Amerikanska inbördeskrigets förluster

Bakgrund

År 1860 förväntade sig ingen att en väpnad konflikt skulle uppstå till följd av sydstaternas utträde ur unionen. Eller, om det skulle ske, skulle den vara kortvarig och mest av skådespelarisk natur. Sydstatarna trodde inte att nordstaterna skulle mobilisera en armé mot dem. Den amerikanske senatorn från South Carolina gjorde ett uttalande om att han skulle dricka allt blod som spilldes över att sydstaterna förklarade sig självständiga från unionen. När det sedan blev uppenbart att det skulle bli en militär konfrontation trodde båda sidor att den inte skulle vara särskilt långvarig. När unionsarmén 1861 gick in i det första slaget vid Bull Run trodde de att en snabb seger skulle innebära ett slut på kriget. Efter unionens förlust vid Bull Run trodde konfederaterna att unionen helt enkelt skulle ge upp tanken på att återförena nord och syd. Båda hade fel.

Under 1850-talet gjordes flera förbättringar av vapen, särskilt gevär. Under inbördeskriget utrustades båda arméerna med gevär som kunde skjuta längre, ladda snabbare och var mycket mer träffsäkra än de musköter som användes i det mexikansk-amerikanska kriget. Ändå användes samma militära taktik som i det tidigare kriget; täta formationer av män som sköt i salvor. De nya gevären i kombination med föråldrad taktik var ansvariga för upp till 90 procent av alla dödsfall i strid.

Dödsfallet var bara ett av flera sätt på vilket en soldat kunde anges som en förlorad soldat. Under inbördeskriget var ett offer en soldat som inte kunde utföra sina uppgifter. Detta kunde vara av vilken anledning som helst, inklusive att vara sjuk, skadad, tillfångatagen, saknad eller dödad. En enskild soldat kunde anges som en förlorad soldat flera gånger under kriget.

Den goda döden

I mitten av 1800-talet var inställningen till döden och till att dö för en ädel sak betydligt annorlunda än i dag. Männen såg kriget som en chans till ära och berömmelse. De ansåg att det var det högsta kallet att ge sitt liv för sitt land eller sin sak. Men att dö av sjukdom ansågs vara ett fruktansvärt sätt att dö och de flesta fruktade det mer än att dö i strid. Kriget presenterades för soldaterna som ett sätt att dö "för Gud och fosterland". Det representerade både kristna och nationalistiska skäl för att gå i krig. Eftersom de flesta var kristna var de mycket bättre förberedda på att dö än att döda. Det amerikanska samhället i allmänhet, och soldater i synnerhet, trodde på ars moriendi (konsten att dö) eller den "goda döden". Dessa attityder gjorde att soldaterna trodde att en god död var ärofylld och samtidigt en sista handling av frälsning. Dessutom visade en person genom att dö väl andra hur man skulle dö väl.

Medicin från inbördeskriget

En annan faktor som bidrog till de höga dödssiffrorna var den medicinska vården i början av inbördeskriget. År 1861 var medicinsk kunskap, diagnostiska förfaranden, utrustning och behandlingsprotokoll mycket grova med dagens mått mätt. Eftersom läkarna ofta var omedvetna om vad som orsakade de sjukdomar de mötte och eftersom de medicinska hygienrutinerna var dåliga jämfört med dem som tillämpas idag, kunde läkarna ofta göra mycket lite för att behandla sina patienter. I många fall påskyndade de till och med soldaternas död genom att inte tvätta händerna och instrumenten innan de gick från en patient till en annan - enkla protokoll som inte började få fäste förrän senare under kriget genom de banbrytande militära medicinska ledningsinsatserna av William A. Hammond och Jonathan Letterman. Detta ledde till att läkarens behandling av sår, infektioner och sjukdomar ibland gjorde mer skada än nytta.

