Det tjugoandra tillägget till Förenta staternas konstitution var ett tillägg till Förenta staternas konstitution som satte en gräns för hur många gånger en person kunde väljas till president. En person kan bara väljas två gånger, eller en gång om han eller hon redan har suttit mer än två år som president. Kongressen antog tillägget den 21 mars 1947. Den ratificerades den 27 februari 1951.

 

Bakgrund

Beslutet att införa ett konstitutionstillägg om presidentskadans längd kom som en direkt reaktion på Franklin D. Roosevelts fyra presidentval (1932, 1936, 1940, 1944). Roosevelt var den enda presidenten i USA:s historia som valdes till mer än två fulla mandatperioder, vilket ledde till en diskussion om riskerna med alltför lång tids maktkoncentration i ett ämbete. Tillägget formaliserade den sedvana som George Washington etablerat när han frivilligt lämnade ämbetet efter två mandatperioder.

Vad står i tillägget?

  • Huvudregel: Ingen person får väljas till president mer än två gånger.
  • Regel för efterträdare: Om en person har tjänstgjort som president i mer än två år av en tidigare presidents mandatperiod får den personen bara väljas till president en gång till.
  • Övergångsbestämmelse: Tillägget innehåller en bestämmelse som gör att det inte gäller för den person som innehade ämbetet när förslaget lades fram av kongressen — detta berörde president Harry S. Truman, som satt vid tiden för förslaget men valde att inte ställa upp för omval 1952.

Tillämpning och konsekvenser

Tillägget reglerar enbart hur många gånger en person kan väljas till president; det påverkar inte möjligheten att vara vice president, senator eller representant. Det begränsar heller inte möjlighet att fungera som president under kortare perioder genom succession (till exempel om vice presidenten tillträder efter ett dödsfall eller avgång), förutsatt att den sammanlagda tiden inte överstiger två år av den föregående presidentens mandatperiod.

Debatt och kritik

22:a tillägget har både anhängare och kritiker. Förespråkare menar att det är en viktig skyddsmekanism mot maktkoncentration och garanterar regelbunden ledarskapsförnyelse. Kritiker hävdar att en sådan begränsning inskränker väljarnas frihet att välja en populär ledare och kan hindra erfarna presidenter från att fortsätta sin politik i svåra tider. Trots debatten har tillägget stått fast och blivit en etablerad del av den amerikanska konstitutionella ordningen.

Noter

  • Antagandedatum i kongressen: 21 mars 1947.
  • Ratifikation: 27 februari 1951.
  • Orsaksbakgrund: Reaktion på Franklin D. Roosevelts fyra val till president.