Arthur Neville Chamberlain FRS (/ˈtʃeɪmbərlɪn/; 18 mars 1869 - 9 november 1940) var en brittisk politiker, borgmästare i Birmingham, finansminister 1931–1937 och premiärminister i Storbritannien 1937–1940. Han är särskilt känd för sin utrikespolitiska linje under 1930‑talet — den så kallade eftergiftspolitiken (appeasement) — och för sin roll i samband med Münchenavtalet 1938.
Bakgrund och tidiga år
Neville Chamberlain föddes i en inflytelserik politisk familj och växte upp i Birmingham. Han var son till den framstående politikern Joseph Chamberlain och yngre bror till Austen Chamberlain. Chamberlain började sin karriär i affärs‑ och kommunalpolitik i Birmingham, där han gjorde sig känd för arbete med kommunal reform, folkhälsa och bostadsfrågor.
Politisk karriär
Chamberlain gick in i nationell politik som konservativ parlamentsledamot och innehade flera ministerposter inom olika regeringar. Som minister och senare som finansminister i National Government (1931–1937) var han ansvarig för finanspolitiken under den ekonomiska krisen på 1930‑talet. I olika roller arbetade han också med bostadspolitik, sanitära förbättringar och sociala reformer, frågor som hade rötter i hans kommunala erfarenheter i Birmingham.
Premiärminister 1937–1940
1937 utsågs Chamberlain till premiärminister. Hans tid som regeringschef präglades av växande internationella spänningar i Europa. Chamberlain sökte i första hand undvika krig genom diplomati och eftergifter gentemot aggressiva regimer, en politik som kulminerade i Münchenavtalet i september 1938 då Storbritannien och Frankrike gick med på att Tyskland annekterade Sudetlandet i Tjeckoslovakien. Vid hemkomsten från München uttalade han den berömda frasen "peace for our time" — på svenska ofta återgiven som "fred i vår tid".
Samtidigt är det viktigt att notera att Chamberlain under slutet av 1930‑talet också drev igenom en betydande upprustning av Storbritanniens försvar; kritiker menar dock att eftergiftspolitiken gav Nazityskland tid att bli starkare.
Efter Tysklands invasion av Polen 1 september 1939 förklarade Storbritannien krig mot Tyskland den 3 september 1939. Kriget och en misslyckad militär insats i Norge ledde till att Chamberlains ställning försvagades och han avgick som premiärminister i maj 1940. Winston Churchill tog över som regeringschef, och Chamberlain kvarstod kort tid i regeringen innan han drog sig tillbaka på grund av dålig hälsa.
Senare år och död
Chamberlains hälsa försämrades efter avgången; han diagnostiserades med cancer och avled den 9 november 1940. Hans sista år präglades av både kritik och sympati — kritiken för hans utrikespolitik och sympatierna för hans personliga ansträngningar att undvika ännu ett storkrig.
Eftermäle
- Kontroversiell arv: Chamberlain bedöms mycket delat i historieskrivningen. Hans politik för att undvika krig uppfattas av många som naiv och medskyldig till att ge Hitler tid, medan andra framhåller att han försökte köpa tid för brittisk upprustning och att opinionen vid tiden i hög grad var pacifistisk.
- Bidrag till välfärdsfrågor: På hemmaplan erkänns hans insatser för kommunal reform, bostadsbyggande och folkhälsa, med rötter i hans tid i Birmingham.
- Historisk betydelse: Chamberlains ledarskap på tröskeln till andra världskriget gör honom till en central och omdebatterad gestalt i 1900‑talets brittiska politiska historia.

