Historia av forntida Israel och Judah

Bakgrund från yngre bronsåldern (1550-1200 f.Kr.)

Geografi och mänsklig bosättning

Den östra Medelhavskusten - Levanten - sträcker sig 400 mil i nord-sydlig riktning från Taurusbergen till Sinaiöknen och 70-100 mil i öst-västlig riktning mellan havet och den arabiska öknen. Kustområdet i södra Levanten, som är stort i söder och blir kortare i norr, har i den sydligaste delen ett område med utlöpare, Shephalah; i likhet med slätten smalnar detta område av när det går norrut och slutar vid berget Karmel. Öster om slätten och Shefalah finns en bergsrygg, "Judas bergsland" i söder, "Efraims bergsland" norr därom, sedan Galiléen och Libanonbergen. I öster ligger återigen den branta dalen som upptas av Jordanfloden, Döda havet och Arabahs wadi, som fortsätter ner till Röda havets östra arm. Bortom platån ligger den syriska öknen, som skiljer Levanten från Mesopotamien. I sydväst ligger Egypten och i nordost Mesopotamien. "Levanten utgör således en smal korridor vars geografiska läge gjorde den till ett ständigt område för stridigheter mellan mer mäktiga enheter".

Den centrala och norra delen av den levantinska kusten var under klassisk tid känd som Fenicien, medan den sydligaste delen var känd för egyptierna som Kanaan, och med detta namn tycks de ha menat alla sina asiatiska besittningar. I Bibeln kan Kanaan betyda allt land väster om Jordanfloden, eller, mer snävt, kustremsan. Under klassisk tid hade namnet Kanaan övergivits till förmån för "Filistia", "filistéernas land", trots att filistéerna för länge sedan hade försvunnit. Det moderna namnet "Palestina" härstammar från detta. Nordost om Kanaan/Palestina låg Aram, som senare kallades Syrien efter assyrierna, som också hade försvunnit för länge sedan.

Bosättningen under den sena bronsåldern var koncentrerad till kustslätten och längs de viktigaste kommunikationsvägarna, medan det centrala bergsområdet var glest bebott. Varje stad hade sin egen härskare, som ständigt var oense med sina grannar och vädjade till egyptierna för att avgöra sina meningsskiljaktigheter. En av dessa kananéiska stater var Jerusalem: brev från de egyptiska arkiven visar att den följde det vanliga mönstret från senbronsåldern med en liten stad med omgivande jordbruksmark och byar; till skillnad från de flesta andra stadsstater från senbronsåldern finns det inga tecken på att den förstördes i slutet av perioden.

Kanaan och det sena bronset kollapsar

I Kanaan under 1200-talet och början av 1100-talet fanns människor av olika ursprung som förenades av ett gemensamt socioekonomiskt system med stadsstater som administrerades och kontrollerades av Egypten. Den egyptiska makten och det kananéiska stadsstatssystemet kollapsade. Från kollapsen uppstod två nya samhällen på 1100-talet f.Kr., israeliterna i bergslandet och filistéerna i den södra delen av kustslätten. Filistéerna representerar helt klart ankomsten av ett stort antal utomstående, förmodligen från Cypern, med en egen icke-inhemskt kultur. Israeliterna är lika tydligt inhemska i Kanaan: för att ta språkvetenskap som bara en indikator kan man konstatera att judaitisk och israelitisk hebreiska från det tidiga första årtusendet före Kristus är en grupp med feniciska, ammonitiska, moabitiska och edomitiska, och att man inom denna gruppering kan skilja mellan en "kärnkananit" av israeliter och feniciska och en "randkananit" av judaitiska, ammonitiska, moabitiska och edomitiska.

Orsakerna till bronsålderns kollaps - som sträckte sig över hela östra Medelhavet - är oklara. Torka, svält och andra påfrestningar kan ligga bakom tidens omfattande befolkningsrörelser. Oavsett orsaken förstördes flera viktiga kananéiska städer i slutet av bronsåldern (under en period på mer än ett sekel), och den kananéiska kulturen absorberades gradvis av filistéerna, fenicierna och israeliterna.

