Rashidun, 632-661 e.Kr.
Abu Bakr, Muhammeds första efterträdare, utsåg Umar till sin efterträdare på sin dödsbädd, och det rådde konsensus i det muslimska samfundet om hans val. Hans efterträdare, Uthman Ibn Affan, valdes av ett elektorsråd (Majlis). Men snart betraktades han av vissa mer som en "kung" än som en vald ledare. Uthman dödades av medlemmar av en oppositionsgrupp. Därefter tog Ali över kontrollen. Han var mycket populär hos många, men han accepterades inte som kalif av Egyptens guvernörer. Senare var till och med en del av hans eget garde emot honom. Han hade två stora uppror och mördades efter ett tumultartat styre på bara fem år. Denna period är känd som Fitna, eller det första islamiska inbördeskriget.
Muawiyah, en släkting till Uthman och guvernör (Wali) i Syrien, blev en av Alis utmanare. Efter Alis död blev han kalif. Under honom blev kalifatet för första gången ett ärftligt ämbete. Han grundade den umayyadiska dynastin.
I områden som tidigare varit under persiskt eller bysantinskt styre sänkte kaliferna skatterna, gav större lokalt självstyre, större religionsfrihet för judar och kristna ursprungsbefolkningen och skapade fred bland folk som var demoraliserade och missnöjda av de förluster och den tunga beskattning som följde av de bysantinskt- persiska krigsåren.
Umayyaderna, 661-750 e.Kr.
Under umayyaderna växte kalifatet snabbt geografiskt. Det islamiska styret expanderade västerut över Nordafrika och in i Hispania och österut genom Persien och slutligen till Sindh och Punjab i dagens Pakistan. Detta gjorde det till en av de största enhetsstaterna i historien och en av de få stater som någonsin har utvidgat sitt direkta styre över tre kontinenter (Afrika, Europa och Asien). Även om den inte styrde över hela Sahara, hyllades kalifen av Saharas Afrika vanligtvis via olika nomadiska berberstammar.
Till stor del på grund av att de inte valdes via Shura fick den umayyadiska dynastin inte allmänt stöd inom det muslimska samfundet. Vissa stödde framstående tidiga muslimer som Al-Zubayr, medan andra ansåg att endast medlemmar av Muhammeds klan, Banu Hashim, eller hans egen släkt, Alis ättlingar, skulle styra. Det förekom många uppror mot umayyaderna, liksom splittring inom umayyadernas led (särskilt rivaliteten mellan Yaman och Qays). Så småningom förenades anhängarna av Banu Hisham och anhängarna av Alis släkt för att störta umayyaderna år 750. Shiˤat ˤAlī, "Alis parti", blev dock återigen besvikna när den abbasidiska dynastin tog makten, eftersom abbasiderna härstammade från Muhammeds farbror `Abbas ibn `Abd al-Muttalib och inte från Ali. Efter denna besvikelse splittrades shiˤat ˤAlī slutligen från majoriteten sunnimuslimer och bildade det som i dag är de olika shiˤa-nämnderna.
Umayyadkalifatet blev den islamiska världens härskare. Även om de bibehöll Sasanianernas administrativa metoder ansåg umayyaderna att islam i första hand var en arabisk religion och var försiktiga med den persiska kulturen. De tvingade fram användning av det arabiska språket i Persien, vilket ledde till att det medelpersiska eller pahlavi-alfabetet försvann till förmån för det nya arabisk-persiska alfabetet som används än idag. De försökte assimilera perserna på samma sätt som de hade "arabiserat" och assimilerat egyptierna och assyrierna, men med mycket mindre framgång.
Kalifatet i Hispania
Under den umayyadiska perioden var Hispania en integrerad provins i det umayyadiska kalifatet som styrdes från Damaskus i Syrien. Senare vann abbasiderna kalifatet och Al-Andalus (eller Hispanien) avskilde sig från den abbasidiska kalifen i Bagdad för att bilda ett eget kalifat. Kalifatet i Córdoba (خليفة قرطبة) styrde den iberiska halvön från staden Córdoba från 929 till 1031. Denna period kännetecknades av anmärkningsvärda framgångar inom teknik, handel och kultur; många av Spaniens mästerverk byggdes under denna period, bland annat den berömda stora moskén i Córdoba. Titeln kalif (خليفة) togs i anspråk av Abd-ar-Rahman III den 16 januari 929; han var tidigare känd som emiren av Córdoba (أمير قرطبة). Alla kaliferna i Córdoba var medlemmar av den umayyadiska dynastin; samma dynastin hade haft titeln emir av Córdoba och styrt över ungefär samma territorium sedan 756. Kalifatets styre är känt som den muslimska närvaroens storhetstid på den iberiska halvön, innan den delades upp i taifor. Spanien hade en betydande inhemsk muslimsk befolkning fram till 1610 då den katolskt initierade spanska inkvisitionen, som fördrev alla rester av spanska muslimska (morisco) eller judiska befolkningar, fick framgång.
Abbasiderna, 750-1258 e.Kr.
