Pau Casals (Pablo Casals) – katalansk cellist, dirigent och kompositör 1876–1973

Casals far var organist i den lokala kyrkan. Han gav Casals sina första musiklektioner och lärde honom piano, violin och orgel. När Casals var elva år gammal hörde han en grupp resande musiker spela musik. Ett av instrumenten var cello. Han hade aldrig hört ett och bestämde sig för att det var det han ville spela. Hans mor tog med honom till Barcelona, där han gick på en musikskola: Escola Municipal de Música. Där studerade han cello, musikteori och piano.

En dag när han var 13 år gammal tittade han på gammal musik i en begagnad musikbutik. Han hittade några mycket gamla noter för solocello. Det var Bachs cellosviter. Folk på den tiden trodde att de bara var en samling studier för att hjälpa cellister med sin teknik, men Casals, som bara fortfarande var en pojke, insåg att det var fantastisk musik. Han tillbringade de följande 12 åren med att öva på dem tills han kände sig redo att framföra dem. Casals upptäckt av dessa underbara cellosviter var den viktigaste Bachupptäckten sedan 1829 då Mendelssohn hittade och framförde Matteuspassionen som världen hade glömt bort.

Casals visade en enorm talang för cello . Den 23 februari 1891, när han var 14 år gammal, gav han en solokonsert i Barcelona. Två år senare tog han examen från Escola med utmärkelser.

År 1893 hörde den spanske kompositören Isaac Albéniz honom spela i en trio på ett café. Han gav honom ett brev som gjorde det möjligt att presentera honom för drottningen. Hon gav honom pengar så att han kunde studera vid konservatoriet i Madrid. Därefter lät hon honom åka till Bryssel för att studera vid konservatoriet, som då var det bästa i Europa för stråkinstrument. Celloläraren nämnde en lång lista med cellostycken och frågade honom vilka han spelade. När Casals sa att han kunde spela dem alla gjorde läraren sig lustig över honom. När Casals började spela var alla förvånade över hans talang. Läraren ville att han skulle bli en av sina elever, men Casals hade blivit förolämpad och därför åkte han till Paris nästa dag. Spaniens drottning blev arg på Casals när hon hörde vad som hade hänt och slutade skicka pengar till honom .

I Paris hade han väldigt lite pengar. Han försörjde sig genom att spela andra cello i Folies Marignys teaterorkester. Hans mor försökte tjäna lite pengar genom att sy. År 1896 återvände han till Katalonien där han undervisade vid en musikskola och spelade första cellist i orkestern vid Barcelonas operahus, Liceu. År 1897 uppträdde han som solist med Madrids symfoniorkester och tilldelades Karl III:s orden av drottningen.

Internationell berömmelse

År 1899 spelade Casals Saint-Saëns cellokonsert på Crystal Palace i London och senare för drottning Victoria i hennes sommarhus i Cowes, Isle of Wight. Han höll på att bli mycket berömd. I Paris gjorde han ett stort intryck på alla, särskilt på dirigenten Charles Lamoureux som hade startat en berömd orkester. Casals reste till Nederländerna, USA där han gav 80 konserter och Sydamerika. Han spelade ofta med pianisten Harold Bauer.

Den 15 januari 1904 blev Casals inbjuden att spela i Vita huset för president Theodore Roosevelt. Han spelade i CarnegieHall i New York och spelade Richard Strauss Don Quijote med kompositören som dirigent. Mellan 1906 och 1912 hade han ett förhållande med den portugisiska cellisten Guilhermina Suggia, men de gifte sig aldrig. År 1914 gifte sig Casals med den amerikanska sångerskan Susan Metcalfe. De separerade 1928, men skilde sig inte förrän 1957.

Casals bildade en trio med pianisten Alfred Cortot och violinisten Jacques Thibaud. De gav många konserter och gjorde några av de första inspelningarna av pianotriomusik. De spelade tillsammans i 30 år.

År 1905 reste han runt i Ryssland. Det var en olycklig tid eftersom den ryska revolutionen höll på att äga rum. Under konserten han spelade i Moskva kunde man höra skottlossning utanför salen.

