Det 21:a tillägget till USA:s konstitution (1933) – upphävde alkoholförbudet
Upptäck hur 21:a tillägget (1933) upphävde det amerikanska alkoholförbudet — en unik konstitutionell upphävning och historisk ratificering via delstatliga konvent.
Det tjugoförsta tillägget (tillägg XXI) till Förenta staternas konstitution, som godkändes den 5 december 1933, upphävde det artonde tillägget till Förenta staternas konstitution och avslutade förbudstiden i Förenta staterna. Det är det enda ändringsförslag som upphäver ett annat ändringsförslag. Det är också det enda tillägget som har ratificerats av delstaternas ratificeringskonvent snarare än av delstaternas lagstiftande församlingar.
Bakgrund
Förbudet, som infördes genom det artonde tillägget och den så kallade Volstead-lagen, syftade till att förbjuda tillverkning, försäljning och transport av berusningsmedel. Under 1920-talet ledde förbudet till svåra följder: utanför lagens avsikt uppstod omfattande smuggelverksamhet, organiserad brottslighet och problem med ovilja och kostnader för att upprätthålla lagen. Under den djupa ekonomiska krisen på 1930-talet växte också argumenten för att avskaffa förbudet för att skapa arbetstillfällen och generera skatteintäkter.
Vad innehåller det 21:a tillägget?
- Upphävande: Huvudbestämmelsen upphäver uttryckligen det artonde tillägget.
- Delstaternas självbestämmande: Tillägget ger varje delstat (och lokala myndigheter) rätt att själva reglera alkoholens transport, import och bruk inom sina gränser. Detta gjorde det möjligt för delstater att återinföra förbud på delstats- eller lokal nivå om de så önskade.
- Ratificeringsvillkor: Tillägget innehåller en bestämmelse om att det måste ratificeras inom en viss tid (vilket uppfylldes 1933).
Ratificeringsmetoden och dess betydelse
Det 21:a tillägget är unikt genom att det ratificerades av delstaternas ratificeringskonvent snarare än av delstaternas lagstiftande församlingar. Denna metod valdes för att ge folket en mer direkt röst i frågan och kan ha underlättat ett snabbare genomförande av upphävandet. Repealen nådde det antal delstater som krävdes och trädde i kraft den 5 december 1933.
Konsekvenser och efterverkningar
Efter upphävandet återgick kontrollen över alkoholpolitiken till delstaterna och i praktiken till lokala myndigheter. Resultatet blev en blandning av regler:
- Vissa delstater och många lokala områden valde att förbli helt eller delvis "dry" (utan legal försäljning av alkohol) under lång tid.
- Andra delstater byggde upp statliga system för försäljning och reglering av sprit och alkohol, inklusive statliga monopol för detaljhandel eller distribution.
- Ekonomiska fördelar i form av nya jobb, skatteintäkter och minskade kostnader för rättsväsendet bidrog till att motivera upphävandet i opinionen.
Rättsliga frågor och modern tolkning
Det 21:a tillägget har fortsatt relevans i rättsliga prövningar. Samtidigt begränsas delstaternas befogenheter av andra konstitutionella principer. Exempelvis har Högsta domstolen prövat situationer där delstatliga alkoholregler ställts mot federal handelspolitik och andra rättigheter. I modern tid har Högsta domstolen klargjort att 21:a tillägget inte ger delstater obegränsad rätt att diskriminera mot utländska eller andra delstaters ekonomiska aktörer i strid med andra delar av konstitutionen, bland annat i frågor som rör handel mellan delstater.
Varaktig betydelse
Det 21:a tillägget markerade slutet på en era i USA:s sociala och politiska historia och är en påminnelse om hur svåra samhälleliga reformer kan få oväntade och varaktiga konsekvenser. Idag finns fortfarande lokala variationer i alkohollagstiftningen i USA — allt från strikta restriktioner till relativt liberala regler — vilket speglar tilläggets grundtanke om delstatligt självbestämmande.
Text
Avsnitt 1. Den artonde artikeln i tillägget till Förenta staternas konstitution upphävs härmed.
Avsnitt 2. Transport eller import av berusande drycker till en stat, ett territorium eller en besittning i Förenta staterna för leverans eller användning där, i strid med lagstiftningen i dessa stater, är härmed förbjuden.
Avsnitt 3.
Denna artikel skall vara verkningslös om den inte har ratificerats som en ändring av konstitutionen av kongresser i de olika delstaterna, enligt vad som föreskrivs i konstitutionen, inom sju år från den dag då kongressen överlämnade den till delstaterna.
