Kristendomens historia – ursprung, spridning och huvudgrenar

Källorna till den apostoliska gemenskapens trosuppfattningar är bland annat evangelierna och epistlarna i Nya testamentet. De allra tidigaste rapporterna finns i dessa texter: tidiga kristna trosbekännelser och hymner samt rapporter om lidandet, den tomma graven och Jesu framträdanden efter hans uppståndelse. Det finns skäl att anta att de skrevs inom några år efter Jesu korsfästelse och kom från kyrkan i Jerusalem.

Kristendomen behöll många av de judiska traditionerna. Kristendomen ansåg att de judiska skrifterna var heliga och använde främst Septuaginta-översättningen av Toran (de fem första böckerna i Gamla testamentet), de hebreiska profeterna och skrifterna (resten av böckerna i Gamla testamentet) och lade till andra texter i Nya testamentet. De kristna bekände att Jesus var Israels Gud, som hade tagit mänsklig gestalt, och ansåg att Jesus var Messias (Kristus) som det hade profeterats om i Gamla testamentet och som därför förväntades av Israels folk.

Kristendomen fortsatte med många judiska sedvänjor: liturgisk gudstjänst, inklusive användning av rökelse, ett altare, en uppsättning skriftläsningar som anpassats från synagogornas praxis, användning av helig musik i hymner och böner och en religiös kalender, samt andra typiska kännetecken: ett uteslutande manligt prästerskap och asketiska sedvänjor (fasta etc.).

Den tid då de flesta av apostlarna hade dött och deras jobb som ledare för de kristna samfunden i städerna hade tagits över av biskopar kallas för postapostolisk tid. Den omfattar tiden för förföljelser fram till dess att den kristna gudstjänsten legaliserades under Konstantin den store. Den tidigaste registrerade användningen av termen kristendom (grekiska Χριστιανισμός) är från denna period. Termen användes av Ignatius av Antiokia ca 107.

Förföljelser

De tidiga kristna utsattes för olika förföljelser. Detta innebar till och med döden. Bland de tidiga martyrerna fanns Stefanus (Apg 7:59) och Jakob, Sebedaios son (Apg 12:2). Förföljelser i större skala av myndigheterna i Romarriket började med år 64, då kejsaren Nero gav dem skulden för den stora branden i Rom, vilket den romerske historikern Tacitus rapporterade.

Enligt kyrkans tradition var det under Neros förföljelse som de heliga Petrus och Paulus blev martyrer i Rom. Flera av skrifterna i Nya testamentet nämner förföljelser och mycket svåra tider. Under 250 år fanns det tider då de kristna led av förföljelser, eftersom de vägrade att dyrka den romerske kejsaren. Det sågs som förräderi och bestraffades med avrättning. Men den kristna religionen fortsatte att spridas i hela Medelhavsområdet. I slutet av det fjärde århundradet blev de den dominerande religiösa kraften i Romarriket.

Den första som legaliserade kristendomen var den armeniske kungen Trdat den tredje, som gjorde kristendomen till officiell religion i Armenien år 301. Galerius utfärdade ett edikt som tillät utövandet av den kristna religionen i april 311. År 313 meddelade Konstantin I och Licinius att kristendomen skulle tolereras i milanediktet. Konstantin blev den första kristna kejsaren; han hade lärt sig om kristendomen av sin mor Helena.

År 391, under Theodosius I, hade kristendomen blivit Roms statsreligion. När kristendomen legaliserades använde kyrkan samma provinser för administration som den kejserliga regeringen och kallade dem stift. Biskopen i Rom gjorde anspråk på att vara den högsta bland alla andra och valde titeln påve.

Under denna tid fanns det flera ekumeniska koncilier. Dessa handlade främst om kristologiska tvister. Det första konciliet i Nicéa fördömde arianismen och utarbetade den nicenska trosbekännelsen för att definiera tron. Konciliet i Efesos fördömde nestorianismen och bekräftade att Jungfru Maria är Theotokos ("Guds bärare" eller "Guds moder"). Det kanske viktigaste var konciliet i Chalcedon som bekräftade att Kristus hade två naturer, helt och hållet Gud och helt och hållet människa, på samma gång. Det innebar att monofysitismen fördömdes.

