Symphonie Fantastique — Berlioz och den programmusikalisk symfonin

Symfonin spelas av en orkester som består av 2 flöjter (2:a fördubblad piccolo), 2 oboer (2:a fördubblad engelskhorn), 2 klarinetter (1:a fördubblad e-klarinett), 4 fagotter, 4 valthorn, 2 trumpeter, 2 kornetter, 3 tromboner, 2 ophicleider (ursprungligen en ophicleid och en orm), 2 par timpani, lurendrejeri, cymbaler, bastrumma, klockor i C och G, 2 harpor och strängar.

Symfonin är ett exempel på programmusik eftersom den beskriver något annat än musiken. I det här fallet beskriver den en berättelse. Detta är vad kompositören skrev:

Första satsen: En ung konstnär var djupt förälskad i en flicka som inte älskade honom. Han kände sig så desperat ledsen att han försökte förgifta sig själv med opium. Han tog inte tillräckligt mycket för att dö. Det fick honom bara att falla in i en djup sömn. I denna sömn föreställde han sig alla möjliga saker. Hans älskade kom till honom i en dröm. Hon förvandlas till ett musikaliskt tema (idée fixe) som han bara inte kan glömma. Han föreställer sig hennes kärlek och sina ömma känslor för henne.

Andra satsen: Han möter henne på en bal. Alla dansar. Han hittar sin älskade bland folkmassan.

Tredje satsen: På landsbygden hör han två herdar som ropar till varandra på sina pipor. Träden vajar mjukt i vinden. Den unge konstnären börjar känna sig lyckligare. Sedan ser han sin älskade igen. Han börjar oroa sig för att hon kanske inte vill ha honom längre. Herdemusiken börjar igen, men det är bara en av herdarna som spelar. Solen går ner. Långt borta hörs ett åskväder.

Den fjärde satsen: Han drömmer att han har dödat sin älskade i ett anfall av ilska. Han förs nu till schavotten där han kommer att få huvudet avhugget. En marsch spelas när han förs bort. För ett ögonblick tänker han på sin älskade igen, sedan faller yxan och han avrättas.

Den femte satsen: Konstnären är på häxornas sabbat. Det finns många spöken och monster som har kommit för att se honom begravas. Hans älskade hörs, men hennes melodi låter nu hemskt. Hon har kommit till sabbaten. Hon ansluter sig till häxorna och de dansar medan begravningsmusiken hörs.

Den första satsen: Rêveries - Passions (Dagdrömmar - Passioner)

Den första satsen har en långsam inledning. Den melodi som hörs på fiolerna är redan nästan som idée fixe. Idéfixet hörs i sin fulla form när musiken övergår till det snabba avsnittet. Den spelas av violinerna och soloflöjden. Rytmen som de lägre stråkinstrumenten spelar under den är mycket upprörd. Satsens form liknar inte mycket den traditionella sonatformen. Berlioz var mer intresserad av den idée fixe som hela tiden förföljer den unga konstnären.

Den andra satsen: Un bal (En boll)

Balen (dvs. en fest med dans) representeras i musiken av en livlig vals. De två harporna får den att låta mycket graciös. Två gånger avbryts valsen av idée fixe.

Den tredje satsen: Scène aux champs (Scen på landet).

De två herdarna som spelar för varandra representeras av en cor anglais (som sitter i orkestern) och en oboe som spelas utanför scenen så att den låter avlägsen. Sedan hörs det huvudsakliga mjuka landsbygdstemat på soloflöjt och violiner. Idé fixe återkommer i mitten av satsen. Ljudet av avlägsen åska i slutet av satsen spelas av fyra timpani.

Den fjärde satsen: Marche au supplice (Marsch till ställningen).

Satsen inleds med pukor och horn som startar marschtemat. Sedan börjar cellonerna och kontrabaserna marschen i sin fulla form, som snart tas över av violinerna. Strax innan han avrättas upprepas idée fixe kort på en soloklarinett, sedan faller yxan (ett högt ackord) och hans huvud faller i korgen (en plockad ton som går från violinerna, genom violer, cellon och sedan kontrabas).

Den femte satsen: Songe d'une nuit de sabbat (Dröm om en häxsabbat)

Idé fixe har nu blivit en "vulgär dansmelodi" och spelas på E-klarinett. Det finns många effekter, bland annat spöklika col legno-spel i strängarna och bubblande häxkittel som spelas av blåsinstrumenten. När dansen når sin höjdpunkt hör vi Dies Irae-melodin (Domedagen) tillsammans med Ronde du Sabbat (Sabbatsrundan) som är en vild fuga.

År 1827 gick Berlioz på en föreställning av Shakespeares pjäs Hamlet. Den spelades på engelska av en teatergrupp från England. Berlioz blev förälskad i den irländska skådespelerskan Harriet Smithson som spelade rollen som Ofelia. Han träffade henne inte, han såg henne bara spela på scenen, men han skickade henne många kärleksbrev, men hon lämnade Paris utan att träffa honom. Därefter skrev han sin Symphonie Fantastique. Han skrev då symfonin för att beskriva sin kärlek till henne och sin olycklighet eftersom hon inte var intresserad av honom. När Harriet hörde symfonin två år efter att den hade framförts för första gången insåg hon att det var en symfoni om henne. Hon träffade så småningom Berlioz och de gifte sig den 3 oktober 1833. Under flera år var äktenskapet lyckligt, även om de inte talade varandras språk. Efter nio år separerade de dock.