Det 21:a tillägget till USA:s konstitution (1933) – upphävde alkoholförbudet

Avsnitt 1. Den artonde artikeln i tillägget till Förenta staternas konstitution upphävs härmed.

Avsnitt 2. Transport eller import av berusande drycker till en stat, ett territorium eller en besittning i Förenta staterna för leverans eller användning där, i strid med lagstiftningen i dessa stater, är härmed förbjuden.

Avsnitt 3.
Denna artikel skall vara verkningslös om den inte har ratificerats som en ändring av konstitutionen av kongresser i de olika delstaterna, enligt vad som föreskrivs i konstitutionen, inom sju år från den dag då kongressen överlämnade den till delstaterna.

Det artonde tillägget till konstitutionen hade inlett en period i USA som kallades förbud. Under denna tid var tillverkning, distribution och försäljning av alkoholhaltiga drycker olaglig. Genomförandet av det artonde tillägget 1919 var det främsta målet för nykterhetsrörelsen, men det visade sig snart vara mycket impopulärt. Brottsligheten hade ökat kraftigt under förbudet eftersom gangsters, som Chicagos Al Capone, blev rika på en mycket lönsam svart marknad för alkohol. Den federala regeringen var oförmögen att upprätthålla Volstead Act. År 1932 förklarade den rike industrimannen John D. Rockefeller Jr. i ett brev:

När förbudet infördes hoppades jag att det skulle få ett brett stöd av den allmänna opinionen och att den dag då alkoholens onda effekter skulle erkännas snart skulle komma. Jag har långsamt och motvilligt börjat tro att detta inte har blivit resultatet. I stället har drickandet generellt sett ökat, speakeasy har ersatt saloonen, en stor armé av lagbrytare har dykt upp, många av våra bästa medborgare har öppet ignorerat förbudet, respekten för lagen har minskat kraftigt och brottsligheten har ökat till en nivå som aldrig tidigare skådats.

När fler och fler amerikaner motsatte sig det artonde tillägget växte en politisk rörelse för att det skulle upphävas. Upphävandet komplicerades dock av gräsrotspolitiken. Även om den amerikanska konstitutionen föreskriver två metoder för att ratificera författningsändringar hade endast en metod använts fram till dess. Denna var ratificering av delstaternas lagstiftare i tre fjärdedelar av delstaterna. Dagens visdom var dock att lagstiftarna i många delstater antingen var skyldiga till eller helt enkelt rädda för nykterhetslobbyn. När kongressen formellt föreslog att förbudet skulle upphävas den 20 februari 1933 valde den därför den andra ratificeringsmetoden som fastställs i artikel V. Det är genom delstatskonvent.

Statlig och lokal kontroll

I det andra avsnittet förbjuds import av alkohol i strid med delstatlig eller territoriell lagstiftning. Detta har tolkats som att det ger staterna i princip absolut kontroll över alkoholhaltiga drycker. Många av USA:s delstater var fortfarande "torra" (med statligt förbud mot alkohol) långt efter ratificeringen. Mississippi var den sista och förblev torr till 1966. Kansas fortsatte att förbjuda offentliga barer fram till 1987. Många delstater delegerar nu den befogenhet som de har fått genom detta tillägg till kommunerna eller länen (eller båda), vilket har lett till många rättegångar om rättigheter enligt första tillägget när lokala myndigheter har försökt återkalla spritlicenser.

Domstolsavgöranden

Avsnitt 2 har varit källan till alla domar från Högsta domstolen som direkt behandlar frågor som rör det tjugoförsta tillägget. I tidiga domar föreslogs det att avsnitt 2 gav delstaterna möjlighet att lagstifta med exceptionellt omfattande konstitutionella befogenheter.

I State Board of Equalization v. Young's Market Co., (1936), ansåg Högsta domstolen att en stat kan kräva en licensavgift för att importera öl från andra stater och även för att tillverka öl inom staten. Domstolen erkände att "före det tjugoförsta tillägget skulle det uppenbarligen ha varit konstitutionsvidrigt" för en stat att kräva en avgift för ett sådant privilegium.

I Craig v. Boren (1976) behandlade Högsta domstolen frågan om lagförslag med olika åldersgränser för män och kvinnor när det gäller alkoholkonsumtion i Oklahoma (18 år för kvinnor, 21 år för män). Domstolen upphävde förslaget på grund av ett förmodat brott mot klausulen om lika skydd i det fjortonde tillägget.

I South Dakota v. Dole (1987) bekräftade Högsta domstolen att det är lagligt att hålla inne vissa federala medel för motorvägar till stater där den lagliga åldern för alkoholkonsumtion är lägre än 21 år. Domstolen ansåg att begränsningarna av utgiftsmakten i det tjugoförsta tillägget inte förbjöd kongressen att indirekt uppnå federala mål.

I målet 44 Liquormart, Inc. v. Rhode Island (1996) antog Rhode Island en lag som förbjöd reklam för sprit på platser som inte säljer sprit. De klagande grundade sin talan på sin rätt till yttrandefrihet enligt första tillägget. I ett enhälligt beslut slog domstolen fast att stater inte kan använda det tjugoförsta tillägget för att inskränka skyddet för yttrandefriheten enligt det första tillägget. Domstolen erkände dock att staten hade befogenhet att reglera försäljningen av sprit enligt det tjugoförsta tillägget.