Under tidig medeltid såg kyrkan en "omvandling av den romerska världen" snarare än "det romerska rikets fall". I och med de muslimska invasionerna på sjunde århundradet började kristendomens västra (latinska) och östra (grekiska) områden att anta olika former, och biskoparna i Rom var mer intresserade av barbariska kungar än av de bysantinska kejsarna. Detta ledde till att Karl den store kröntes till "romarnas kejsare" av påven Leo III i Rom på juldagen 800.

Det tidigmedeltida påvedömet

Staden Rom påverkades mycket av kriget i Italien under tidig medeltid. Kejsar Justinianus I erövrade östgotternas italienska rike. Han gjorde Ravenna i Italien till ett territorium med en egen guvernör, men det kejserliga inflytandet var ofta begränsat. Efter långvardernas invasion var Rom tvunget att ta hand om sig självt. Påvarna fick därför av nödvändighet mata staden med spannmål från påvliga egendomar, förhandla fram fördrag, betala skyddspengar till lombardiska krigsherrar och, om det inte gick, anställa soldater för att försvara staden. Så småningom ledde imperiets misslyckande med att skicka hjälp till att påvarna fick vända sig till andra källor för att få stöd, framför allt frankerna.

Högmedeltiden är perioden från Karl den stores kröning år 800 till slutet av 1400-talet, då Konstantinopels fall (1453), hundraårskrigets slut (1453), upptäckten av den nya världen (1492) och därefter den protestantiska reformationen (1515) ägde rum.

Kontroverser om investering

Investiturkontroversen, även känd som lekmannainvestiturkontroversen, var den viktigaste konflikten mellan världsliga och religiösa makter i det medeltida Europa. Den började som en tvist på 1000-talet mellan den heliga romerska kejsaren Henrik IV och påven Gregorius VII. Frågan var vem som skulle kontrollera utnämningar av biskopar (investitur). Slutet på investitur för lekmän innebar en viktig förlust av kunglig makt, och en förlust för ambitiösa adelsmän, till förmån för den kyrkoreform som påven avsåg.

Biskoparna tog ut inkomster från de egendomar som hörde till deras biskopssäte. Adelsmän som ägde mark (fideikommiss) ärvde denna mark inom sin familj. En kung hade dock större kontroll över de marker som tillhörde hans biskopars domäner. Kungar gav biskopssäten till mäktiga vänner. Om en kung lämnade ett biskopssäte ledigt fick han pengarna tills en biskop utsågs, då han skulle betala tillbaka inkomsterna. Detta skedde sällan. Kyrkan ville avsluta denna lekmannainvestitur på grund av vakanserna simoni och andra problem. Investiturtävlingen var således en del av kyrkans försök att reformera biskopsämbetet och få bättre biskopar.

Påven Gregorius VII utfärdade Dictatus Papae, som sade att endast påven kan utse, avbryta eller flytta biskopar till andra ämbeten. Kejsaren förkastade detta. Med exkommunikation och en revolt från hans hertigar bad Henrik om ursäkt och blev förlåten, även om konflikten fortsatte. En liknande kontrovers inträffade i England mellan kung Henrik I och Sankt Anselm, ärkebiskop av Canterbury. Den engelska tvisten löstes genom en uppgörelse år 1107, där kungen avstod från att utse biskopar men krävde en trohetsed. Det senare konkordatet i Worms (Pactum Calixtinum) löste den kejserliga investiturstriden med en liknande kompromiss.

Korstågen

Korstågen var militära konflikter som fördes av kristna riddare för att försvara de kristna och utvidga de kristna områdena. I allmänhet avser korstågen kampanjerna i det heliga landet mot muslimska styrkor som sponsrades av påvedömet. Det fanns andra korståg mot islamiska styrkor i södra Spanien, södra Italien och Sicilien, liksom teutoniska riddares kampanjer mot hedniska fästen i Östeuropa och (i mycket mindre utsträckning) korståg mot katarism eller andra kristna kätterier.