Den preexiliska perioden

Järnålder I (1200-1000 f.Kr.)

Merneptahs stele, som uppfördes av en egyptisk farao omkring 1200 f.Kr., innehåller den första uppgiften om namnet Israel: "Israel är ödelagt och hans säd är inte kvar." Detta Israel, som identifierades som ett folk, befann sig troligen i den norra delen av det centrala höglandet. När kaoset spred sig, flyttade människor till de tidigare obefolkade högländerna: undersökningar har identifierat mer än 300 små bosättningar, de flesta nya och de största med en befolkning på högst 300 personer, på det palestinska höglandet under järnålder I. Byarna var större och talrikare i de norra regionerna (bibliska Manasse och Efraim), även om inga bosättningar kan beskrivas som urbana. Den totala bosatta befolkningen var i början av perioden cirka 20 000 personer, och dubbelt så många i slutet av perioden. Även om byar från järnålder I med kännetecken som hus med fyra rum, lagerburkar med krage och huggna vattencisterner räknas som israelitiska när de hittas på höglandet, är det i själva verket omöjligt att skilja dessa från kananitiska platser från samma period.

Under järnålder I saknar höglandet alla tecken på centraliserad auktoritet, eller på tempel, helgedomar eller centraliserad dyrkan i allmänhet (även om kultföremål som är förknippade med den kanaaneiska guden El har hittats); nästan den enda markör som skiljer höglandets "israelitiska" byar från kanaaneiska platser är frånvaron av grisben, även om det är oklart om detta kan ses som en etnisk markör eller om det beror på andra faktorer.

Under samma period uppstod kungadömena Aram Damaskus och Ammon öster om det norra bergslandet, Moab (öster om Döda havet) och Edom (i Araba söder om Döda havet), i den ordningen.

Järnålder II (1000-586 f.Kr.)

En inskription från den egyptiske faraon Shoshenq I, som troligen är identisk med den bibliske Shishak, innehåller uppgifter om en rad fälttåg som uppenbarligen riktades mot området omedelbart norr om Jerusalem under andra hälften av 900-talet f.Kr. Ungefär hundra år senare, på 800-talet f.Kr., nämner den assyriske kungen Shalmaneser III Ahab från Israel bland sina fiender i slaget vid Qarqar (853 f.Kr.), medan en kung av Moab i Mesha-stelen (ca 830 f.Kr.) firar sin framgång med att kasta bort förtrycket från "Omris hus" (dvs. Israel). På samma sätt berättar Tel Dan-stelen om en israelisk kung, troligen Jehoram, som dog av en arameisk kung omkring 841 f.Kr. Utgrävningar i Samaria, den israelitiska huvudstaden, förstärker ytterligare intrycket av ett mäktigt, centraliserat kungadöme i det norra höglandet under 800- och 800-talen. Under andra hälften av 800-talet gjorde kung Hoshea av Israel uppror mot assyrierna och krossades (ca 722 f.Kr.). En del av befolkningen deporterades, utomstående bosättare kom in för att ersätta dem och Israel blev en assyrisk provins.

Det första beviset för att det fanns ett organiserat kungadöme i den södra regionen kommer från Tel Dan-stelen från mitten av 800-talet, som nämner att en kung av "Davids hus" dog vid sidan av Israels kung. Den samtida Mesha-stelen kan också nämna Davids hus, även om den rekonstruktion som gör det möjligt att läsa den är omtvistad. Det antas allmänt att detta "Davids hus" är identiskt med den bibliska dynastin, men de arkeologiska bevisen från ytundersökningar visar att Jerusalem under 900- och 900-talen bara var en av fyra stora byar i området, utan tecken på företräde framför sina grannar. Det var först under den sista delen av 800-talet som Jerusalem upplevde en period av snabb tillväxt och uppnådde en befolkning som var mycket större än någonsin tidigare och ett tydligt företräde framför de omgivande städerna. Den äldre vetenskapliga rekonstruktionen av händelserna är att detta berodde på ett inflöde av flyktingar från Israel efter att landet erövrats av assyrierna (ca 722 f.Kr.), men den nyare uppfattningen är att det återspeglar ett samarbete mellan Assyrien och Jerusalems kungar för att etablera Juda som en proassyrisk vasallstat med kontroll över den värdefulla olivindustrin. Den assyriska maktens plötsliga kollaps under den sista hälften av 700-talet ledde till ett misslyckat försök till självständighet under kung Josias, följt av Jerusalems förstörelse av Assyriens efterträdare, det nybabyloniska riket (587/586 f.Kr.).

