Fröspridning är det sätt på vilket fröna kommer iväg från moderplantan till en ny plats. "Spridning" betyder att sprida eller sprida ut. Den grundläggande idén är enkel: växter kan inte förflytta sig när de väl har satt rötter. Därför är det en evolutionär fördel att få fröna att lämna moderplantan och nå områden där de får bättre chans att gro. Om fröna hamnar för nära varandra konkurrerar de både med varandra och med moderplantan om ljus, vatten, näring och utrymme. En art gynnas också av att spridas över ett större område, eftersom lokala bränder, torka, sjukdomar eller andra katastrofer då inte slår ut hela populationen.

Från de första landväxterna i silurperioden för mer än 300 miljoner år sedan fram till nedre kritan skedde praktiskt taget all transport av sporer och frön på mekanisk väg. För många växter var både befruktning och spridning starkt knutna till vinden. Om det inte var vind, så var det vatten som fungerade som transportmedel. En stor förändring ägde rum när blommande växter började uppträda under kritan. Då öppnades nya möjligheter för samspel mellan växter och djur, och fröspridningen blev mer varierad än tidigare.

Historien om blommor och insekter är ett av de tydligaste exemplen på samevolution. Tarminnehållet, vingstrukturerna och mundelarna hos fossiliserade skalbaggar och flugor tyder på att de fungerade som tidiga pollinatörer. Sambandet mellan skalbaggar och angiospermer under nedre kritperioden ledde till parallella utstrålningar av angiospermer och insekter under övre kritperioden. Utvecklingen av blommor i övre kritan markerar också början på mutualismen mellan hymenoptera och angiospermer. Djur började inte bara hjälpa till med pollineringen, utan även med själva fröspridningen.

Det som gäller för befruktning gäller i stor utsträckning också för spridning. Sporer, de små reproduktiva enheterna hos lägre växter, sprids nästan alltid med vinden. Det gör även många frön. Andra frön, och de frukter som utvecklas från dem, är tydliga anpassningar till en värld där djur spelar en viktig roll. Om fröna sprids genom att ätas är det en fördel att de är näringsrika, smakliga eller lättåtkomliga. När fröna har ett hårt skydd runt sig kan de passera genom djurens mag-tarmkanal och sedan lämnas kvar långt från moderplantan. I andra fall fastnar fröna i päls, fjädrar eller på hud och följer med djurens rörelser till nya växtplatser.

Fröspridning kan alltså ske på flera olika sätt:

  • Vindspridning – fröna är ofta små, lätta och ibland försedda med vingar, hår eller dun som gör att de kan sväva eller föras långt med luftströmmar.
  • Vattenspridning – fröna eller frukterna kan flyta på vatten och transporteras med bäckar, floder, regnvatten eller havsströmmar.
  • Djur som spridare – frön sprids när djur äter frukt, bär med sig frön på kroppen eller gräver ner dem som förråd.
  • Stänk och mekanisk spridning – vissa frukter öppnar sig plötsligt och kastar ut fröna med kraft när de torkar eller spricker upp.

Vindspridda frön har ofta särskilda utformningar. Vissa är mycket små och lätta, medan andra har vingar, luftfyllda delar eller fjäderlika utskott som ökar svävförmågan. Ett frö som förs långt bort kan lättare hitta en öppen plats med mindre konkurrens. Vattenspridda frön och frukter är ofta tåliga mot fukt och har skal eller vävnader som skyddar embryot under transporten. Djurförmedlad spridning kan vara särskilt effektiv eftersom djur rör sig aktivt mellan olika miljöer och kan flytta frön över både korta och långa avstånd.

I naturen samarbetar dessa spridningssätt ofta. En och samma växtart kan spridas med vind i en torr miljö, med vatten längs strandkanter och med djur där det finns fruktätare eller pälsdjur. Resultatet blir att arten kan kolonisera nya livsmiljöer, återetablera sig efter störningar och anpassa sig till förändringar i klimat och landskap. Fröspridning är därför inte bara en praktisk process utan en central del av växternas överlevnad och utveckling.