Dessutom var hygienen i lägret extremt dålig. Otillräckliga sanitära anläggningar, brist på tak över huvudet, kläder, skor och mat samt förorenat vatten bidrog till den höga dödligheten i lägren. Diarré och dysenteri blev de vanligaste dödsorsakerna och siffrorna över antalet döda visar att ungefär dubbelt så många soldater dog av sjukdomar som av den vanligaste typen av skada i strid - skottskador (på latin i militära medicinska journaler som Vulnus Sclopet).

Andra sjukdomar som drabbade soldater under inbördeskriget var bland annat:

• sjukdomar i hjärnan, hjärtat, njurarna och andningsorganen (astma, Bright's sjukdom, bronkit, hjärt-/hjärtsjukdom, värmeslag/solsting, nefrit, lungsäcksinflammation).
• dermatologiska tillstånd (klåda, dermatit, erysipelas, insektsstick och bett).
• matsmältningsbesvär och andra sjukdomar som beror på dålig mat- eller vattenkvalitet (förstoppning, skörbjugg).
• infektionssjukdomar (abscesser, kolera, konjunktivit, konsumtion/tuberkulos, difteri, malaria/intermittent feber, mässling, lunginflammation, scharlakansfeber, smittkoppor/variola, syfilis och andra könssjukdomar, stelkramp, tyfus, tyfus, oidentifierade virusinfektioner, gula febern).
• Skador på rörelseapparaten (benbrott, förskjutningar, reumatism, stukningar).
• parasiter.

Soldater som tillfångatogs av fienden och hölls som krigsfångar hölls i ett stort antal fall under så usla förhållanden att det var mer sannolikt att de drabbades av något av de medicinska tillstånd som anges ovan. Svält blev också ett problem i krigsfångelägren när fler soldater tillfångatogs i strid och livsmedelsbristen ökade.

Även sjukvårdspersonal var inte immuna; sjuksköterskor var särskilt utsatta för risken att smittas av sjukdomar från de soldater som de vårdade.

Dåliga register

Så många som hälften av de män som stupade i strid var inte identifierade när de begravdes. De register som varje kompani förde var utformade för att hålla reda på hur många män som fanns i varje enhet, inte för att hålla reda på varje soldat. Konfederationens militära register är mycket färre än unionens register. När Richmond föll 1865 förstördes registren, skickades söderut eller lämnades kvar. En del av registren behölls av unionsarmén och skickades till krigsministeriet i Washington. Generaladjutanten startade i juli 1865 en byrå för "insamling, förvaring och publicering av rebellernas arkiv". År 1903 vädjade krigsministern till sydstatsguvernörerna att låna ut alla handlingar från den konfedererade armén som de ägde till krigsdepartementet så att de kunde kopieras.

Uppskattningar av tidiga dödsfall

Sedan omkring år 1900 har historiker citerat Thomas L. Livermores siffror om 618 222 dödsfall i konfederationen och unionen under kriget. Livermores siffra baserades på ofullständiga stridsrapporter. Den gjorde också en grov gissning om hur många som dog av sjukdomar och andra orsaker. Hans bok fick titeln Numbers and Losses in the Civil War in America, 1861-65.

Före Livermore hade en annan veteran från inbördeskriget, William F. Fox, sammanställt sin uppskattning på det hårda sättet. Han gick igenom alla mönstringslistor, slagfältsprotokoll och pensionsprotokoll som han kunde hitta. År 1889 skrev han Regimental Losses in the American Civil War, 1861-1865. Fox kom fram till det runda antalet 94 000 döda. Förutom siffran bidrog Fox med information om den genomsnittliga unionssoldaten. Till exempel att han i genomsnitt var 5 fot 8 ¼ tum lång och vägde 143 ½ pund.

Intressant nog hade Francis A. Walker, som var chef för den amerikanska folkräkningen 1870, före Fox och Livermore uppskattat antalet dödsfall bland män till "minst 850 000". Men detta var inte lika allmänt accepterat som de lägre siffrorna. Det främsta skälet var förmodligen att själva folkräkningen det året misstänktes vara felaktig. Walkers uppskattning baserades på en beräkning av en typisk befolkningstillväxt som hade varit konstant under 1800-talet, minus det antal män som saknades i folkräkningen.

