenheter och skyldigheter fullgöras av vice talmannen som tillförordnad talman.

Avsnitt 4. När vicepresidenten och en majoritet av de främsta tjänstemännen i de verkställande avdelningarna eller av ett annat organ som kongressen enligt lag kan föreskriva, till senatens ordförande pro tempore och representanthusets talman överlämnar en skriftlig förklaring om att presidenten är oförmögen att fullgöra sitt ämbetes befogenheter och skyldigheter, skall vicepresidenten omedelbart överta ämbetets befogenheter och skyldigheter som tillförordnad president.

Därefter, när presidenten till senatens ordförande pro tempore och representanthusets talman översänder sin skriftliga förklaring om att ingen oförmåga föreligger, skall han återuppta sina befogenheter och skyldigheter i sitt ämbete om inte vicepresidenten och en majoritet av antingen de främsta tjänstemännen i det verkställande departementet eller i ett sådant annat organ som kongressen enligt lag kan föreskriva, inom fyra dagar till senatens ordförande pro tempore och representanthusets talman översänder sin skriftliga förklaring om att presidenten inte kan fullgöra sina befogenheter och skyldigheter i sitt ämbete. Därefter ska kongressen avgöra frågan och samlas inom fyrtioåtta timmar för detta ändamål om den inte är i session. Om kongressen inom tjugoen dagar efter mottagandet av den senare skriftliga förklaringen, eller om kongressen inte sammanträder, inom tjugoen dagar efter det att kongressen måste samlas, med två tredjedels röst i båda kamrarna beslutar att presidenten inte kan fullgöra sina befogenheter och skyldigheter, skall vicepresidenten fortsätta att fullgöra dessa som tillförordnad president; i annat fall skall presidenten återgå till sina befogenheter och skyldigheter.

 
 

Effekter

Avsnitt 1: Ordförandes succession

Genom avsnitt 1 blev "Tylerprejudikatet" en lag. Den säger att om en president avsätts från sitt ämbete, dör eller avgår, blir vicepresidenten omedelbart president (inte "tillförordnad president").

Avsnitt 2: Vakans som vice ordförande

Före det tjugofemte tillägget förblev vicepresidentposten tom tills nästa val.

Enligt punkt 2 ska ordföranden, när vice ordföranden är vakant, utse en person som ska ersätta vice ordföranden. Om en majoritet av kongressens båda kamrar är överens om det, blir den personen vicepresident.

Avsnitt 3: Förklaring av ordföranden

I avsnitt 3 står det att en talman kan förklara sig "oförmögen att fullgöra sitt ämbetes befogenheter och skyldigheter" (oförmögen att utföra sitt arbete). Han eller hon måste säga detta i ett skriftligt brev till både senatens ordförande pro tempore och representanthusets talman. När presidenten gör detta blir vicepresidenten tillförordnad president. Presidenten kan när som helst återta ordförandeskapet genom att skicka brev till presidenten pro tempore och representanthusets talman om att han eller hon återigen kan fullgöra ordförandeskapets befogenheter och uppgifter.

Avsnitt 4 är den enda delen av ändringsförslaget som aldrig har använts. Den tillåter andra verkställande tjänstemän att förklara presidenten oförmögen att utföra sitt arbete. Vicepresidenten måste samtycka till detta. Det måste han också:

• En majoritet av "de främsta tjänstemännen i de verkställande departementen" (Förenta staternas kabinett), ELLER
• "Such other body as Congress may by law provide" (någon annan grupp som kongressen väljer).

För att förklara presidenten oförmögen att utföra sitt arbete måste dessa personer underteckna och överlämna ett brev till senatens talman och kammarens talman. På samma sätt som i avsnitt 3 skulle vicepresidenten då bli tillförordnad president.

