Neville Chamberlain: brittisk premiärminister, finansminister och borgmästare

Neville blev en framgångsrik chef i ett tillverkningsföretag. År 1911, när han var 42 år gammal, valde folket i Birmingham honom till en del av stadsfullmäktige. I fullmäktige hade han till uppgift att planera för att förbättra staden, samma typ av arbete som hans far hade gjort. Han planerade nya hus för fattiga människor. År 1915 blev han borgmästare i Birmingham, också det som hans far hade gjort. På detta jobb gjorde han arbete för att förbättra staden, bland annat startade han Birminghams symfoniorkester.

År 1929 förlorade de konservativa parlamentsvalet och Ramsay MacDonald blev Labour premiärminister. Vid den här tiden försökte det konservativa partiet införa tullar (skatter) på import för att stärka handeln i det brittiska imperiet. Andra personer, däribland Lord Beaverbrook, en affärsman som ägde många tidningar, var oense och menade att handeln borde vara fri. Lord Beaverbrook startade ett nytt parti för att bekämpa de konservativa. Chamberlain kämpade mot Beaverbrooks parti i ett val och vann. Detta gjorde honom mycket populär i det konservativa partiet.

En ekonomisk kris 1931 ledde till ett nytt parlamentsval. Efter valet blev Chamberlain finansminister. På denna position arbetade han för att avskriva skulderna från kriget. År 1932 kunde han starta ett tullsystem. Hans far Joseph Chamberlain hade länge arbetat för ett starkare brittiskt imperium när han var utrikesminister. Han arbetade också hårt för ett tullsystem, eftersom han trodde att det skulle göra imperiet ekonomiskt oberoende. Neville var glad över att kunna förverkliga sin fars önskemål.

Det var dock inte alla som var nöjda med att se en kapprustning (en tävling med Tyskland om att bygga upp en större militär). Första världskriget fanns fortfarande kvar i folks minnen och det fanns en pacifistisk känsla i landet. Chamberlain rådde premiärminister Stanley Baldwin att tala om upprustning i parlamentsvalet 1935. Baldwin var orolig för att folk inte skulle rösta på dem om de talade om att göra militären starkare, så han talade om bostäder och arbetslöshet i stället.

Chamberlain arbetade hårt med en långsam ekonomi. Regeringen köpte fabriker som inte användes och spenderade pengar på att göra dem nya igen. Denna idé hjälpte när kriget började eftersom Storbritannien hade den mest moderna utrustningen. När han tillkännagav (berättade för allmänheten om) sin budget (plan för ekonomin) 1935 sa Labourpartiet att han ville ha krig. Andra människor sa fortfarande att han inte gjorde tillräckligt för att bygga upp militären. År 1936 tillkännagav regeringen planer på att bygga upp den kungliga flottan.

På 1930-talet var Éamon de Valera den irländske Taoiseach (som liknar en premiärminister). de Valera arbetade för att skapa en ny författning (lagar) för Irland. Han ville göra Irland självständigt från Storbritannien. Irland hade en egen regering, men Storbritannien kontrollerade fortfarande Nordirland och hade marinhamnar (så kallade treaty ports) på Irland. de Valera ville att denna kontroll skulle upphöra. Chamberlain ville att Irland skulle stödja Storbritannien om det blev krig eftersom han visste att det skulle bli svårt att försvara Atlanten utan irländsk hjälp. Chamberlain och hans utrikesminister Malcolm MacDonald gjorde en överenskommelse om att ge tillbaka fördragshamnarna till Irland, men hoppades att brittiska krigsfartyg skulle kunna använda dem i kriget.

Många konservativa, inklusive Winston Churchill (som hade ingått en överenskommelse om att få till stånd en hamnförhandling 1921), var starkt emot denna plan. Detta avtal, tillsammans med en plan för att begränsa antalet judar som flyttade till Palestina (som vid denna tid kontrollerades av Storbritannien) gjorde Chamberlain impopulär hos många människor.

I september 1938 flög han till München för att tala med Hitler. Tillsammans med den franske premiärministern Édouard Daladier och den italienske diktatorn Benito Mussolini ingick han ett avtal med Hitler. Han fick lov att kontrollera Sudetenlandet men var tvungen att gå med på att inte använda sin militär för att lösa framtida tvister (oenigheter). När Chamberlain återvände hem sa många att han hade gjort ett fantastiskt arbete. Chamberlain var mycket nöjd och sade att avtalet innebar "fred för vår tid".

Chamberlain bildade en ny regering med Winston Churchill som medlem. När tyskarna invaderade Norge i april 1940 skickade britterna en flottstyrka för att bekämpa dem. Planen var dock inte framgångsrik och parlamentet stödde inte längre Chamberlain. den 10 maj 1940 avgick Chamberlain. Churchill blev premiärminister, men Chamberlain stannade kvar i regeringen. Senare i maj erbjöd Tyskland villkor för fred (saker som de ville sluta strida om). De flesta i regeringen, inklusive Chamberlain, ville hålla med Tyskland och sluta strida. Churchill ville inte komma överens med Tyskland. Han talade med Chamberlain och snart började Chamberlain hålla med Churchill. Resultatet blev att Storbritannien stannade kvar i kriget.

Sommaren 1940 blev Chamberlain sjuk. I juli genomgick han en operation i magen för att behandla cancer. Han försökte återgå till arbetet, men blev för svag och var tvungen att gå i pension. Han dog den 9 november 1940 i tarmcancer. Han var 71 år gammal. Winston Churchill talade till parlamentet för att berätta om Chamberlains död. Han berömde Chamberlain som en god och ärlig man.

Folk är oense om Chamberlains historia. Vissa anser att hans handlingar var felaktiga eftersom han inte stoppade Hitler. Andra menar att han gav Storbritannien och Frankrike mer tid att förbereda sig för krig.

Biografier

• Dilks, David. Neville Chamberlain, volym 1: Pioneering and Reform, 1869-1929 Cambridge University Press, 1984.
• Dutton, David. Neville Chamberlain. Hodder Arnold, 2001
• Feiling, Keith. Neville Chamberlains liv. Macmillan & Co. Ltd, 1946.
• Gilbert, Martin. Appeasementens rötter. New American Library, 1966.
• Self, Robert. Neville Chamberlain: En biografi. Ashgate, 2006
• Wheeler-Bennett, John Munich : Prologue to Tragedy, New York : Duell, Sloan and Pearce, 1948.
• Oxford Dictionary of National Biography