Tvål tillverkad av människokroppar

Under andra världskriget trodde många att nazisterna tillverkade tvål av kropparna från de judar som dog i koncentrationslägren.

Yad Vashem Memorial har sagt att nazisterna inte gjorde mycket tvål av judiska kroppar. Yad Vashem säger att nazisterna använde sig av rykten om att de gjorde tvål av kroppar för att skrämma lägerfångarna. Det finns dock bevis för att forskningsanläggningar hade tagit fram ett sätt att göra stora mängder tvål av människokroppar.

Koncentrationslägret Stutthof; historiker tror att små mängder tvål tillverkades av människokroppar här.

Historia

Första världskriget

Redan under första världskriget hade britterna anklagat Tyskland för att använda fett från människokroppar för att tillverka saker. I april 1917 skrev en viktig tidning i London i England, The Times, att tyskarna använde kropparna av sina egna döda soldater för att tillverka tvål och andra produkter. Det var inte förrän 1925 som den brittiske utrikesministern Sir Austen Chamberlain officiellt sade att historien om "likfabriken" hade varit ett misstag.

Andra världskriget

Under kriget var det vanligt att nazisterna tillverkade tvål av koncentrationslägeroffrens kroppar. Tyskland hade inte tillräckligt med fett för att göra tvål under andra världskriget. På grund av detta tog regeringen kontroll över tillverkningen av tvål.

Historierna om "mänsklig tvål" kan ha börjat eftersom de tvålar som tillverkades av regeringen var märkta med initialerna "RIF". Vissa trodde att detta stod för Reichs-Juden-Fett på tyska. På engelska betyder det "State Jewish Fat". (I tyska akronymer användes ofta "I" och "J" som samma bokstav, så folk trodde att "RIF" kunde betyda "RJF").

I själva verket stod "RIF" för Reichsstelle für Industrielle Fettversorgung. Detta var det tyska statliga organ som ansvarade för tillverkning och utdelning av tvål och tvättprodukter under kriget. (På engelska hette myndigheten "National Center for Industrial Fett Provisioning".) RIF:s tvål var inte särskilt bra och innehöll inget fett.

Raul Hilberg rapporterar att historier om tvål tillverkad av människofett berättades i Lublin i Polen så tidigt som i oktober 1942. Tyskarna själva kände till historierna. Heinrich Himmler, SS-ledaren, fick ett brev där det stod att polackerna trodde att judar "kokades till tvål". I brevet stod det också att polackerna fruktade att de också skulle användas för att göra tvål. Dessa historier var så allmänt kända att vissa polacker faktiskt vägrade att köpa tvål. Himmler var så orolig över ryktena och tanken på dålig säkerhet i lägren att han sa att alla kroppar skulle brännas eller begravas så snabbt som möjligt.

Den sovjetiska propagandisten Ilya Ehrenburg rapporterade en vanlig version av historien som ett faktum i The Complete Black Book of Russian Jewry:

I en annan del av Belzec-lägret fanns en enorm tvålfabrik. Tyskarna plockade ut de fetaste människorna, mördade dem och kokade dem till tvål.

- Ehrenburg

Bevis på tvåltillverkning i Stutthof

Under Nürnbergrättegångarna sade Sigmund Mazur, en laboratoriearbetare vid Danzigs anatomiska institut, att tvål hade tillverkats av döda människors kroppar i koncentrationslägret Stutthof. Han sade att 70-80 kg fett från 40 kroppar kunde användas för att tillverka mer än 25 kg tvål. Han sade också att den färdiga tvålen förvarades av professor Rudolf Spanner.

Mazur gav ett recept som löd: "5 kilo människofett blandas med 10 liter vatten och 500 eller 1 000 gram kaustiksoda. Allt detta kokas 2 eller 3 timmar och kyls sedan. Tvålen flyter upp till ytan medan vattnet och andra sediment stannar kvar på botten. Lite salt och soda tillsätts till denna blandning. Därefter tillsätts färskvatten och blandningen kokas återigen i 2-3 timmar. Efter att ha svalnat hälls tvålen i formar."

Vid Nürnbergrättegångarna stödde nazistiska vittnen och brittiska krigsfångar Mazurs berättelse. (De brittiska krigsfångarna hade använts som tvångsarbetare för att bygga lägret Stutthof.) Dessa vittnen talade om att de såg:

Små mängder tvål tillverkas av människofett.
Nazistiska arbetare vid det anatomiska institutet i Danzig använder denna tvål.
Nazistiska arbetare som försökte komma på ett sätt att framställa stora mängder tvål från människokroppar.

Efter att ha gjort efterforskningar hittade Thomas Blatt, som överlevde förintelsen, få bevis för massproduktion av tvål av människofett. Han fann dock bevis för att tvål hade tillverkats av människofett i experiment. Förintelsehistorikern Robert Melvin Spector håller med om att nazisterna "verkligen använde människofett för att tillverka tvål i Stutthof", men i små mängder.

I sin bok Russia at War 1941 to 1945 berättade Alexander Werth att när han besökte Danzig 1945, strax efter att Röda armén befriat staden, såg han en experimentell fabrik utanför staden där man tillverkade tvål av människokroppar. Werth sade att den hade drivits av "en tysk professor som hette Spanner" och "var en mardrömslik syn, med sina kar fulla av människohuvuden och torson som picklats i någon vätska och sina hinkar fulla av en flagnande substans - människotvål".

Efterkrigstiden

Efter kriget, 1955, inkluderade Alain Resnais idén om att nazisterna tillverkade stora mängder "mänsklig tvål" i sin dokumentärfilm om förintelsen Nuit et brouillard. Efter kriget talade vissa israeler också om nazismens judiska offer med det hebreiska ordet סבון (sabon, "tvål").

De vanligaste förintelseforskarna anser att idén om att nazisterna tillverkade stora mängder "mänsklig tvål" är en del av folkloren från andra världskriget. Exempel på forskare som anser detta är de välkända judiska historikerna Walter Laqueur, Gitta Sereny och Deborah Lipstadt. Andra personer som tror på detta är professor Yehuda Bauer från Israels Hebreiska universitet och Shmuel Krakowski, arkivchef för Israels center för förintelsen Yad Vashem. Historikern Yisrael Gutman håller med om att "det aldrig gjordes i stor skala". Och förintelsehistorikern Robert Melvin Spector säger att nazisterna "faktiskt använde människofett för att göra tvål i Stutthof", men i små mängder.

I dag använder förintelseförnekare denna berättelse för att få människor att tvivla på nazisternas folkmord.

Spela upp

The Soap Myth är en pjäs från 2009 som handlar om nazister som tillverkar tvål av kropparna från de människor de mördade.