Presidenten kan återta ordförandeskapet genom att skicka ett brev till president pro tempore och kammarens talman. Om vicepresidenten och kabinettet anser att presidenten fortfarande är funktionshindrad och fortfarande inte kan utföra sitt arbete kan de dock ifrågasätta hans återtagande. De har fyra dagar på sig att skriva en ny förklaring om att presidenten fortfarande är oförmögen att utföra sitt arbete. Vicepresidenten är fortfarande tillförordnad president under dessa fyra dagar. Kongressen måste sedan sammanträda inom 48 timmar, om den inte redan har sammanträtt. Därefter har kongressen 21 dagar på sig att fatta ett beslut. Under tiden är vicepresidenten fortfarande tillförordnad president.

Om två tredjedelar av varje kongresshus röstar för att presidenten fortfarande inte kan sköta sitt arbete, fortsätter vicepresidenten att vara tillförordnad president. Om kongressen inte röstar på detta sätt, eller om den inte röstar alls inom 21 dagar, tar presidenten över ordförandeskapet igen.

 
Gerald Ford svärs in som president efter Nixons avgång.  

Använder

Det tjugofemte tillägget har åberopats (använts) sex gånger sedan det lades till i konstitutionen. Avsnitt 1 har använts en gång, avsnitt 2 har använts två gånger och avsnitt 3 har använts tre gånger. Endast avsnitt 4 har aldrig använts, även om det har övervägts två gånger.

Användning av avsnitt 1

President Richard Nixon avgick den 9 augusti 1974 innan parlamentet kunde rösta om huruvida han skulle åtalas för brott i samband med Watergate-skandalen. Vicepresident Gerald Ford blev president så snart Nixon hade avgått.

Användning av avsnitt 2

Den 10 oktober 1973 avgick vicepresident Spiro Agnew. Två dagar senare nominerade president Richard Nixon den amerikanske representanten Gerald Ford från Michigan till ny vicepresident. Enligt paragraf 2 måste mer än 50 procent av varje kongresshus godkänna Ford som vicepresident. Den 6 december hade 97 % av senaten och 92 % av kammaren godkänt Ford. Ford svors in som vicepresident senare den 6 december inför kongressens båda kamrar. Ford är den enda person i USA:s historia som någonsin varit vicepresident och senare president utan att ha blivit vald till något av dessa ämbeten.

När Gerald Ford blev president efter Richard Nixons avgång blev vicepresidentposten ledig. Den 20 augusti 1974 nominerade den nye presidenten Ford den tidigare guvernören i New York, Nelson Rockefeller, till ny vicepresident. Den 10 december 1974 bekräftade senaten Rockefeller med röstsiffrorna 90-7. Nio dagar senare röstade representanthuset med 287-128 röster för att bekräfta Rockefeller. Han svors in i ämbetet senare den 19 december 1974 inför senaten.

Användning av avsnitt 3

Presidenter har använt avsnitt 3 i det 25:e tillägget tre gånger. Varje gång har de gett sina vicepresidenter makten under en kortare tid eftersom de behövde få bedövning för medicinska tester eller operationer. De tre tillförordnade presidenterna i USA:s historia anges nedan.

George H. W. Bush (1985)

Den 12 juli 1985 fick president Ronald Reagan reda på att han hade en liten utväxt i tjocktarmen som kunde utvecklas till tjocktarmscancer. Hans läkare sa till honom att han behövde opereras. Reagan bestämde sig för att operera sig direkt.

"	Jag är [medveten om] bestämmelserna i avsnitt 3.... Jag tror inte att författarna till detta ändringsförslag avsåg att det skulle tillämpas på situationer som [denna].  - Ronald Reagan, i sitt brev	"

Reagan ville dock inte åberopa avsnitt 3 i det 25:e tillägget. Han var orolig för att det skulle skapa ett dåligt prejudikat att ge presidentens makt bort. Vita husets chefsjurist och Reagans stabschef föreslog att han skulle använda avsnitt 3 och ge vicepresident George H.W. Bush makten.

Två skrivelser har skapats. I det första åberopades avsnitt 3 och det stod att Reagan inte skulle kunna fullgöra sina uppgifter. I det andra stod det att Reagan kände till paragraf 3 och att han inte ansåg att den var tillämplig på hans situation, men att han ändå ville att Bush skulle ta över under hans operation. Den 13 juli undertecknade Reagan det andra brevet och lät överlämna det till presidenten pro tempore och parlamentets talman.