Det heliga landet hade varit en del av romarriket, och därmed av det bysantinska riket, fram till de islamiska erövringarna på sjunde och åttonde århundradet. Därefter hade kristna i allmänhet tillåtits att besöka de heliga platserna i det Heliga landet fram till 1071, då seldjuk-turkarna stängde kristna pilgrimsresor och angrep bysantinerna och besegrade dem i slaget vid Manzikert. Kejsar Alexius I bad påven Urban II (1088-1099) om hjälp mot den islamiska aggressionen. I stället för att skicka pengar uppmanade Urban II kristenhetens riddare i ett tal vid rådet i Clermont den 27 november 1095, där han kombinerade idén om pilgrimsfärder till det heliga landet med idén om att föra ett heligt krig mot otrogna.

Öst-västlig schism

Den öst-västliga schismen, eller den stora schismen, delade kyrkan i en västlig (latinsk) och en östlig (grekisk) gren, det vill säga västlig katolicism och östlig ortodoxi. Det var den första större splittringen sedan vissa grupper i öst förkastade Chalcedonkonciliets dekret (se orientalisk ortodoxi), och den var betydligt mer betydelsefull. Även om den öst-västliga schismen vanligtvis dateras till 1054 var den resultatet av en lång tids oenighet mellan den latinska och grekiska kristenheten om påvens primat och vissa lärofrågor som filioque. De dåliga känslorna förstärktes av kulturella och språkliga skillnader.

Schismen blev "officiell" år 1054 när påvens legater meddelade patriarken Michael Cerularius i Konstantinopel att han hade blivit exkommunicerad. Några dagar senare exkommunicerade han legaterna. Försök till försoning gjordes 1274 i Lyon och 1439 i Basel, men i båda fallen förkastades de österländska hierarker som gick med på föreningarna av de ortodoxa i sin helhet. En försoning uppnåddes dock mellan väst och det som nu kallas "de katolska kyrkorna med östlig rit". På senare tid, 1965, upphävdes de ömsesidiga bannlysningarna av påven och patriarken av Konstantinopel, även om schismen kvarstår.

Båda grupperna härstammar från den tidiga kyrkan, båda erkänner den apostoliska successionen av varandras biskopar och giltigheten av varandras sakrament. Även om båda erkänner att biskopen i Rom har företräde, förstår den östliga ortodoxin detta som ett hedersförordnande med begränsad eller ingen kyrklig auktoritet i andra stift.

Den västerländska schismen

Den västerländska schismen, eller den påvliga schismen, var en långvarig krisperiod i den latinska kristenheten från 1378 till 1416, då det fanns två eller flera anspråk på stolen i Rom och det därför var svårt att urskilja vem som var den sanna påven. Konflikten var av politisk snarare än doktrinär natur.

Renässansen var en period av stora kulturella förändringar och framsteg, som i Italien kännetecknades av en klassisk inriktning och en ökning av rikedomarna genom handel. Roms stad, påvedömet och påvelsstaterna påverkades alla av renässansen. Å ena sidan var det en tid av stort konstnärligt beskydd och arkitektonisk storslagenhet, där kyrkan beskyddade konstnärer som Michelangelo, Brunelleschi, Bramante, Rafael, Fra Angelico, Donatello och da Vinci. Å andra sidan säkrade rika italienska familjer ofta biskopstjänster, inklusive påvedömet, för sina egna medlemmar, varav några var kända för omoral, som Alexander VI och Sixtus IV.

I början av 1500-talet startade två teologer, Martin Luther och Ulrich Zwingli, en rörelse som syftade till att reformera kyrkan. Till skillnad från tidigare reformatorer ansåg de att roten till fördärv var läromässig (snarare än bara en fråga om moralisk svaghet eller brist på kyrklig disciplin) och därför strävade de efter att ändra samtida läror så att de passade in i deras uppfattning om det "sanna evangeliet". Den protestantiska reformationen kallas så eftersom rörelsens ledare "protesterade" mot den kyrkliga hierarkin och påven och i princip valde att införa sina reformer oberoende av den. Begreppet "protestant" användes dock inte ursprungligen av dessa ledare, utan de kallade sig själva "evangeliska" och betonade "återgången till det sanna evangeliet (grekiska: euangelion)".

