Separate but equal — doktrinen, dess historia och konsekvenser

Efter det amerikanska inbördeskriget antog den republikanskt kontrollerade kongressen tre ändringar av konstitutionen som kallas för återuppbyggnadsändringar. Det första var det trettonde tillägget till Förenta staternas författning som avskaffade slaveriet i Förenta staterna. Det andra var det fjortonde tillägget till Förenta staternas författning som gav alla medborgare samma skydd för lagen. Det tredje var det femtonde tillägget till Förenta staternas konstitution som gav afroamerikanska män rösträtt.

Efter antagandet av ändringsförslagen om återuppbyggnad började det bli värre för de svarta i Södern. Många vita ville inte acceptera de nya förändringarna. Ekonomin i Södern stod stilla och skatterna var höga. Det fanns en hel del korruption som förvärrades av mattesäckar från norr och sydliga anhängare av återuppbyggnaden som kallades scalawags. Av rädsla och hat föddes grupper för vit överhöghet som Ku Klux Klan. Med hjälp av våld, bland annat lynchning, våldtäkt, mord och terrorism, försökte de kontrollera afroamerikaner och hindra dem från att utnyttja sina nya rättigheter.

Kongressen antog lagen om medborgerliga rättigheter 1875. Den garanterade afroamerikaner likabehandling i offentliga lokaler, i kollektivtrafiken och för att förhindra att de utestängs från jurytjänstgöring. Lagförslaget antogs av USA:s 43:e kongress och undertecknades som lag av president Ulysses S. Grant den 1 mars 1875. Flera år senare beslutade Högsta domstolen i Civil Rights Cases (1883) att delar av lagen var författningsstridiga. Domstolens motivering var att det fjortonde tillägget förbjöd diskriminering av stater, inte av enskilda individer. Kongressen kunde därför inte skydda sig mot enskilda fall av diskriminering.

Florida var det första land som antog en lag som krävde att järnvägarna skulle tillhandahålla "lika men separata bostäder för vita och färgade raser". Snart hade Texas, Mississippi och andra stater samma eller liknande lagar. När Louisiana 1890 antog en liknande lag började de svarta göra motstånd. År 1892 kom man överens om att Homer Plessy skulle utmana lagarna för att bilda ett testfall. Plessy "passade" för att vara vit och när han åkte på ett tåg i östra Louisiana i den "vita sektionen" meddelade han att han var svart och vägrade flytta till den "färgade" sektionen. Plessy arresterades och 1896 nådde hans fall Högsta domstolen. Fallet var Plessy v. Ferguson, där Fergusson var namnet på den domare som först dömde honom i New Orleans brottsdistriktsdomstol.

År 1896 prövades fallet av Högsta domstolen. Plessys advokater hävdade att Louisianas lag om separata bilar stred mot det trettonde och fjortonde tillägget. Domstolen beslutade i ett 7-1-beslut mot Plessy och att lagen var konstitutionell. I majoritetsutlåtandet skrev domare Henry Brown följande:

"En lag som endast innebär en rättslig skillnad mellan den vita och den färgade rasen - har ingen tendens att förstöra den rättsliga jämlikheten mellan de två raserna. ... Syftet med det fjortonde tillägget var otvivelaktigt att genomdriva den absoluta jämlikheten mellan de två raserna inför lagen, men med tanke på sakernas natur kan det inte ha varit meningen att avskaffa distinktioner baserade på hudfärg, eller att genomdriva social, till skillnad från politisk jämlikhet, eller en blandning av de två raserna på villkor som är otillfredsställande för någondera av dem."

Den ende dissidenten, domare John Harlan, såg fruktansvärda konsekvenser av domstolens yttrande. Han skrev:

"Vår konstitution är färgblind och varken känner till eller tolererar klasser bland medborgarna. När det gäller medborgerliga rättigheter är alla medborgare lika inför lagen. ... Det nuvarande beslutet, kan man mycket väl befara, kommer inte bara att stimulera angrepp, mer eller mindre brutala och irriterande, på de färgade medborgarnas erkända rättigheter, utan det kommer också att uppmuntra till tron att det är möjligt att med hjälp av delstatliga lagar omintetgöra de välgörande syften som Förenta staternas folk hade i åtanke när de antog de senaste ändringarna av konstitutionen."

Problemet med Plessy var att separat nästan alltid inte var lika. Offentliga skolor och andra inrättningar för svarta var alltid underlägsna.

Från och med 1890 började demokraterna i sydstaterna att anta delstatslagar som tog bort de rättigheter som afroamerikaner hade fått. Dessa rasistiska lagar blev kända som Jim Crow-lagar. Plessy ledde till att Jim Crow-lagarna inte ifrågasattes av den federala regeringen i 58 år. De omfattade lagar som gjorde det omöjligt för svarta att rösta. Eftersom de inte kunde rösta kunde svarta inte heller vara med i juryn. Andra lagar krävde rasåtskillnad så att svarta inte kunde gå i samma skolor, på samma restauranger eller på samma sjukhus som vita. De kunde inte använda samma toaletter eller dricka ur samma dricksfontäner. De fick inte heller sitta framför vita på bussar eller tåg. Många kristna präster i sydstaterna lärde ut att vita var det utvalda folket och att svarta var förbannade av Gud. Lynchningar var avsedda att ingjuta rädsla hos svarta och hålla dem på plats. Mellan 1882 och 1968 lynchades 3 440 svarta män och kvinnor. Andra brändes på bål, kastrerades, misshandlades eller mördades. Jim Crow-eran började ta slut efter att Högsta domstolens enhälliga beslut Brown v. Board of Education upphävde Plessy.