Under första världskriget bodde Casals i New York. År 1919 återvände han till Barcelona. Han ville förbättra musiken i sitt eget land. Det fanns mycket få människor som kunde spela bra, så han grundade sin egen orkester: Orquesta Pau Casals. Denna årliga musikfestival fortsatte fram till det spanska inbördeskrigets början 1936.

Casals stödde den spanska republikanska regeringen. När den besegrades sa han att han inte skulle återvända förrän Spanien återigen var ett demokratiskt land. Han lämnade då sitt land och gick i exil. Han bosatte sig i den franska byn Prades som låg nära gränsen till Spanien. Han fortsatte sin karriär som cellist. Efter andra världskriget, i juni 1946, reste han till England och spelade cellokonserter av Schumann och Elgar i Royal Albert Hall under ledning av Sir Adrian Boult. Utanför salen var polisen tvungen att hjälpa honom att ta sig till sin bil eftersom så många människor trängdes runt honom.

Casals spelade i många länder, men vägrade att spela i länder som var vänligt inställda till Francos regering i Spanien. År 1945 höll han en sändning på BBC och talade till sitt folk i Katalonien. Han avslutade med att spela en katalansk folksång som heter El Cant dels Ocells (Fåglarnas sång). Han spelade den i slutet av alla sina konserter. När Storbritannien erkände Francos regering beslutade Casals att han inte längre kunde spela i England. Han gjorde ett stort undantag från sitt beslut att inte besöka Franco-vänliga länder: 1961 deltog han i en kammarmusikkonsert i Vita huset den 13 november där han spelade för president John F Kennedy som han beundrade.

Senare år

Festivaler i Prades

År 1950 fortsatte han sin karriär som dirigent och cellist vid Prades Festival i Conflent. Han gick med på att spela på villkor att pengarna från festivalen skulle gå till ett flyktingsjukhus i närheten. Franco berättade att spanjorer var förbjudna att åka till festivalen, men många lyckades ta sig över gränsen till fots. Många världsberömda musiker spelade i Prades: Josef Szigeti, Isaac Stern, Rudolf Serkin och Eugene Istomin med flera.

Han fortsatte att leda festivalen i Prades fram till 1966.

Puerto Rico

När Casals var 80 år gammal gifte han sig med en av sina unga elever, en flicka som hette Marta. De hade träffats i Prades. Marta var från Puerto Rico, dit Casals mor hade kommit. De flyttade till Puerto Rico för att bo i ett hus som hette "El Pesebre". År 1957 startades en musikfestival där i staden San Juan. Han fortsatte att besöka festivalen i Prades varje år fram till 1966. Han gav också masterclasses på amerikanska skolor och universitet samt i andra länder. En del av dessa sändes på tv.

Casals var också kompositör. En av hans sista kompositioner var Himne a les Nacions Unides (Hymn a les Nacions Unides), som han uruppförde vid en särskild konsert i FN den 24 oktober 1971, två månader före sin 95-årsdag.

Casals skrev en självbiografi Joys and Sorrows; Reflections (1970).

Casals dog 1973 i San Juan, Puerto Rico, 96 år gammal. År 1979 fördes hans kvarlevor till El Vendrell i Katalonien, där han var född. Han fick inte uppleva slutet på Francos diktatoriska regim. Senare, när Franco dog 1975 och Spanien återigen var en demokrati, gav den spanska regeringen under kung Juan Carlos I ut ett frimärke för att hedra hundraårsdagen av hans födelse.

År 1989, sexton år efter sin död, fick Casals en Grammy Lifetime Achievement Award.

Ingen annan cellist har haft ett sådant inflytande på cellospelandet under 1900-talet. Han förändrade sättet att tänka på celloteknik. När han var ung lärde man till exempel violinister och cellister att öva med en bok under höger arm. Detta gjorde stråkarmen mycket stel. Casals lärde sina elever att spela med en fri stråkarm. Casals var en stor lärare och han lärde sig mycket om spelande genom sin undervisning. Han tänkte på fingersättning och stråkeföring och visade sina elever hur deras vänstra hand kunde vara stark men också avslappnad.

Den internationella Pau Casals-tävlingen för cello hålls i Tyskland vart fjärde år. Tävlingen startade år 2000 för att hjälpa unga cellister att starta sin karriär. Tävlingen stöds av Pau Casals Foundation, under beskydd av Casals änka. Ett av priserna är en vacker cello som ägdes av Casals.