Israels tolv stammar ur vilka riket uppstod.

Exilisk och postexilisk period

Babylonisk och persisk tid (586-333 f.Kr.)

År 586 f.v.t. intog babylonierna under kung Nebukadnessar II Jerusalem, förstörde Salomos tempel, gjorde slut på Davids kungadöme och förde folket i fångenskap. Endast de fattigaste lämnades kvar i Juda, som nu är den babyloniska provinsen Jehud med huvudstad i Mizpa i Benjamins tidigare territorium, norr om Jerusalem. Några år senare, återigen enligt Bibeln, mördades guvernören i Yehud av rivaler, vilket utlöste en ny flyktingutvandring, denna gång till Egypten. Omkring år 580 fanns alltså Juda folk på tre olika platser, eliten i Babylon (där de för övrigt tycks ha behandlats väl), en stor gemenskap i Egypten och en kvarleva i Juda. Exilen tog slut när Cyrus den store av Persien erövrade Babylon (traditionellt sett 538 f.v.t.). Perserna återskapade Juda/Yehud som en provins ("Yehud medinata") inom satrapen "Bortom floden", och under det följande århundradet återvände en del av de landsflyktiga till Jerusalem. Där återuppbyggde de så småningom templet (traditionellt sett 516/515 f.v.t.), men under mer än ett århundrade förblev den administrativa huvudstaden i Mizpa. Samaria fortsatte under tiden som provinsen Semarina inom samma satrapium som Yehud.

Den persiska perioden

År 539 f.v.t. erövrade perserna Babylon och år 537 f.v.t. inleddes den persiska perioden i den judiska historien. År 520 f.v.t. tillät Cyrusden store judarna att återvända till Judeen och återuppbygga templet (färdigställt 515 f.v.t.). Han utsåg Zerubbabel (sonson till den näst sista judiska kungen, Jojakin) till guvernör, men tillät inte att kungadömet återupprättades. Zoroastrismens inflytande på monoteismen, judendomen och kristendomen är fortfarande föremål för akademisk debatt.

Utan en mäktig kung blev templet starkare och prästerna blev den dominerande myndigheten. Det andra templet hade dock byggts under en främmande makt, och det fanns kvarstående frågor om dess legitimitet. Detta gav förutsättningar för att olika sekter skulle utvecklas inom judendomen under de kommande århundradena, som alla gjorde anspråk på att representera "judendomen". De flesta av dessa avrådde vanligtvis från socialt umgänge, särskilt äktenskap, med medlemmar av andra sekter.

I slutet av den babyloniska exilen byggdes inte bara det andra templet, utan enligt den dokumentära hypotesen även den slutliga versionen av Torán. Även om prästerna kontrollerade monarkin och templet, monopoliserade skriftlärda och visa (som senare blev rabbiner) studiet av Toran, som (från och med Esras tid) lästes offentligt på marknadsdagar. Dessa vise utvecklade och upprätthöll en muntlig tradition vid sidan av den heliga skrift och identifierade sig med profeterna. Enligt Geza Vermes tilltalades sådana skriftlärda ofta med en grundläggande respektterm, "herre".

Den hellenistiska och romerska perioden (333 f.Kr. - 70 e.Kr.)

Den hellenistiska perioden började 332 f.Kr. när Alexander den store erövrade Persien. När han dog 323 f.v.t. delades hans imperium upp mellan hans generaler. Till en början styrdes Judéen av de egyptisk-hellenska ptoleméerna, men 198 f.v.t. tog det syrisk-hellenska seleukidiska riket, under Antiochus III, kontroll över Judéen.

