Alperna

Geografi

Alperna sträcker sig från Österrike och Slovenien i öster genom Italien, Schweiz, Liechtenstein och Tyskland till Frankrike i väster.

Bergen är indelade i västra och östra Alperna. Uppdelningen sker längs linjen mellan Bodensjön och Comosjön och följer Rhen. Västra Alperna är högre, men deras centrala kedja är kortare och böjd; de ligger i Italien, Frankrike och Schweiz.

De östra Alperna (långsträckt och brett huvudryggsystem) tillhör Österrike, Tyskland, Italien, Liechtenstein, Slovenien och Schweiz. De högsta topparna i de västra Alperna är Mont Blanc, 4 808 meter, Mont Blanc de Courmayeur 4 748 meter, Dufourspitze 4 634 meter och de andra topparna i Monte Rosa-gruppen samt Dom, 4 545 meter. Den högsta toppen i de östra Alperna är Piz Bernina, 4 049 meter (13 284 fot). Den kanske mest kända platsen för turister till Alperna är de schweiziska alperna.

Huvudkedja

Alpernas huvudkedja följer vattendelaren från Medelhavet till Wienerwald och utgör Italiens norra gräns. Den passerar sedan över många av de högsta och mest kända topparna i Alperna. Från Colle di Cadibona till Col de Tende löper den västerut innan den svänger mot nordväst och sedan, i norr, nära Colle della Maddalena. När den når den schweiziska gränsen går huvudkedjans linje ungefär mot nordost, en riktning som den följer fram till sitt slut nära Wien.

Gemensamma passeringar

Alperna är inte ett oöverkomligt block; de har använts i krig och handel, och senare av pilgrimer, studenter och turister. Bergspass ger vägar mellan bergen, för väg-, tåg- eller fotgängartrafik. Vissa är berömda och har använts i tusentals år.

 
Hur Alperna skapades.  


Vattendelaren mellan Italien och Schweiz (vy från Tête Blanche, Pennine Alps)

Fyra tusandrare

Union Internationale des Associations d'Alpinisme (UIAA) har fastställt en lista med 82 "officiella" alpina 4 000-metertoppar. Listan har många undertoppar som inte är särskilt framträdande, men som är bra för bergsklättring. Här är de tolv fyrtusenåringarna med minst 1 km framträdande höjd.

Namn	Höjd (meter, fot)	Utbud
Mont Blanc	4 810,45 m (15 782 ft)	Graianska Alperna
Monte Rosa	4 634 m (15 203 fot)	Pennine Alps
Dom	4 545 m (14 911 fot)	Pennine Alps
Weisshorn	4 505 m (14 780 fot)	Pennine Alps
Matterhorn	4 478 m (14 692 fot)	Pennine Alps
Grand Combin	4 314 m (14 154 fot)	Pennine Alps
Finsteraarhorn	4 273 m (14 019 fot)	Berner Alperna
Aletschhorn	4 192 m (13 753 fot)	Berner Alperna
Barre des Écrins	4 102 m (13 458 fot)	Dauphiné Alperna
Gran Paradiso	4 061 m (13 323 fot)	Graianska Alperna
Piz Bernina	4 049 m (13 284 fot)	Bernina sortiment
Weissmies	4 023 m (13 199 fot)	Pennine Alps

Karl Blodig var den förste som bestigde alla de viktigaste fyrtusenmeters topparna runt år 1900.

 

Geologi och orogenes

Berg bildas vanligtvis när kontinentalplattor i jordskorpan rör sig mot varandra. Alperna uppstod som ett resultat av det långsamma men gigantiska trycket från den afrikanska plattan när den rörde sig norrut mot den stabila eurasiska landmassan. I synnerhet Italien (som hade varit en separat ö) pressades in i Europa.

Allt detta skedde under tertiärperioden, främst under miocen och pliocen. Det är ungefär 35 till 5 miljoner år sedan.

Alperna är bara en del av ett större orogent bälte av bergskedjor som kallas Alpidbältet. Det sträcker sig genom södra Europa och Asien från Atlanten nästan hela vägen till Himalaya.

En klyfta i dessa bergskedjor i Centraleuropa skiljer Alperna från Karpaterna i öster. Sänkningen är orsaken till klyftorna mellan dessa bergskedjor.

