Försvar mot rovdjur: strategier och anpassningar hos djur och växter

Primärt försvar gör det mindre troligt att det blir ett möte mellan rovdjuret och bytet. I många fall innebär detta att rovdjuret inte har lagt märke till eller känt igen bytet.

Definitioner

Det finns olika definitioner av vad ett primärt försvar är:

• Robinson 1969: de försvarsmekanismer som fungerar innan ett rovdjur börjar fånga ett byte.
• Kruik 1972 och Edmunds 1974: försvar som fungerar oavsett om det finns ett rovdjur i närheten eller inte.

Metoder

För smakliga byten

Om bytet är gott att äta måste det antingen göra sig självt sällsynt, eller så måste det se ut som om det inte är gott att äta. En tredje möjlighet är att bytet är för litet för att man ska bry sig om det. Med andra ord skulle ansträngningen att fånga och äta det inte vara värd den ansträngning som rovdjuret gör.

• Gömma sig (anachoresis): Många små djur lever i hål eller sprickor. På så sätt kan de inte ses om inte rovdjuret letar noggrant, vilket vissa fåglar gör. Dessutom måste det gömda djuret förr eller senare komma ut i det fria. Men medan det är gömt är det relativt säkert. Mycket vanligt är att bytet gömmer sig under den del av dagen då dess huvudsakliga rovdjur är aktivt.
• Crypsis: Detta är den allmänna termen för djur som använder kamouflage för att likna sin bakgrund. De är synliga, men vanligtvis inte sedda (uppmärksammade).
• Batesian mimicry: ett välsmakande djur låtsas att det smakar illa genom att efterlikna varningsfärgningen.

För bytesdjur med försvar

Försvaret kan vara av två slag. Antingen är bytet oätligt eftersom det har någon form av kemiskt försvar, eller så är dess kropp skyddad av taggar eller sting. I så fall kommer rovdjuret att avvisa det så länge bytet visar sitt försvar.

• Varningsfärgning (aposematism): motsatsen till kamouflage. Djuret signalerar till rovdjur att det är obehagligt att äta.
• Varningsljud: Ibland kan samma princip tillämpas på andra sinnen än synen. Varningsljud gör det möjligt för djuret att hålla sig gömt. Skallerormar är ett bra exempel: de behöver crypsis för att undvika att alarmera sina byten, och använder skällan för att undvika att råka bli skadade av stora djur. Nattfjärilar i familjerna Arctiidae och Ctenuchidae smakar illa, men kan ätas av fladdermöss på natten. Dessa nattfjärilar ger ifrån sig ett klick när de hör fladdermöss som flyger. Ett snyggt experiment visar att klickarna fungerar. Fladdermöss äter mjölmaskar om de kastas upp av försöksledaren. De ignorerar de mjölmaskar som kastas för hand om malkeklickarna spelas samtidigt.

Det andra försvaret är mycket uppenbart. Det är att bära rustning och/eller offensiva vapen som horn. Detta är permanenta, synliga försvarsåtgärder. För större bytesdjur kan detta vara effektivt om det är kopplat till ett annat försvar. I naturliga livsmiljöer har elefanter därför betar, och de har också en enorm storlek. Antiloper har horn och kan också springa snabbt. Nästan alla stora växtätare lever i flockar, vilket utan tvekan är säkrare än att leva ensam.

Dessa fungerar när ett rovdjur upptäcker ett byte eller när ett byte upptäcker ett rovdjur. De sekundära försvarsmekanismerna har till uppgift att öka chansen att bytet överlever mötet (mötet).

Metoder

• Dra dig tillbaka till en förberedd reträttplats: många metoder. Pärlfisken Carapus apis drar sig tillbaka till anus och sedan in i kroppshålan på en sjögurka (Holothuria).^p138 Det visar sig att fisken, när den är ung, är en parasit på sjögurkan. Även om den lever fritt som vuxen kan den fortfarande återvända in i holothurien när fara hotar. Mer kända exempel är sköldpaddan, som bara drar in huvudet och benen under sitt skal, och eremitkrabban, som drar sig tillbaka in i sitt skal när den är i fara.
• Fly: springa eller flyga iväg: en populär plan. Djur kan fly i en rak linje eller i sicksack. En annan metod är att flyga med en färg som är skenande och sedan plötsligt sätta sig helt stilla i kamouflage. Det finns ett antal nattfjärilar med ljusa bakvingar som är täckta när de vilar.
• Bluffa: se hotfull eller uppseendeväckande ut (deimatiskt beteende). Bytet kan inta en hållning som får rovdjuret att stanna upp. Detta kallas ibland för en "skräckuppvisning". Rovdjuret kanske inte vet om uppvisningen är ett verkligt hot eller en bluff. I vilket fall som helst har bytet förbättrat sin chans att fly.
• Spela död (thanatosis): Många rovdjur på ryggradsdjur avvisar döda djur. Många rovdjur slår till för att döda endast på byten som rör sig. Det gäller bland annat katter, ödlor och maneter. Ett antal insekter spelar döda när de angrips. Vissa större djur gör också detta, till exempel den amerikanska opossummen. Det som spelar död gör är att man undviker att frigöra rovdjurets nedärvda dödande beteende.
• Avled eller avleda attacken. Många erbjuder en icke-essentiell del av kroppen, t.ex. fjärilar vars vingar har små "måltavlor" nära kanterna. Bläckfiskar sprutar ut ett moln av svart bläck, blir bleka och simmar snabbt bort från bläcket. Kentish Plover, som lägger sina ägg på marken, lockar bort angripare från äggen. Den använder ett anmärkningsvärt intryck av att vara skadad med en bruten vinge. När rovdjuret är långt borta från äggen flyger fågeln iväg.^p175 Andra plovers sätter sig på imaginära boplatser: båda metoderna är distraktionsuppvisningar. En hel del djur kan bryta av en oviktig del av kroppen och kan återskapa den senare.^p179
• Slå tillbaka (vedergällning eller försvarskamp): Det finns ett mycket stort antal djurvapen och många av dem används i direkta strider. Bombardierbaggar sprutar varm giftig vätska mot angripare. Stora växtätare bär ofta vapen: Triceratops, Iguanodon, elefanter, hjortar, noshörningar, flodhästar. Nästan alltid används vapnen för flera funktioner, inte bara för att bekämpa rovdjur.
• Samling: Många djur använder sig av försvarsgrupper för att skydda sig mot rovdjur. Mycket vanligt hos fåglar och däggdjur.

Allting kostar något. Alla försvar har kostnader. För att överleva behöver ett djur mat och måste hålla sig vid liv för att kunna föröka sig. Energi och tid som läggs ner på försvar kan vara betydande, men det är motiverat om det gör det mer sannolikt att djuret kan föröka sig. Det finns sådana kostnader:

1. Interna kostnader: skydd som ges av vissa kemikalier kan bromsa tillväxten.
2. Alternativkostnader: att gömma sig minskar utfodringen.
3. Miljökostnader: de bästa platserna för försvaret är kanske inte de bästa för livets funktioner.
4. Design och självskadekostnader: Kroppsform eller färg för krypsis är kanske inte bäst för att känna igen parningen.

• Försvar mot växtätare

• Caro, Tim (2005). Försvar mot rovdjur hos fåglar och däggdjur. University of Chicago Press.