Giacomo Meyerbeer

Livet

Tidiga år

Meyerbeer föddes i en rik judisk familj i Tasdorf (nu en del av Rüdersdorf) nära Berlin. Hans far ägde stora sockerraffinaderier i Berlin och i Italien. Hans mor kom också från en rik familj. Hennes far hade varit viktig i Tysklands kamp för att bli fri från fransmännen 1812 när Napoleon försökte erövra stora delar av Europa. Giacomos mamma gjorde mycket gott arbete genom att försöka hjälpa människor som blev sårade under Napoleonkrigen.

Många berömda personer kom till huset där Giacomos familj bodde. Några av besökarna kom från det preussiska hovet, bland annat den blivande kungen Friedrich Wilhelm IV. Naturforskaren och upptäcktsresanden Alexander von Humboldt besökte dem också ganska ofta.

Pojkens första pianolärare var Franz Lauska, som också undervisade de kungliga prinsarna. Han fick också lektioner i komposition. Meyerbeer spelade för första gången offentligt 1801 genom att spela Mozarts pianokonsert i d-moll i Berlin. Han skrev sin första opera 1810. Samma år åkte han till Darmstadt för att studera hos den välkände musikteoretikern Abbé Vogler. Där träffade han den unge Carl Maria von Weber som också var elev till Vogler. Han lämnade Vogler 1811 och försökte få arbete i München. År 1813 upptäckte han att han hade erbjudits en tjänst som hovkompositör åt storhertigen av Hessen. Vogler hade förmodligen rekommenderat honom för jobbet. Vid denna tid var Meyerbeer mer känd som pianist än som kompositör. Han reste till London för att höra en viktig pianist som var bosatt där, nämligen J.B. Cramer. Där träffade han andra kända pianister som Kalkbrenner och Ferdinand Ries.

Italien

År 1816 reste Meyerbeer till Italien. Han ville lära sig om italiensk opera och samla in italienska folksånger. Han hade först för avsikt att stanna bara tre månader, men stannade större delen av de följande nio åren. Han gjorde några resor tillbaka till Tyskland och Österrike under denna tid. Han komponerade flera operor som blev mycket populära. Folk började jämföra honom med den berömde Rossini. I Tyskland var man dock inte intresserad av hans musik. Han tog sin opera Il crociato in Egitto till London och sedan till Paris, där den blev en succé. Operan är nu ihågkommen för att den var den sista operan någonsin som hade en roll för en castratosångare.

Han började bli välkänd nu. Spontini bad honom komponera en opera för Berlin. I Paris blev han vän med librettisten Eugène Scribe, som hade stort inflytande på den franska teatern.

De stora operorna

Från och med 1825 tillbringade Meyerbeer sitt liv med att resa runt i Europa. Han var ofta i Paris och Berlin, men bodde inte på någon av dessa platser. Han bodde på hotell eller i privata hus var han än var. En anledning till att han reste var hans hälsa. Hans fru hade också dålig hälsa, så de åkte ofta till kurorter för att försöka bli bättre. Han reste också runt för att titta på uppsättningar av sina operor och för att lyssna på unga sångare.

När Carl Maria von Weber dog lämnade han efter sig en oavslutad opera, Die drei Pintos. Den skickades till Meyerbeer i hopp om att han skulle avsluta den, men han verkade inte intresserad. Till slut avslutade Mahler den många år senare.

Meyerbeer gjorde ändringar i Il crociato in Egitto och gjorde den till en stor opera för Opéra i Paris. Han ändrade den från en italiensk till en fransk opera och komponerade extra dansmusik och en ny uvertyr. Han var fast besluten att bli berömd i Paris.

År 1826 gifte han sig med sin kusin. De fick två barn, men båda dog när de var mycket små.

