Roper v. Simmons, 543 U.S. 551 (2005), var ett avgörande beslut av USA:s högsta domstol. Domstolen slog fast att det är grundlagsstridigt att avrätta en person för brott som han eller hon begått innan han eller hon fyllt 18 år. Beslutet påverkade 25 delstater i landet som fortfarande tillät avrättningar av barn under 18 år. Beslutet upphävde också domstolens tidigare beslut i Stanford v. Kentucky, 492 U.S. 361 (1989), som hade sagt att avrättningar av barn i åldern 16-18 år ibland var lagliga.
Ärendet gällde den då 17-årige Christopher Simmons, som dömts till döden för ett mord begånget som minderårig. Högsta domstolens majoritet, i ett 5–4-beslut, konstaterade att dödsstraff för personer som var under 18 vid brottstillfället strider mot åttonde tillägget i USA:s konstitution, som förbjuder "cruel and unusual punishments" (grymma och ovanliga straff).
Domstolens resonemang byggde på doktrinen om "evolving standards of decency" — att den grundlagsmässiga tolkningen av vad som är straffbart enligt åttonde tillägget kan utvecklas i takt med samhälleliga värderingar. Domstolen pekade bland annat på att en växande majoritet av delstaterna hade förbjudit dödsstraff för minderåriga, på forskningsresultat om ungdomars omognad och impulskontroll samt på internationella normer som motsätter sig dödsstraff för personer under 18. Domstolen framhöll tre särdrag hos unga gärningsmän som minskar deras straffansvar: bristande mognad och omdöme, större påverkan av kamrater och yttre omständigheter, samt större möjlighet till reform och återanpassning.
Konsekvenserna av Roper v. Simmons var omedelbara: dödsdomar som grundades på brott begångna av minderåriga kunde inte längre upprätthållas, och flera delstater ändrade praxis och lagstiftning i enlighet med domen. Roper banade också väg för senare avgöranden om unga lagöverträdare, bland annat Graham v. Florida (2010) som förbjöd livstidsstraff utan möjlighet till frigivning för icke-dödliga brott begångna av minderåriga, och Miller v. Alabama (2012) som fann att obligatoriska livstidsstraff utan möjlighet till frigivning för dem som begått brott som barn var konstitutionellt problematiska.
Beslutet väckte både stöd och kritik. Förespråkare hyllade domen som ett skydd för ungdomars rättigheter och som ett exempel på rättens anpassning till modern forskning om ungdomsutveckling. Kritiker menade att domstolen i för stor utsträckning hänvisade till utländska rättsordningar och ifrågasatte om Högsta domstolen borde ersätta lagstiftarnas roll i sådana normförskjutningar.
Sammanfattningsvis fastställde Roper v. Simmons en viktig gräns: i USA får staten inte döma till döden någon som var under 18 år när brottet begicks. Domen är ett centralt exempel på hur konstitutionell rätt tolkas i ljuset av förändrade samhälleliga värderingar, vetenskaplig kunskap om ungdomars utveckling och en juridisk utvärdering av vad som är förfärande eller orättfärdigt i straffskalan.