Under den hellenistiska perioden kanoniserades Tanakh (den hebreiska bibeln), enligt en teori, och det uppstod heliga traditioner utanför Bibeln. Det tidigaste beviset på en judisk mystiktradition omger Hesekiels bok, som skrevs under den babyloniska exilen. Praktiskt taget alla kända mystiska texter skrevs dock i slutet av andra tempelperioden. Vissa forskare anser att kabbalaens esoteriska traditioner (judisk mystik) påverkades av persisk tro, platonisk filosofi och gnosticism.

I 2 Esdras 14:45-46, som skrevs under det andra århundradet e.Kr., sägs det: "Men behåll de sjuttio som skrevs sist, för att ge dem till de kloka i ditt folk." Detta är den första kända hänvisningen till den kanoniserade hebreiska Bibeln, och de sjuttio icke-kanoniska texterna kan ha varit mystiska; Talmud föreslår andra mystiska traditioner som kan ha sina rötter i andra tempelets judendom.

Främre Orienten var kosmopolitisk, särskilt under den hellenistiska perioden. Flera språk användes, och frågan om lingua franca är fortfarande föremål för debatt. Judarna talade nästan säkert arameiska sinsemellan. Grekiska användes ofta i hela den östra delen av Medelhavet. Judendomen förändrades snabbt och reagerade och anpassade sig till en större politisk, kulturell och intellektuell värld och drog i sin tur till sig icke-judarnas intressen. Historikern Shaye Cohen observerade:

Alla judendomar under den hellenistiska perioden, både i diasporan och i Israels land, var helleniserade, det vill säga integrerade i den antika världens kultur. Vissa varianter av judendomen var mer helleniserade än andra, men ingen var en ö för sig själv. Det är ett misstag att föreställa sig att landet Palestina bevarade en "ren" form av judendom och att diasporan var hemvist för förvanskade eller utspädda former av judendom. Termen "hellenistisk judendom" är därför endast meningsfull som en kronologisk indikator för perioden från Alexander den store till makabéerna eller kanske till de romerska erövringarna under det första århundradet före Kristus. Som en beskrivande term för en viss typ av judendom är den dock meningslös eftersom alla judendomar under den hellenistiska perioden var "hellenistiska". (Cohen 1987: 37)

Kulturell kamp mot hellenismen

Många judar levde i diasporan, och de judiska provinserna Judéen, Samarien och Galiléen befolkades av många icke-judar (som ofta visade intresse för judendomen). Judarna var tvungna att leva med hellenismens och den hellenistiska filosofins värderingar, som ofta stod i direkt motsättning till deras egna värderingar och traditioner. I stort sett såg den hellenistiska kulturen sig själv som en civilisator, som förde civiliserade värderingar och sätt till folk som de ansåg vara isolerade eller antingen bakåtsträvande eller degenererade.

Till exempel byggdes badhus i grekisk stil vid templet i Jerusalem, och även i den staden blev gymnastiksalen ett centrum för socialt, idrottsligt och intellektuellt liv. Många judar, inklusive några av de mer aristokratiska prästerna, anammade dessa institutioner, även om de judar som gjorde det ofta sågs ner på grund av sin omskärelse, som judarna såg som ett tecken på sitt förbund med Gud, men som den hellenistiska kulturen såg som en estetisk vanställdhet av kroppen. Följaktligen började en del judar överge omskärelsen (och därmed sitt förbund med Gud), medan andra judar brydde sig om den grekiska dominansen.

Samtidigt som judarna konfronterade de kulturella skillnaderna vid sin dörr var de tvungna att konfrontera en paradox i sin egen tradition: deras Toralagar gällde bara dem själva och proselyter, men de trodde att deras Gud var allas enda Gud. Denna situation ledde till nya tolkningar av Toran, varav en del påverkades av hellenistiskt tänkande och som svar på icke-judarnas intresse för judendomen. Det var under denna period som många begrepp från den tidiga grekiska filosofin kom in i eller påverkade judendomen, liksom debatter och sekter inom den tidens religion och kultur.

