Ätpinnar (chopsticks) – ursprung, material, typer och användning

Knipstängerna kom från Kina redan under Shang-dynastin (1600-1100 f.Kr.). Skapandet av ätpinnar kan ha påverkats av Konfucius läror. De användes allmänt i hela Östasien. Verktyg som ätpinnar har också hittats på den arkeologiska platsen Megiddo i Israel. Denna upptäckt kan betyda att det fanns någon form av handel mellan Mellanöstern och Asien under tidig antiken. Alternativt kan sådana verktyg ha utvecklats oberoende av varandra i både Mellanöstern och Asien. Ätpinnar var också vanliga hushållsartiklar för civiliserade uigurer på den mongoliska stäppen under 600-800-talet.

Det engelska ordet "chopstick" verkar komma från kinesisk pidginengelska, en pidgin där "chop chop" betydde snabbt.

Det mandarin-kinesiska ordet för ätpinnar är kuàizi (筷子). Det är ett ord som består av olika delar; det har den fonetiska delen "快", som betyder snabb, och en semantisk del, 竹, som betyder bambu. På kinesiska var det gamla ordet för "ätpinnar", och även i vissa varianter av modern kinesiska som t.ex. hokkien, zhù (MC: d̪jwo-) (箸 Pinyin:zhù, Minnan: tī). Zhù blev dock ett tabu på fartyg eftersom det lät likadant som ett annat ord som betyder "stoppa" (住). Följaktligen ersattes det av ett ord med motsatt betydelse, kuài (snabb, snabb). Detta spreds gradvis tills det blev ordet för "ätpinnar" i de flesta varianter av modern kinesiska. Tecknet för denna nya betydelse av "ätpinnar" (筷) för kuài har det semantiska elementet bambu som lagts till tecknet som betyder "snabb" kuài (快).

På japanska kallas ätpinnar för hashi, skrivet 箸. De kallas också otemoto (おてもと). Detta är vad som vanligtvis skrivs ut på engångsäpplen.

På koreanska används 箸 (jeo) i sammansättningen jeotgarak (젓가락) som består av jeo (ätpinnar) och garak (pinne). Jeo kan inte användas ensam.

På vietnamesiska kallas ätpinnar för "đđũa".

När människor äter med ätpinnar använder de vanligtvis inte kniv och gaffel. Pinnarna hålls ihop i samma hand. Vanligtvis är detta den högra handen. Vid vissa formella tillfällen kan det anses ohyfsat att använda ätpinnar med vänster hand.

1. Placera en ätpinne mellan handflatan och tummen och använd ringfingret (det fjärde fingret från tummen) för att stödja den nedre delen av pinnen. Med tummen trycker du ner pinnen medan ringfingret trycker upp den med tummen. Pinnen ska vara stationär och mycket stabil.
2. Använd topparna av tummen, pekfingret och långfingret för att hålla den andra pinnen som en bläckpenna. Se till att spetsarna på de två pinnarna är i linje med varandra.
3. Flytta den övre pinnen uppåt och nedåt mot den stationära nedre pinnen.
4. Med tillräcklig övning fungerar de två pinnarna som en tång (ett verktyg som lätt kan lyfta saker).

Om spetsarna inte ligger i linje med varandra blir det svårt att hålla fast saker. Håll ätpinnarna upprätt med en av spetsarna lätt mot bordet, och tryck försiktigt ner ätpinnarna eller släpp försiktigt greppet en stund för att låta de båda spetsarna bli lika långa. Du kan också justera ditt grepp eller din hållposition på detta sätt.

Med lite övning är det möjligt att utföra steg ett och två direkt, genom att ta upp ätpinnarna med en hand på ett smidigt sätt. Håll ätpinnarna i olika vinklar om det behövs för att känna dig bekväm med två pinnar mellan fingrarna.