Den protestantiska reformationen började i allmänhet med Martin Luther och de 95 teserna som han slog upp 1517 i Wittenburg i Tyskland. De tidiga protesterna gällde korruption som simoni, vakanser i biskopsämbetet och försäljning av avlatsbrev. Den protestantiska ståndpunkten skulle dock komma att omfatta läroförändringar som sola scriptura och sola fide. De tre viktigaste traditionerna som uppstod direkt ur den protestantiska reformationen var den lutherska, den reformerta (kalvinistiska, presbyterianska osv.) och den anglikanska traditionen, även om den sistnämnda gruppen identifierar sig som både "reformerad" och "katolsk", och vissa undergrupper avvisar klassificeringen som "protestantisk".

Den protestantiska reformationen kan delas in i två olika men i princip samtidiga rörelser, den magisteriella reformationen och den radikala reformationen. Magisterreformationen innebar att vissa teologiska lärare (latin: magistri) som Luther, Huldrych Zwingli, John Calvin, Cranmer etc. och världsliga magistratspersoner samarbetade för att reformera kristenheten. Radikala reformatorer bildade inte bara gemenskaper utanför statens sanktioner, utan använde sig ofta av mer extrema läromässiga förändringar, t.ex. genom att förkasta de principer som fastställts av koncilierna i Nicéa och Chalcedon. Ofta var splittringen mellan magisterreformatorer och radikala reformatorer lika våldsam eller mer våldsam än de allmänna katolska och protestantiska fientligheterna.

Den protestantiska reformationen spreds nästan helt och hållet inom Nordeuropa, men fick inte fotfäste i vissa nordliga områden som Irland och delar av Tyskland. De magisteriella reformatorerna var överlägset mer framgångsrika och deras förändringar mer omfattande än de radikala reformatorerna. Den katolska reaktionen på den protestantiska reformationen är känd som motreformationen, eller katolska reformationen, som resulterade i ett återupprättande av traditionella doktriner och uppkomsten av nya religiösa ordnar som syftade till både moraliska reformer och ny missionsverksamhet. Genom motreformationen omvändes cirka 33 procent av norra Europa till katolicismen och inleddes missioner i Syd- och Centralamerika, Afrika, Asien och till och med Kina och Japan. Den protestantiska expansionen utanför Europa skedde i mindre skala genom kolonisation av Nordamerika och områden i Afrika.

Martin Luther

Martin Luther var augustinerbror och professor vid universitetet i Wittenberg. År 1517 publicerade han en lista med 95 teser, eller punkter som skulle debatteras, om det olagliga i att sälja avlatsbrev. Luther hade ett särskilt förakt för den aristoteliska filosofin, och när han började utveckla sin egen teologi hamnade han allt oftare i konflikt med andra forskare. Snart började Luther utveckla sin rättfärdiggörandeteologi, eller den process genom vilken man "görs rätt" (rättfärdig) i Guds ögon.

Enligt katolsk teologi blir man rättfärdig genom ett progressivt inflöde av nåd som accepteras genom tro och som man samarbetar med genom goda gärningar. Luthers rättfärdiggörelselära var annorlunda. Han menade att rättfärdiggörelse betyder "att förklara någon rättfärdig", där Gud tillskriver Kristi förtjänster till den som saknar inneboende förtjänster. I denna process är goda gärningar snarare en oviktig biprodukt som inte bidrar till att man själv blir rättfärdig. Konflikter mellan Luther och ledande teologer ledde till att han gradvis förkastade den kyrkliga hierarkins auktoritet. År 1520 dömdes han för kätteri genom den påvliga bullan Exsurge Domine, som han brände i Wittenburg tillsammans med böcker i kanonisk rätt.

Johannes Calvin

Johannes Calvin var en fransk präst och doktor i juridik som blev en protestantisk reformator i reformationens andra generation. Han var känd för att ha publicerat Institutes of the Christian Religion 1536 (senare reviderad) och blev ledare för den reformerta kyrkan i Genève, som blev en "inofficiell huvudstad" för den reformerta kristendomen under andra hälften av 1500-talet. Han hade stor auktoritet i staden och över stadens råd, så att han (ganska skamligt) har kallats för en "protestantisk påve".