År 331 före Kristus tog Alexander den store över det persiskaimperiet. När han dog 323 f.Kr. föll hans imperium sönder och provinsen Yehud blev en del av det egyptiska riket, som styrdes av den ptolemeiska dynastin. Det ptolemeiska styret var milt: Alexandria blev den största judiska staden i världen, och Ptolemaios II Philadelphus av Egypten (281-246 f.v.t.) främjade den judiska kulturen genom att sponsra Septuagintaöversättningen av Toran. Under denna period började också fariséerna och andra judiska partier i andra templet, såsom sadducéerna och esséerna. Men i början av det andra århundradet f.v.t. föll Yehud till den seleukidiska syriska härskaren Antiochos IV Epifanes (174-163 f.v.t.), som i motsats till den tolerans som ptolemiderna visat försökte göra en fullständig hellenisering av judarna. Hans skändning av templet utlöste ett nationellt uppror som slutade med att syrierna fördrevs och templet återinvigdes under makabéerna.

Det rike som upprättades av mackabéerna var ett medvetet försök att återuppliva det Juda som beskrivs i Bibeln: en judisk monarki som styrdes från Jerusalem och som sträckte sig över alla de territorier som David och Salomo en gång hade styrt. För att genomföra detta projekt erövrade (och tvångskonverterade till judendomen) de tidigare moabiterna, edomiterna och ammoniterna samt det förlorade kungariket Israel.

I allmänhet accepterade judarna främmande styre när de bara var tvungna att betala tribut och i övrigt fick de styra sig själva internt. Trots detta var judarna splittrade mellan dem som var för eller emot hellenisering och de som var emot den, och de var splittrade i fråga om lojalitet till ptolemaierna eller seleukiderna. När översteprästen Simon II dog 175 f.v.t. bröt en konflikt ut mellan anhängarna av hans son Onias III (som motsatte sig hellenisering och gynnade ptolemaierna) och hans son Jason (som var för hellenisering och gynnade seleukiderna). En period av politiska intriger följde, med präster som Menelaos som mutade kungen för att vinna översteprästämbetet, och anklagelser om mord på konkurrerande kandidater till titeln. Resultatet blev ett kort inbördeskrig.

Enormt många judar ställde sig på Jasons sida, och 167 f.Kr. invaderade den seleukidiske kungen Antiokos IV Judéen, gick in i templet och tömde det på pengar och ceremoniella föremål. Jason flydde till Egypten, och Antiokos införde ett program för påtvingad hellenisering, där judarna tvingades överge sina egna lagar och seder under hot om slakt. Vid denna tidpunkt tog Mattathias och hans fem söner, John, Eleazar, Simon, Jonathan och Juda Maccabee, präster i familjen Hasmon som bodde i landsbygdsbyn Modein (uttalas "Mo-Ah-Dein"), ledningen för en blodig och slutligen framgångsrik revolt mot seleukiderna.

Juda befriade Jerusalem 165 f.Kr. och återupprättade templet. Striderna fortsatte och Juda och hans bror Jonatan dödades. År 141 f.v.t. bekräftade en församling av präster och andra Simon som överstepräst och ledare, vilket i praktiken innebar att den hasmonéiska dynastin grundades. När Simon dödades 135 f.Kr. tog hans son (och Judahs brorson) Johannes Hyrkanus hans plats som överstepräst och kung.

Det Hasmonéiska riket

Efter att ha besegrat de seleukidiska styrkorna upprättade Johannes Hyrkanus 152 f.Kr. en ny monarki i form av den prästerliga hasmonéiska dynastin, vilket innebar att prästerna blev både politiska och religiösa auktoriteter. Även om hasmonéerna allmänt sågs som hjältar och ledare för att de gjorde motstånd mot seleukiderna, ansåg vissa att deras regeringstid saknade den religiösa legitimitet som gavs genom att de härstammade från den davidiska dynastin från det första templets tid.