Etikett

Ätpinnar används i många länder och de som äter med ätpinnar följer i allmänhet följande regler:

• Man använder inte ätpinnar för att göra oljud, dra till sig uppmärksamhet eller gestikulera. Att leka med ätpinnar betraktas som ohövligt och vulgärt (precis som att leka med bestick i en västerländsk miljö skulle vara det).
• Man använder inte ätpinnar för att flytta skålar eller tallrikar.
• Man använder inte ätpinnar för att leka med maten eller de gemensamma rätterna.
• Oftast används inte ätpinnar för att hugga i maten. Undantag är att riva sönder större föremål, t.ex. grönsaker och kimchi. Vid informell användning kan man sticka i små, svårplockade föremål som körsbärstomater eller fiskbollar, men denna användning är illa omtyckt av traditionalister.
• Man kan lägga ätpinnarna horisontellt på tallriken eller skålen för att undvika att de hamnar helt utanför bordet. Man kan också använda en stödpinne för att hålla spetsarna borta från bordet.
• Man bör inte låta ätpinnar stå vertikalt i en skål med ris eller annan mat. Alla pinnliknande föremål som pekar uppåt liknar de rökpinnar som vissa människor använder som offer till avlidna familjemedlemmar; i vissa begravningsritualer används stående ätpinnar som matoffer till de döda.
• Rikta alltid in spetsarna på dina ätpinnar innan du försöker plocka upp maten.

Ätpinnar används i många länder. Ibland är ätpinnarna olika i dessa länder.

• Kinesiska: längre pinnar som är fyrkantiga i ena änden (där de hålls) och runda i den andra (där de kommer i kontakt med maten). De slutar med en trubbig spets.
• Japanska: korta till medellånga pinnar med spetsiga ändar. Denna utveckling kan ha skett på grund av att den japanska kosten består av stora mängder hel fisk. Japanska ätpinnar är traditionellt gjorda av trä och är lackerade. Vissa ätpinneuppsättningar innehåller två längder ätpinnar: kortare ätpinnar för kvinnor och längre ätpinnar för män. Det säljs ofta ätpinnar i barnstorlek.
• Koreanska: Medellånga, avsmalnande stavar av rostfritt stål, med platt rektangulärt tvärsnitt. (Traditionellt tillverkades de av mässing eller silver.) Många koreanska ätpinnar av metall är dekorerade vid greppet.
• Vietnamesiska: långa pinnar med trubbig spets; traditionellt av trä, men numera även av plast. En đũa cả är ett stort par platta ätpinnar som används för att servera ris från en gryta.

Vid matlagning används ätpinnar för att röra om i matlagningsmaterialet i en kastrull eller för att hjälpa till att flytta maträtter.

I Japan använder man en engångsstav som kallas waribashi (delad ätpinne). Innan man använder den delar man den i två delar. Japaner kallar också sina ätpinnar för hashi.

I Japan använder man ätpinnar under buddhisternas begravningsceremoni. Efter att ha bränt den döde använder familjen och vännerna ätpinnar för att flytta de brända benen från kistan till en kruka.

Käpppinnar och miljön

Att bara använda en uppsättning ätpinnar en gång och sedan slänga dem orsakar problem för miljön. Det finns vissa rörelser som syftar till att få människor att använda en uppsättning ätpinnar mer än en gång. I Kina används cirka 45 miljarder par engångsäpplen per år. Detta motsvarar 1,7 miljarder kubikmeter timmer - ungefär 25 miljoner fullvuxna träd. Kina är den största producenten av engångsäpplen, cirka 60 000 personer har ett jobb med att tillverka ätpinnar. Om produktionen fortsätter på nuvarande nivå kommer Kinas skogar att vara borta om ungefär tio år.

Därför har man infört en skatt på ätpinnar som bara används en gång. Det finns också planer på att ersätta engångsäpplen av trä med plast- eller metallpinnar.

Käpppinnar och hälsa

År 2003 gjordes en studie. Den visade att personer som regelbundet använder ätpinnar har en något högre risk att få artrit i handen. Detta leder till att brosket slits av, vilket orsakar smärta i handens leder. Detta är vanligare hos äldre personer. Ett annat problem är att användningen av vissa typer av ätpinnar kan leda till hosta eller till och med astma.

Hong Kongs hälsodepartement gjorde en undersökning 2006. Den visade att människor i allmänhet använder ätpinnar eller andra redskap oftare än 2003 när de äter tillsammans med andra. Man fann också att den personliga hygienen har förbättrats.