Abbasiderna hade en obruten rad av kalifer i över tre århundraden, vilket befäste det islamiska styret och gav upphov till en stor intellektuell och kulturell utveckling i Mellanöstern. År 940 började kalifatets makt under abbasiderna att avta i takt med att icke-araber, särskilt berberna i nordvästra Afrika, turkarna och senare mamlukerna i Egypten under 1200-talets senare hälft, fick ökat inflytande och sultanerna och emirerna blev alltmer självständiga. Kalifatet fortsatte dock att vara både en symbolisk position och en enande enhet för den islamiska världen.Under den abassidiska dynastins tid gick abassidernas anspråk på kalifatet inte oemotsagda. Shiˤa Ubayd Allah al-Mahdi Billah från Fatimiddynastin, som hävdade att han härstammade från Muhammed genom hans dotter, gjorde anspråk på titeln kalif år 909, vilket skapade en separat linje av kalifer i Nordafrika. Fatimidkaliferna, som till en början omfattade Marocko, Algeriet, Tunisien och Libyen, utvidgade sitt styre under de följande 150 åren och intog även Egypten och Palestina, innan den abbasidiska dynastin lyckades vända utvecklingen och begränsa det Fatimidiska styret till Egypten. Fatimiddynastin upphörde slutligen år 1171. Umayyaddynastin, som hade överlevt och kommit att styra över de muslimska provinserna i Spanien, återtog titeln kalif 929 och höll sig kvar tills den störtades 1031.
Skuggkalifatet, 1200-1600-talet e.Kr.
1258 erövrades Bagdad och abbasidkalifen al-Musta'sim avrättades av mongoliska styrkor under Hulagu Khan. En överlevande medlem av det abbasidiska huset installerades som kalif i Kairo under beskydd av det mamelukiska sultanatet tre år senare, men denna kaliflinje hade endast auktoritet i ceremoniella och religiösa frågor, och senare muslimska historiker kallade den för ett "skuggkalifat".
Osmännen, 16-2000-talet e.Kr.
Osmanska härskare var främst kända under titeln sultan och använde ibland även titeln kalif. Mehmed II och hans sonson Selim I använde den för att rättfärdiga sina erövringar av islamiska länder. I takt med att det osmanska riket växte i storlek och styrka började osmanska härskare från och med Selim I att göra anspråk på kalifalisk auktoritet.
De osmanska härskarna använde titeln "kalif" symboliskt vid många tillfällen, men den stärktes när det osmanska riket besegrade det mamelukiska sultanatet 1517 och tog kontroll över de flesta arabiska länder. Den siste abbasidiska kalifen i Kairo, al-Mutawakkil III, togs i förvar och transporterades till Istanbul, där han enligt uppgift överlämnade kalifatet till Selim I.
Efter att ottomanerna förlorat ett krig mot det ryska imperiet undertecknade de ett fredsavtal med Ryssland 1774. Sultanen var tvungen att överlämna stora territorier, även sådana med stora muslimska befolkningar som Krim, till det ryska imperiet. Sultan Abdul Hamid I gjorde dock anspråk på en diplomatisk seger genom att utse sig själv till beskyddare av muslimerna i Ryssland som en del av fredsfördraget. Ryssland var under tiden beskyddare av de kristna i det osmanska riket. Detta var första gången som en europeisk makt erkände att den osmanska kalifen hade politisk betydelse utanför de osmanska gränserna. Även om de osmanska gränserna krympte, ökade den osmanska kalifens makt.
Omkring 1880 återinförde sultan Abdul Hamid II titeln som ett sätt att motverka den europeiska kolonialismens utbredning i muslimska länder. Hans anspråk accepterades mest ivrigt av muslimerna i Brittiska Indien. Inför första världskriget utgjorde den osmanska staten, trots sin svaghet gentemot Europa, den största och mäktigaste oberoende islamiska politiska enheten. Men sultanen åtnjöt också en viss auktoritet utanför sitt krympande imperiums gränser i egenskap av kalif för muslimer i Egypten, Indien och Centralasien.
Khilafat-rörelsen, 1920 e.Kr.
På 1920-talet spreds Khilafat-rörelsen, en rörelse för att försvara det ottomanska kalifatet, över de brittiska kolonialområdena i Asien. Den var särskilt stark i Brittiska Indien, där den utgjorde en samlingspunkt för indiska muslimer och var en av de många anti-brittiska indiska politiska rörelser som åtnjöt brett stöd. Till dess ledare hörde Maulana Mohammad Ali, hans bror Shawkat Ali samt Abul Kalam Azad, Mukhtar Ahmed Ansari och Hasrat Mohani. Under en tid arbetade den i allians med hinduiska samhällen och stöddes av Mohandas Karamchand Gandhi, som var medlem av den centrala Khilafatkommittén. Rörelsen förlorade dock sin dynamik efter att dess ledare arresterats eller flytt, och en rad utbrytargrupper splittrades från huvudorganisationen.
Kalifatets slut, 1924 e.Kr.
Den 3 mars 1924 avskaffade den turkiska republikens första president Mustafa Kemal Atatürk kalifatinstitutionen genom en konstitutionell reform. Dess befogenheter i Turkiet överfördes till Turkiets stora nationalförsamling (parlament) i den nybildade turkiska republiken och titeln har sedan dess varit inaktiv. År 2014 gjorde Islamiska staten i Irak och Levanten anspråk på titeln, men de flesta muslimer accepterade den inte.