Calvin inrättade ett äldreråd tillsammans med ett "konsistorium", där pastorer och äldreråd fastställde frågor om religiös disciplin för befolkningen i Geneve. Calvins teologi är mest känd för sin lära om (dubbel) predestination, som innebär att Gud från evighet till evighet förutbestämt vilka som skulle bli frälsta (de utvalda) och vilka som skulle bli fördömda (de förtappade). Predestinationen var inte den dominerande idén i Calvins verk, men den skulle till synes bli det för många av hans reformerta efterföljare.

Den engelska reformationen

Se även: Engelska inbördeskriget

Till skillnad från andra reformrörelser började den engelska reformationen genom kungligt inflytande. Henrik VIII betraktade sig själv som en genomgående katolsk kung, och 1521 försvarade han påvedömet mot Luther i en bok som han beställde med titeln The Defense of the Seven Sacraments (Försvaret av de sju sakramenten), för vilken påven Leo X tilldelade honom titeln Fidei Defensor (Trons försvarare). Kungen hamnade dock i konflikt med påvedömet när han ville annullera sitt äktenskap med Katarina av Aragonien, för vilket han behövde påvens godkännande. Katarina var, bland många andra adliga släktingar, moster till kejsar Karl V, påvedömets viktigaste sekulära anhängare. Den efterföljande tvisten ledde till slut till en brytning med Rom och till att kungen av England förklarades vara överhuvud för den engelska (anglikanska) kyrkan. England upplevde sedan en period av frenetiska och eklektiska reformer, vissa mer radikala och andra mer traditionella, under monarker som Edward VI och Elizabeth I och ärkebiskopar av Canterbury som Thomas Cranmer och William Laud. Det som uppstod var en statskyrka som ansåg sig vara både "reformerad" och "katolsk" men inte "romersk" (och tvekade inför titeln "protestant"), och andra "inofficiella" mer radikala rörelser som puritanerna.

Motreformationen, eller katolska reformationen, var den katolska kyrkans svar på den protestantiska reformationen. Kärnan i motreformationen var en förnyad övertygelse om traditionella sedvänjor och upprätthållandet av den katolska läran som källa till kyrkliga och moraliska reformer och svaret på hur protestantismens utbredning skulle stoppas. Därför grundades nya religiösa ordnar, som jesuiterna, seminarier för korrekt utbildning av präster, förnyad missionsverksamhet över hela världen och utveckling av nya men ortodoxa former av andlighet, som de spanska mystikernas och den franska andlighetens skola. Hela processen leddes av konciliet i Trient, som klargjorde och bekräftade läran, utfärdade dogmatiska definitioner och utarbetade den romerska katekesen.

Även om Irland, Spanien, Frankrike och andra länder spelade en viktig roll i motreformationen var dess hjärta Italien och de olika påvarna som upprättade Index Librorum Prohibitorum (listan över förbjudna böcker) och den romerska inkvisitionen, ett system av rättsliga domstolar som beivrade kätteri och liknande brott. Pius V:s påvedöme (1566-1572) var inte bara känt för sitt fokus på att stoppa kätteri och världsliga missbruk inom kyrkan, utan också för sitt fokus på att förbättra folkets fromhet i ett målmedvetet försök att hejda protestantismens dragningskraft. Pius inledde sitt pontifikat med att ge stora allmosor till de fattiga, välgörenhet och sjukhus, och påven var känd för att trösta fattiga och sjuka och stödja missionärer. Dessa pontiers verksamhet sammanföll med en återupptäckt av de gamla kristna katakomberna i Rom. Som Diarmaid MacCulloch konstaterade: "Precis när dessa gamla martyrer återigen avslöjades började katoliker på nytt att bli martyrer, både på missionsfälten utomlands och i kampen för att vinna tillbaka det protestantiska Nordeuropa: katakomberna visade sig vara en inspiration för många till handling och hjältemod."

