Balsamering

Historia

Mumifiering

De äldsta mumifierade liken som någonsin har hittats mumifierades omkring 5000-6000 f.Kr. Dessa lik kallas Chinchorro-mumier. Dessa döda kroppar mumifierades av forntida människor som levde i Atacamaöknen, i det som nu är Chile och Peru.

De gamla egyptierna mumifierade ofta döda kroppar. De började mumifiera lik redan 3200 f.Kr. De trodde att när en död kropp mumifierades kunde kroppens själ hitta tillbaka till kroppen och påbörja sin resa till livet efter detta.

Forntida balsamering

Forntida kulturer i Etiopien, Peru, Tibet och södra Nigeria använde sig också av balsameringstekniker. Det gjorde även guancherna, jivaro-indianerna, aztekerna, toltekerna och mayaindianerna.

I det gamla Europa var det mindre vanligt att balsamera döda kroppar. De tidigaste kända bevarade kropparna i Europa är omkring 5 000 år gamla. Dessa kroppar täcktes med cinnober för att bevaras. De hittades i Osorno i Spanien. Att balsamera döda kroppar var ovanligt i Europa fram till Romarrikets tid.

Arkeologer har hittat bevarade kroppar i Kina från Han-dynastins tid (206 f.Kr. - 220 e.Kr.). Ingen vet hur dessa kroppar bevarades.

Medeltiden och renässansen

Omkring 500 e.Kr. hade kunskapen om att bevara kroppar spridits från gamla kulturer, och balsamering blev mycket vanligare i Europa. Detta skedde delvis på grund av att vetenskapen och medicinen utvecklades, och vetenskapsmännen behövde dissekera döda kroppar för att lära sig mer om människokroppen. Om kropparna inte konserverades skulle de förruttna på en gång, och vetenskapsmännen kunde inte dissekera dem eller behålla dem så att andra vetenskapsmän kunde lära sig av dem.

1600- och 1700-talen

Den engelske läkaren William Harvey skapade den moderna balsameringsmetoden på 1600-talet. Metoden innebär att kemikalier sprutas in i en död kropps artärer för att hindra kroppen från att ruttna.

Fram till mitten av 1700-talet användes balsamering främst inom vetenskap och medicin. I mitten av 1700-talet använde dock den skotske kirurgen William Hunter Harveys metoder för att bevara kroppar i bårhus. Hans bror, John Hunter, var den förste som gjorde reklam för balsamering till vanliga människor som ville se sina älskades kroppar bevarade efter döden.

Det 19:e århundradet

På 1800-talet blev många människor mer intresserade av att balsamera döda vänner och släktingar. Ibland ville en person till exempel begravas på en avlägsen plats. Men först skulle de människor som brydde sig om dem vilja se kroppen och visa den personen sin sista respekt. Det kan de göra om kroppen balsameras, eftersom kroppen då inte förfaller.

I USA blev balsamering mycket vanligt under inbördeskriget. Detta skedde eftersom många människor dog långt hemifrån när de kämpade i kriget. Deras kroppar måste återvända hem för att begravas, och balsamering hindrade kropparna från att ruttna under dessa långa resor. När president Abraham Lincoln dödades gjorde balsamering det möjligt att skicka hem hans kropp för att begravas. Detta gjorde människor i USA mer medvetna om balsamering.

Förr i tiden begravdes en person som dog av en smittsam sjukdom mycket snabbt för att förhindra att sjukdomen spreds. Balsamering blev allt vanligare som ett sätt att hindra sjukdomar från att spridas.

I mitten av 1800-talet började man driva företag som tillhandahöll begravningar och begravningar. På den tiden kallades de personer som drev dessa verksamheter för begravningsentreprenörer. (Nu kallas de begravningsentreprenörer.) Dessa människor började använda balsameringsmetoder regelbundet, i stället för att använda äldre metoder som att packa kroppar i is.

Modern historia

Fram till början av 1900-talet användes arsenik ofta för att balsamera kroppar. Så småningom ersattes arsenik av andra kemikalier som fungerar bättre och är mindre giftiga. År 1867 upptäckte den tyske kemisten August Wilhelm von Hofmann formaldehyd. Forskarna insåg snart att denna kemikalie fungerade mycket bra för att konservera döda kroppar. Snart ersatte formaldehyd andra kemikalier som den vanligaste kemikalien som används för att balsamera kroppar.

 
Keramik, tallrikar och andra föremål från den forntida egyptiska faraon Tutankhamons balsameringsgömma.  


Balsameringsvätskor som användes i början av 1900-talet.  

Balsamering idag

I USA och västvärlden är balsamering numera mycket vanligt. Vanligtvis finns det några få steg i balsameringsprocessen:

1. Balsameraren injicerar kemikalier (så kallade balsameringsvätskor) i kroppens blodkärl. Detta leder till att blodet och andra vätskor i kroppen rinner ut ur kroppen och ersätts med kemikalierna.
2. Balsameraren bryter upp kroppens ihåliga organ och fyller dem med balsameringsvätskor.
3. Balsameraren kan injicera balsameringsvätska under huden.
4. Balsameraren kan använda balsameringskemikalier direkt på huden om kroppen har skador.

Balsamering tar vanligtvis några timmar.

Balsamering hindrar inte kroppen från att ruttna för alltid. Den är avsedd att bevara en död persons kropp ett litet tag. Detta gör att människor kan se kroppen under begravningsgudstjänster och att kroppar kan skickas till avlägsna platser för att begravas. Men oavsett vilken typ av balsamering som används kommer kroppen så småningom att förruttna.

 

Religiösa åsikter om balsamering

Olika religioner har många olika idéer om balsamering. Dessa religioner tillåter till exempel vanligtvis balsamering:

• Buddhism
• De flesta grenar av kristendomen
• Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga (mormonerna)
• Hinduism
• Vännernas samfund (kväkare)

Vissa religioner, som vissa nyhedniska religioner, avråder från balsamering, men förbjuder den inte.

Vissa religioner säger att balsamering aldrig är tillåten. Dessa religioner är bland annat:

• Bahá'í-tro
• Islam och judendom (utom på platser där lagen föreskriver att kroppar måste balsameras).
• Zoroastrism

 

Relaterade sidor

• Taxidermi