Reagans självbiografi och andra böcker hävdar att Reagan tydligt menade att ge vicepresident Bush makten.^{pp. 197–200} Vita husets advokat, Fred Fielding, sade:

Jag vet personligen att han hade för avsikt att åberopa ändringsförslaget, och han [meddelade] det till all sin personal och ... till vicepresidenten och senatens ordförande. Han var också mycket bestämd i sin önskan att inte skapa ett prejudikat som skulle vara bindande för hans efterträdare.^p.197

Men eftersom Reagan inte uttryckligen nämnde avsnitt 3 och sade att han inte kunde utföra sitt arbete som president, åberopade han inte officiellt det 25:e tillägget.

Dick Cheney (2002; 2007)

Den 29 juni 2002 blev president George W. Bush den första presidenten som officiellt åberopade avsnitt 3. Han behövde en koloskopi, en undersökning av tjocktarmen, och skulle få narkos. Han gav formellt makten till sin vicepresident, Dick Cheney, med hjälp av de regler som fastställs i 25:e tillägget. Till skillnad från Reagan sade han uttryckligen att han använde avsnitt 3 i det 25:e tillägget i sitt brev till presidenten pro tempore och parlamentets talman. Efter ungefär två timmar var Bush vaken och tog tillbaka presidentposten.

Den 21 juli 2007 åberopade president Bush återigen avsnitt 3 så att han kunde få en ny koloskopi. Återigen var Cheney tillförordnad president i ungefär två timmar, tills Bush var redo att återta ordförandeskapet.

Övervägd användning av avsnitt 4

År 2021 har avsnitt 4 aldrig åberopats, men vid minst två tillfällen har man övervägt att använda avsnitt 4 och vid ett annat tillfälle har det kritiserats kraftigt att inte använda det. Dessa inträffade under Ronald Reagans presidentskap.

1981: Försök att mörda Reagan

Den 30 mars 1981 försökte en man vid namn John Hinckley döda president Ronald Reagan. Reagan blev skjuten och behövde omedelbart opereras, så han kunde inte åberopa paragraf 3 för att ge makten till sin vicepresident. Hans vicepresident, George H.W. Bush, kunde inte åberopa avsnitt 4 eftersom han befann sig på ett flygplan på väg tillbaka från Texas. Reagan hade klarat sig från operationen när Bush kom till Washington, D.C.^{pp. 195–6, 253-5}

1995 skrev Birch Bayh, som hade skrivit senatens version av det 25:e tillägget, att avsnitt 4 borde ha åberopats.

1987: Reagan anklagas för att inte göra sitt jobb

1987 avgick Reagans stabschef Donald Regan.^p. 218 Howard Baker ersatte honom.^p. 83 Reagans personal berättade för Baker att Reagan verkade lat och oförmögen att göra sitt jobb. De sa till honom att han skulle vara beredd på att sektion 4 i det 25:e tillägget skulle åberopas.

Enligt PBS-programmet American Experience:

Det som Ronald Reagans stab berättade för Bakers övergångsteam den helgen chockade dem. Reagan var "ouppmärksam, oduglig" och "lat", och Baker borde vara beredd att åberopa det 25:e tillägget för att [ta bort] hans uppgifter.

I en intervju i programmet sa Edmund Morris, som hade skrivit en biografi om Reagan, följande:

De tillträdande Baker-medlemmarna beslutade alla att ha ett möte med honom på måndag, deras första officiella möte med presidenten, och att samlas runt bordet i kabinettssalen och observera honom mycket, mycket noga för att se hur han uppförde sig, för att se om han verkligen höll på att förlora sitt mentala grepp. Reagan, som naturligtvis var helt omedveten om att de höll på att sätta igång en dödsbevakning på honom, kom in stimulerad av ... alla dessa nya människor och presterade utmärkt. I slutet av mötet kastade de bildligt talat upp sina händer och insåg att han hade perfekt kontroll över sig själv.

 
Nixons avskedsbrev, 9 augusti 1974.