Modern dödsberäkning

Många historiker börjar acceptera att de tidigare uppskattningarna av antalet dödsfall förmodligen var alldeles för låga. En demografisk historiker från Binghamton University i New York, J. David Hacker, har gjort en ny beräkning av inbördeskrigets dödsfall som är cirka 20 procent högre. Den nya uppskattningen är 750 000 dödsfall och bygger på digitaliserade uppgifter från 1800-talets folkräkningar. USA:s befolkning år 1860 var knappt 31,5 miljoner. Ungefär 2 000 000 män tjänstgjorde i unionsstyrkorna medan ungefär 750 000 tjänstgjorde i konfederationen. Ungefär 75 procent av soldaterna var födda i Amerika. Av de återstående 25 % som var utrikes födda fanns många inte med i några folkräkningar före inbördeskriget.

Sårade krigare

Amputationer var den överlägset vanligaste operationen under inbördeskriget. Under kriget beräknas omkring 60 000 operationer ha utförts. Av dessa var nästan 75 procent amputationer. Det fanns flera anledningar till att amputation var det vanligaste ingreppet. Skottsår som gjordes av den långsamt rörliga Miniékulan orsakade stora skador. De krossade ofta benen så att de inte kunde repareras. Ett annat skäl var att förhindra kallbrand och andra komplikationer. Männen låg ofta obevakade i en dag eller mer innan de fördes till en kirurg. Det kanske viktigaste skälet var att läkarna hade för många sårade män och mycket lite tid att rekonstruera skadade kroppsdelar. Slutligen, om en man sårades i huvudet, magen eller bröstet levde han sällan tillräckligt länge för att föras till ett fältsjukhus.

Innan kriget hade de flesta amerikanska läkare aldrig sett sådana sår. De flesta hade bara erfarenhet av att ta bort bölder eller dra ut tänder. Läkarna visste mycket lite om bakterier och bakterier. Bandage användes om och om igen på olika män utan att de tvättades eller desinficerades först. Med moderna mått mätt var operationerna grova, till och med brutala. Soldaterna kallade sjukvårdare för "slaktare" och fruktade amputationer mer än något annat. För att undvika att förlora en lem och den smärtsamma operationen gick vissa soldater och officerare så långt att de försökte behandla sina sår själva.

Var såret var placerat på en lem påverkade soldatens förmåga att överleva efter operationen. Ju närmare ett sår låg på kroppen, desto högre var dödligheten. Till exempel sårades den konfedererade generalen John Bell Hood i benet vid slaget vid Chickamauga. Hans ben amputerades drygt 100 mm från höften. Denna typ av höftoperation hade en dödlighet på 83 procent. Lyckligtvis hörde Hood till de 17 procent som överlevde. Armskador hade en lägre dödlighet på 24 %. Men Stonewall Jackson överlevde inte länge förlusten av sin arm. Själva amputationsprocessen skedde snabbt. Ett snitt gjordes runt armen eller benet. Sedan sågades benet igenom. Nerverna drogs ut så långt som möjligt och klipptes sedan av. Den blodiga stumpen lämnades ofta att läka av sig själv eller så syddes en hudlapp över stumpen. Kirurgen var tvungen att agera snabbt för att patienten inte skulle förlora för mycket blod eller hamna i chock. En benamputation vid knäet kunde göras på tre minuter. I de flesta fall användes bedövning.

Män som överlevde en amputation behövde återgå till sitt arbete efter kriget. De behövde en protes för att ersätta den saknade armen eller benet. North Carolina var den första av de före detta konfedererade staterna som tillhandahöll konstgjorda ben till de veteraner som behövde dem. År 1866 antog de en lag som gav sina veteraner konstgjorda ben. För dem som inte kunde använda ett konstgjort ben fick den amputerade veteranen 70 dollar. North Carolina tog hand om 1 550 veteraner som ansökte om hjälp.

Kirurgens amputationsutrustning