Bakgrund
Det artonde tillägget till konstitutionen hade inlett en period i USA som kallades förbud. Under denna tid var tillverkning, distribution och försäljning av alkoholhaltiga drycker olaglig. Genomförandet av det artonde tillägget 1919 var det främsta målet för nykterhetsrörelsen, men det visade sig snart vara mycket impopulärt. Brottsligheten hade ökat kraftigt under förbudet eftersom gangsters, som Chicagos Al Capone, blev rika på en mycket lönsam svart marknad för alkohol. Den federala regeringen var oförmögen att upprätthålla Volstead Act. År 1932 förklarade den rike industrimannen John D. Rockefeller Jr. i ett brev:
När förbudet infördes hoppades jag att det skulle få ett brett stöd av den allmänna opinionen och att den dag då alkoholens onda effekter skulle erkännas snart skulle komma. Jag har långsamt och motvilligt börjat tro att detta inte har blivit resultatet. I stället har drickandet generellt sett ökat, speakeasy har ersatt saloonen, en stor armé av lagbrytare har dykt upp, många av våra bästa medborgare har öppet ignorerat förbudet, respekten för lagen har minskat kraftigt och brottsligheten har ökat till en nivå som aldrig tidigare skådats.
När fler och fler amerikaner motsatte sig det artonde tillägget växte en politisk rörelse för att det skulle upphävas. Upphävandet komplicerades dock av gräsrotspolitiken. Även om den amerikanska konstitutionen föreskriver två metoder för att ratificera författningsändringar hade endast en metod använts fram till dess. Denna var ratificering av delstaternas lagstiftare i tre fjärdedelar av delstaterna. Dagens visdom var dock att lagstiftarna i många delstater antingen var skyldiga till eller helt enkelt rädda för nykterhetslobbyn. När kongressen formellt föreslog att förbudet skulle upphävas den 20 februari 1933 valde den därför den andra ratificeringsmetoden som fastställs i artikel V. Det är genom delstatskonvent.
Genomförande
Statlig och lokal kontroll
I det andra avsnittet förbjuds import av alkohol i strid med delstatlig eller territoriell lagstiftning. Detta har tolkats som att det ger staterna i princip absolut kontroll över alkoholhaltiga drycker. Många av USA:s delstater var fortfarande "torra" (med statligt förbud mot alkohol) långt efter ratificeringen. Mississippi var den sista och förblev torr till 1966. Kansas fortsatte att förbjuda offentliga barer fram till 1987. Många delstater delegerar nu den befogenhet som de har fått genom detta tillägg till kommunerna eller länen (eller båda), vilket har lett till många rättegångar om rättigheter enligt första tillägget när lokala myndigheter har försökt återkalla spritlicenser.
Domstolsavgöranden
Avsnitt 2 har varit källan till alla domar från Högsta domstolen som direkt behandlar frågor som rör det tjugoförsta tillägget. I tidiga domar föreslogs det att avsnitt 2 gav delstaterna möjlighet att lagstifta med exceptionellt omfattande konstitutionella befogenheter.
I State Board of Equalization v. Young's Market Co., (1936), ansåg Högsta domstolen att en stat kan kräva en licensavgift för att importera öl från andra stater och även för att tillverka öl inom staten. Domstolen erkände att "före det tjugoförsta tillägget skulle det uppenbarligen ha varit konstitutionsvidrigt" för en stat att kräva en avgift för ett sådant privilegium.
I Craig v. Boren (1976) behandlade Högsta domstolen frågan om lagförslag med olika åldersgränser för män och kvinnor när det gäller alkoholkonsumtion i Oklahoma (18 år för kvinnor, 21 år för män). Domstolen upphävde förslaget på grund av ett förmodat brott mot klausulen om lika skydd i det fjortonde tillägget.
I South Dakota v. Dole (1987) bekräftade Högsta domstolen att det är lagligt att hålla inne vissa federala medel för motorvägar till stater där den lagliga åldern för alkoholkonsumtion är lägre än 21 år. Domstolen ansåg att begränsningarna av utgiftsmakten i det tjugoförsta tillägget inte förbjöd kongressen att indirekt uppnå federala mål.
I målet 44 Liquormart, Inc. v. Rhode Island (1996) antog Rhode Island en lag som förbjöd reklam för sprit på platser som inte säljer sprit. De klagande grundade sin talan på sin rätt till yttrandefrihet enligt första tillägget. I ett enhälligt beslut slog domstolen fast att stater inte kan använda det tjugoförsta tillägget för att inskränka skyddet för yttrandefriheten enligt det första tillägget. Domstolen erkände dock att staten hade befogenhet att reglera försäljningen av sprit enligt det tjugoförsta tillägget.
Sök