År 1828 hade Daniel Auber, en berömd fransk kompositör från den tiden, komponerat en mycket populär opera som hette La muette de Portici. Det var den första franska stora operan. Meyerbeer insåg att han inte kunde bli riktigt populär genom att förvandla sina italienska operor till fransk grand opera, så han tog sin komiska opera Robert le Diable och förvandlade den till en grand opera. Publiken älskade den. Inom tre år hade den spelats på 77 teatrar i 10 olika länder. Många kompositörer gjorde egna arrangemang av några av melodierna från operan. Han fick många utmärkelser: Chevalier of the Legion d'honneur, titeln preussisk hovkapellmästare (direktör för musiken vid det kungliga hovet) och blev medlem av den preussiska konstakademin och medlem av det franska institutet.

Meyerbeer insåg att allt annat han skrev måste vara riktigt bra. År 1836 producerade han ännu en opera, Les Huguenots. Även denna blev oerhört populär.

År 1842 åkte han till Boulogne för att förbättra sin hälsa. Där träffade han Wagner som bad honom om ekonomisk hjälp för att sätta upp sina operor Rienzi och Den flygande holländaren. Meyerbeer lånade honom pengar, men slutade ge honom pengar när han hörde att Wagner i hemlighet kritiserade honom.

Berlin år

När Spontini dog blev Meyerbeer Generalmusikdirektor i Berlin. Hans opera Les Huguenots hade först varit förbjuden i Tyskland, men nu fick den spelas. Som hovkompositör skrev han en storslagen opera som hette Ein Feldschlag in Schlesien (Ett slag i Schlesien), men den blev aldrig internationellt känd. Huvudrollen i operan sjöngs av Jenny Lind.

Återresa till Paris

År 1849 återvände han till Paris. Han skrev flera verk tillsammans med Scribe, som Meyerbeer beskrev som den bästa levande librettisten och som var en av hans närmaste vänner. Hans opera Le prophète (till vilken Scribe återigen skrev texten) gav honom mycket pengar. Den stora altitten Pauline Viardot-Garcia sjöng huvudrollen.

Scribe dog 1861. Meyerbeer arbetade mycket hårt för att försöka avsluta sin sista opera, L'Africaine. Napoleon III sa att han ville att operan skulle vara klar till vintern 1862-63, men den blev inte klar förrän 1864. Verket höll på att repeteras för sin första föreställning när Meyerbeer plötsligt dog, utan att ha haft möjlighet att revidera det, på samma sätt som han reviderade de flesta av sina andra verk.

Meyerbeers kropp fördes till Berlin där den begravdes på den judiska kyrkogården i ett valv som tillhörde hans familj.

 
Staty av Meyerbeer i den belgiska staden Spa, där han bodde många gånger.  

Meyerbeers musik

Meyerbeer var alltid mer populär i Frankrike än i Tyskland. Hans operor handlar om de rika människornas samhälle. De ljud han åstadkom med sin orkester är ofta medvetet hårda. I detta är han lik Beethoven under sina sista år och Berlioz. Ibland använde han nya instrument som basklarinett och saxofon. Han tänkte alltid noga på vad hans sångare var kapabla till när han skrev sin musik. Han tyckte om att arbeta med olika sångare, bland dem Velluti, som var den siste av de stora operakastraterna. Han gjorde sig mycket besvär med att ge sina sångare vila under operan så att de fortfarande skulle vara i god stämning vid berättelsens höjdpunkt. Han gillade scener med stora folkmassor. Han komponerade särskilt sin dansmusik mycket noggrant. Ofta kastade han bort den och började om på nytt om dansarna inte var nöjda med den.

Vid sidan av sina operor skrev han också orkesterstycken för speciella tillfällen. Han skrev också några sånger för att framföras i salongen.

Meyerbeer var en av Europas rikaste män. Det är därför som vissa människor hatade honom.

 

Meyerbeers rykte efter hans död

Meyerbeers operor var mycket populära i mitten av 1800-talet, men i slutet av århundradet hade de gått ur tiden. Mellan 1933 och 1945 förbjöds hans musik i Tyskland av nazisterna eftersom han var jude. I dag finns det ett visst intresse igen, men inget som liknar den enorma popularitet han hade under sin livstid.