Sadducéer, esséer och fariséer

Klyftan mellan prästerna och de visa ökade under den hellenistiska perioden, då judarna stod inför nya politiska och kulturella strider. Vid den här tiden uppstod sadduceepartiet som prästernas och de allierade eliternas parti (namnet sadducee kommer från Zadok, översteprästen i det första templet).

Essenerna var en annan tidig mystisk-religiös rörelse som tros ha förkastat antingen de seleukidiska översteprästerna eller de hasmonéiska översteprästerna som felaktiga. Men de förkastade snart det andra templet och hävdade att det essenska samhället i sig självt var det nya templet och att laglydnad representerade en ny form av offer.

Även om deras bristande intresse för det andra templet alienerade essenerna från den stora massan av judar, delades deras uppfattning att det heliga kunde existera utanför templet av en annan grupp, fariséerna ("separatisterna"), som hade sin bas inom samfundet av skriftlärda och visa. Betydelsen av namnet är dock oklar.

Under den hasmonéiska perioden fungerade sadducéerna och fariséerna främst som politiska partier (esséerna var inte lika politiskt orienterade). De politiska skillnaderna mellan sadducéerna och fariséerna blev uppenbara när fariséerna krävde att den hasmonéiske kungen Alexander Jannai skulle välja mellan att vara kung och överstepräst på traditionellt sätt. Detta krav ledde till ett kort inbördeskrig som slutade med ett blodigt förtryck av fariséerna, även om kungen på sin dödsbädd uppmanade till en försoning mellan de två parterna. Alexander efterträddes av sin änka, vars bror var en ledande farisee. Efter hennes död sökte hennes äldsta son, Hyrkanus II, stöd hos fariséerna och hennes yngre son, Aristobulus, stöd hos sadducéerna.

År 64 f.v.t. tog den romerske generalen Pompejus över Jerusalem och gjorde det judiska riket till Roms klient. Under åren 57-55 f.v.t. delade Aulus Gabinius, prokonsul i Syrien, upp landet i Galiléen, Samarien och Judéen, med fem distrikt för Sanhedrin/Synedrion (lagråd). År 40-39 f.v.t. utnämndes Herodes den store till judarnas kung av den romerska senaten, men år 6 e.v.t. avsattes hans efterträdare, Herodes Archelaus, etnarch av Judéen, av kejsar Augustus och hans områden annekterades som provinsen Iudaea under direkt romersk förvaltning: detta markerade slutet för Juda som ett ens teoretiskt självständigt kungadöme.

Iudaea-provinsen och dess omgivningar på 1000-talet


Det Hasmonéiska rikets omfattning

Religion

Israel och Juda ärvde religionen i Kanaan i slutet av första årtusendet, och den kananitiska religionen hade i sin tur sina rötter i religionen i Ugarit under andra årtusendet. Under det andra årtusendet kom polyteismen till uttryck genom begreppen det gudomliga rådet och den gudomliga familjen.

Relaterade sidor

Tidsperioder i regionen Palestina Bibeln Biblisk arkeologi Canaan Judisk Israeliterna Förenade monarkin Bibelns kronologi Hebreiska Bibeln Judisk diaspora Yehud Medinata Levantens historia Israels historia Israeliterna Gamla testamentet Tanakh Torah Tidslinje för kristendomen	Noterbara personer Abraham Isaac Jacob Joseph Benjamin Moses Aaron Joshua Gideon Deborah Samson Samuel	Israels kungar
		Huvuddelen: Förteckning över Israels kungarSaul , Ish-boset, David, Salomo, Jerobeam, Nadab, Baasha, Ela, Zimri, Omri, Ahab, Ahasja, Joram, Jehu, Elisha, Joahas, Joas, Jerobeam II, Sakarias, Shallum, Menahem, Pekaja, Peka, Hoshea
		Juda kungar
		Huvuddelen: Lista över Juda kungar Rehabeam, Abijam, Asa, Josafat, Joram, Ahasja, Atalja, Joas, Amasja, Uzzia, Jotam, Ahas, Hiskia, Manasse, Amon, Josia, Josia, Joahas, Joakim, Jehoahaz, Jehoiakim, Jekonja, Sidkia