Stora uppvaknanden

Den första stora väckelsen var en våg av religiös entusiasm bland protestanter i de amerikanska kolonierna omkring 1730-1740. Den betonade de traditionella reformerta dygderna med gudfruktiga predikningar, rudimentär liturgi och en djup känsla av personlig skuld och frälsning genom Jesus Kristus. Historikern Sydney E. Ahlstrom såg den som en del av en "stor internationell protestantisk omvälvning" som också skapade pietismen i Tyskland, den evangeliska väckelsen och metodismen i England. Den var inriktad på att återuppliva andligheten i etablerade församlingar och påverkade främst kongregationella, presbyterianska, holländska reformerta, tyskreformerade, baptist- och metodistkyrkor, samtidigt som den spreds inom slavbefolkningen. Den andra stora väckelsen (1800-1830-talet) fokuserade till skillnad från den första på de icke-kyrkliga och försökte ingjuta en djup känsla av personlig frälsning i dem, vilket upplevdes vid väckelsemöten. Den utlöste också början på restaurationsvänliga grupper som mormonerna och helighetsrörelsen. Den tredje stora väckelsen började 1857 och var mest anmärkningsvärd för att den förde rörelsen över hela världen, särskilt i engelsktalande länder. Den sista gruppen som uppstod ur de "stora väckelserna" i Nordamerika var pingstvänstern, som hade sina rötter i metodist-, wesleyan- och helighetsrörelserna och som började 1906 på Azusa Street i Los Angeles. Pingströrelsen skulle senare leda till den karismatiska rörelsen.

Restaurationism

Restaurationism hänvisar till olika obundna rörelser som ansåg att den samtida kristendomen, i alla dess former, var en avvikelse från den sanna, ursprungliga kristendomen, som dessa grupper sedan försökte "rekonstruera", ofta med Apostlagärningarna som en slags "guidebok". Restaurationismen utvecklades ur det andra stora uppvaknandet och är historiskt kopplad till den protestantiska reformationen, men skiljer sig från denna genom att restaurationsanhängarna vanligtvis inte beskriver sig själva som "reformerande" av en kristen kyrka som funnits kontinuerligt sedan Jesu tid, utan som återupprättande av den kyrka som de anser gått förlorad vid någon tidpunkt. Namnet restaurering används också för att beskriva sista dagars heliga (mormonerna) och Jehovas vittnesrörelse.

Fascism

Fascism beskriver vissa relaterade politiska regimer i 1900-talets Europa, särskilt Nazityskland. När den italienska regeringen stängde katolska ungdomsorganisationer utfärdade påven Pius XI encyklikan Non Abbiamo Bisogno, där han sade att fascistiska regeringar hade dolda "hedniska avsikter" och uttryckte att den katolska ståndpunkten var oförenlig med fascismen, som satte nationen över Gud och grundläggande mänskliga rättigheter och värdighet. Han undertecknade senare avtal med de nya makthavarna i Italien och Tyskland.

Många katolska präster och munkar förföljdes under nazistregimen, till exempel koncentrationslägeroffren Maximilian Kolbe och Edith Stein (den heliga Teresa Benedicta av korset). Dessutom hjälpte många katolska lekmän och präster till med att ge skydd åt judar under förintelsen, bland annat påven Pius XII. Olika incidenter, som att ge hjälp till nedskjutna allierade flygare, fick nästan Nazityskland att invadera Vatikanen innan Rom befriades 1944.

Förhållandet mellan nazismen och protestantismen, särskilt den tyska lutherska kyrkan, är komplicerat. Även om majoriteten av de protestantiska kyrkoledarna i Tyskland inte kommenterade nazisternas ökande antijudiska verksamhet, var vissa, som Dietrich Bonhoeffer (en luthersk pastor), starkt emot nazisterna. Bonhoeffer befanns senare skyldig till konspirationen för att mörda Hitler och avrättades.

Fundamentalism

Fundamentalistisk kristendom är en rörelse som uppstod främst inom brittisk och amerikansk protestantism i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet som en reaktion på modernismen och vissa liberala protestantiska grupper som förnekade doktriner som ansågs vara grundläggande för kristendomen men som ändå kallade sig själva "kristna". Fundamentalismen försökte således återupprätta de principer som inte kunde förnekas utan att man skulle ge upp sin kristna identitet, de "grundläggande principerna": Bibeln som Guds ord, som betraktas som den enda källan till auktoritet, Kristi jungfrufödelse, läran om försoning genom Jesus, Jesu kroppsliga uppståndelse och Kristi nära förestående återkomst.