Mellan Afrika och Europa fanns det en gång ett stort och gammalt hav, Tethyshavet. Nu ligger sediment från Tethys oceanbassängen och dess mesozoiska och tidiga kenozoiska lager högt över havsnivån. Till och med metamorfa grundbergarter finns högt upp på Mont Blanc, Matterhorn och andra höga toppar i Pennine Alps och Hohe Tauern.

Medelhavet har bildats på senare tid.

 

Resor och besökare

Alperna är populära både på sommaren och vintern. Alperna är en plats för sightseeing och sport. Vintersporter (alpin och nordisk skidåkning, snowboarding, rodelåkning, snöskovandring, skidturer) kan utövas i de flesta regioner från december till april. På sommaren är Alperna populära bland vandrare, bergscyklister, paraglidare och bergsbestigare. Det finns också alpsjöar som lockar simmare, seglare och surfare. De lägre orterna och större städerna i Alperna är väl försedda med motorvägar och huvudvägar, men högre belägna pass och byvägar kan vara dåliga även på sommaren. Många pass är stängda på vintern. Många flygplatser runtom i Alperna (och en del inom Alperna), liksom långväga järnvägsförbindelser från alla angränsande länder, ger ett stort antal resenärer enkel tillgång från utlandet. Alperna har normalt mer än 100 miljoner besökare per år.

 
Königssee, Bayern  

Klimat

Alperna är indelade i fem klimatzoner, var och en med olika typer av miljöer. Klimatet, växt- och djurlivet varierar på olika delar eller zoner av berget.

1. Den del av Alperna som ligger över 3 000 meter kallas för névé-området. Detta område, som har det kallaste klimatet, är ständigt täckt av komprimerad snö. Växter är därför sällsynta i névézonen.
2. Den alpina zonen ligger mellan 2 000 och 3 000 meters höjd. Här är det mindre kallt än i névé-zonen. Här växer vilda blommor och gräs.
3. Strax under den alpina zonen ligger den subalpina zonen, 1 500-2 000 meter hög. I den subalpina zonen växer skogar av granar och granar när temperaturen långsamt stiger.
4. På cirka 1 000 till 1 500 meters höjd ligger den odlingsbara zonen. Miljoner ekar växer i detta område. Det är också här som jordbruket bedrivs.
5. Låglandet ligger under 1 000 meter. Här produceras en större mängd växter. Förutom växter finns det också byar i låglandet eftersom temperaturen är lättare för människor och husdjur.

Alperna är ett klassiskt exempel på vad som händer när ett tempererat område på lägre höjd ger vika för högre liggande land. En höjning från havsnivån till de övre regionerna leder till att temperaturen sjunker. Bergskedjornas effekt på vindarna är att varm luft från den lägre regionen förs in i en högre zon, där den expanderar och förlorar värme och släpper ner snö eller regn.

 
Tallarna ovanför Aletsch-glaciären, Valais  

Växter

De typiska träden - ek, bok, ask och rönn - har en naturlig höjdgräns: "trädgränsen". Deras övre gräns motsvarar den klimatförändring som följer med ökad höjd. Övergången från ett tempererat till ett kallare klimat visar sig också i en förändring av det vilda blommande växtlivet. Denna gräns ligger normalt omkring 1 200 meter över havet på norra sidan av Alperna. På sydsluttningarna når den ofta upp till 1 500 meter, ibland till och med till 1 700 meter.

Alperna har inte alltid de typiska träden. Människor har avverkat dem på många ställen. Med undantag för bokskogarna i de österrikiska Alperna finns det knappt några skogar med typiska lövträd. Där sådana skogar fanns växer nu tall och gran. Dessa träd är mindre känsliga för angrepp från getter som äter lövträdens plantor.

Ovanför trädgränsen finns det ofta ett band av dvärgpennor (Pinus mugo), som ersätter dvärgbuskar. Dessa buskar är Rhododendron ferrugineum (på sura jordar) eller Rhododendron hirsutum (på icke-sura jordar).

Ovanför detta ligger den alpina ängen. Ovanför den alpina ängen blir växtlivet allt mindre vanligt. På dessa stora höjder är det troligt att växterna bildar separata grupper. I Alperna har många arter av blommande växter noterats över 4 000 meter. Dessa är till exempel Ranunculus glacialis, Androsace alpina och Saxifraga biflora.

 

Djur

Arter som är vanliga i Alperna.