Ekumenik

Ekumenik är i stort sett rörelser mellan kristna grupper som syftar till att skapa en viss grad av enhet genom dialog. "Ekumenism" kommer från grekiskans οἰκουμένη (oikoumene), som betyder "den bebodda världen", men mer bildligt något i stil med "universell enhet". Rörelsen kan särskiljas i katolska och protestantiska rörelser, där den senare kännetecknas av en omdefinierad ecklesiologi av "denominationalism" (som bland annat den katolska kyrkan förkastar).

När det gäller den grekisk-ortodoxa kyrkan gjordes ständiga framsteg för att försona den öst-västliga schismen. Den 30 november 1894 publicerar påven Leo XIII det apostoliska brevet Orientalium Dignitas (Om Österlandets kyrkor), där han slår vakt om de östliga traditionernas betydelse och fortlevnad för hela kyrkan. Den 7 december 1965 utfärdades en gemensam katolsk-ortodox deklaration av hans helighet påven Paul VI och den ekumeniske patriarken Athenagoras I som upphävde de ömsesidiga exkommuniceringarna från 1054.

När det gäller katolska relationer med protestantiska samfund har vissa kommissioner inrättats för att främja dialogen och dokument har tagits fram för att identifiera punkter för enhet i doktrin, såsom den gemensamma förklaringen om rättfärdiggörelseläran som togs fram tillsammans med Lutherska världsförbundet 1999.

Ekumeniska rörelser inom protestantismen har fokuserat på att fastställa en lista över doktriner och praktiker som är väsentliga för att vara kristen och därmed ge alla grupper som uppfyller dessa grundläggande kriterier en (mer eller mindre) jämlik status, där den egna gruppen kanske fortfarande behåller en "första bland jämlika" ställning. Denna process innebar en omdefiniering av idén om "kyrkan" från den traditionella teologin. Denna ecklesiologi, känd som konfessionalism, hävdar att varje grupp (som uppfyller de grundläggande kriterierna för att "vara kristen") är en undergrupp till en större "kristen kyrka", som i sig själv är ett rent abstrakt begrepp utan någon direkt representation, dvs. ingen grupp, eller "konfession", gör anspråk på att vara "kyrkan". Det är uppenbart att denna ecklesiologi står i strid med andra grupper som faktiskt anser sig vara "kyrkan". Men eftersom de "väsentliga kriterierna" i allmänhet består av tron på den heliga treenigheten har den dessutom lett till stridigheter mellan dessa protestantiska ekumeniska rörelser och icke-trinitariska grupper som sista dagars heliga (mormonerna) och Jehovas vittnen, som ofta inte betraktas som kristna av dessa ekumeniska grupper.

• Fuller, Reginald H. (1965). The Foundations of New Testament Christology. New York: Scribners. ISBN 978-0-684-15532-6.
• González, Justo L. (1984). Kristendomens historia: Vol. 1: Den tidiga kyrkan till reformationen. San Francisco: Harper. ISBN 978-0-0-06-063315-8.
• González, Justo L. (1985). Kristendomens historia, Vol. 2: Reformationen till nutid. San Francisco: Harper. ISBN 978-0-0-06-063316-5.
• Latorette, Kenneth Scott (1975). A History of Christianity, Volume 1: Beginnings to 1500 (Revised). San Francisco: Harper. ISBN 978-0060649524.
• Latorette, Kenneth Scott (1975). A History of Christianity, Volume 2 (pocketutgåva). San Francisco: Harper. ISBN 978-0-0-06-064953-1.
• Shelley, Bruce L. (1996). Church History in Plain Language (2:a upplagan). ISBN 978-0-8499-3861-0.
• Hastings, Adrian (1999). En världshistoria om kristendomen. Wm. B. Eerdmans Publishing. ISBN 978-0-8028-4875-8.